Modern Times -En recension

Ska jag säga något tråkigt om Modern Times -Bob Dylans första skiva på fem år och allt det där ni redan vet- så är det att den är nästan precis som jag väntat mig efter att ha hört förhandsnacket. En skiva med några countrybluesrökare, ingen lika rivig som nåt från "Love & Theft", ballader att croona med i, vissa med samma mörka allvar som det på "Time out of mind" och andra med samma lätta swingtempo som på tidigare nämna skiva om kärlek och stöld. Bob Dylan är tröttare och äldre nu, han sjunger inte ut lika högt som han gjort på dessa två föregående skivor som är de enda jag kan jämföra med, och tempot blir aldrig riktigt högt.

Men det här är bara om man vill kritisera någonting, för när allting kommer till kritan är "Modern Times" Dylans tredje mästerverk på rad. En blivande klassiker i hans imponerade diskografi. En rent ut sagt cool skiva, cool på det där sättet man inte trodde att skivor var längre.

Den till första anblick reaktionära titeln säger mycket om "Modern Times". Inte är det bara en lite ironisk titel eftersom utformandet bakom låtarna har mer att göra med 50-talet än dagens tidsåldrar, men det tyder också på en av låtskrivarens mest samhällskommenterade album på ett bra tag. Vissa tycker om att analysera Dylans låtar textrad för textrad. Jag tror att det är farligt och vill hellre sugas in i den atmosfär som här uppstår.

Det går verkligen att säga att det här är den avslutande delen i Bob Dylan triologi som påbörjades med tidigare nämnda "Time Out of Mind" och med "Modern Times" så avslutas nu den här sagan som mer än nåt annat arbetat emot begreppet "Tid". Jag vet aldrig när en låt utspelar sig på "Modern Times", vem det här historien berättas av eller om, men det känns ändå inte så viktigt. Musikaliskt sett tas svängarna ut så mycket att man inte riktigt bryr sig i slutändan. Det här är en av de Dylanskivorna där jag lyssnat nästan mer på musiken än texterna, på rytmiken i sångarens brustna röst, och ändå hela tiden slagits av den ena magnifika forumeleringen efter den andra. Det är nästan som om man inte kan kontrollera sitt eget lyssnade med en sådan här skiva, det är svårt att hinna analysera när man sveps in i historierna, pianona och refrängerna på det här sättet.

Jag ska försöka kommentera skivan spår en efter en, det är svårt att utelämna någon av dem:


Thunder On The Mountain
Det här med att stampa av med en klappa-händerna-blues, det är något som Dylan har koll på. Den här låtens entre påminner mycket, inte bara musikaliskt, om hur han inleder sina spelningar med "Maggies Farm" nuförtiden, du hinner inte förbereda dig innan han rabblar orden i ditt öra och du vet inte om du ska dansa till musiken eller lyssna på hans redogörelse om världens tillstånd. Så här ska äkta bluesrock låta.

Sprit on the water
Som en "Bye and Bye", fast åtta minuter lång och med ett munspelssolo som låter som nåt han spelar live nuförtiden. Smeker öronen. Jag känner att den här låten kommer växa och melodin är jättemysig, men än så länge är den inte någon av skivans starkaste spår.

Rollin' and Thumblin'
Låten känns som den heter. En sex minuters doktoravhandling i hur Dylan får det att svänga. Jag trodde inte att någon skulle skriva en tolvtaksblues igen värd namnet. Jag är överbevisad. Skivans roligaste låt: This woman so crazy, I swear I ain't gonna touch another one for years

When the deal goes down
Tja... Balladerna på den här skivan behöver växa, och de gör de lyssning för lyssning, och jag tror ändå helt klart att den här låten i slutändan kommer bli mer än mysig musik att valsa till med flickvännen i vardagsrummet.

Someday baby
Skivans rocklåt. Mycket uppåtsång, men det hinner du inte höra. Jag har inte hunnit lyssna på texten nånting, jag har varit fullt upptagen med att digga rock and rollen. Men ärligt talat är låten en väntan på:

Workingmans Blues #2.
Skivans första riktiga mästerverk. Det här är stort. Jag pendlar mellan att höra den politiska Dylan i "North Country Blues" och historieberättaren i "Cross' The Green Mountain" och en ny Dylan som sjunger över oöverträffliga melodier, som för en gång skull strävat efter perfektion. Den här låten är bland hans 10 bästa från de senaste 15 åren.

Beyond The Horizon
Swingballad igen, skivans svagaste sådan. Men det är i alla fall bland det mest romantiska denna har skrivit på ett bra tag. Beyond the horizon, at the end of the game/ Every step that you take, I'm walking the same

Nettie Moore
Det andra mästerverket. Jag blv helt paff när jag hörde låten första gången. Den fångar ens uppmärksamhet till 100%, det är svårt att föreställa sig var låten är på väg... Och sen kommer refrängen. Sedan är du fast. Det här känns som en outtake från "Time out of mind" som inte kom med på grund av att den hade för mycket hopp i sig. Min slutgiltiga känsla när jag hört stråkarna i bakgrunden och bastrumman är att jag vill fälla en tår. Det är så vackert.

The Leeve's Gonna Break
Ska man vara sån kan man säga att det här är en "High Water" att dansa till. Jag tror inte på folk som säger att detta skulle handla om orkaner i New Orleans, jag lutar mer mot en klassisk blues med undergångskänsla, rockabillygitarrsolon och samhällskritiska kommentarer. Tolvtaksverser här återigen, och Dylan är alltid lika rolig i dessa.

Nu närmar vi oss avslutningen på skivan. Om undergången var ett åtminstone textmässigt tema i förra låten så kommer det slå till med full kraft snart.

Aint' Talkin'
Tja, var ska man börja? Det är svårt att beskriva en djupdykning ner i skiten. Bob Dylan har skrivit många episka avslutande låtar, men det här är nånting speciellt. Jag glömmer bort alla tidigare låtar på skivan när jag hör detta...

The human heart an evil spirit can dwell
I am a-tryin' to love my neighbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well

Det här är så apokalyptiskt det bara kan bli. Det är mörkt, jag blir nästan paranoid. Kraften i raderna, musiken och det där tredje som uppstår är överallt. Du kan inte undfly det. Tankarna går till "Highlands", för här fortsätter Dylan traska runt i världen och berätta om djävulskapet han ser. Men han färdas inte på trygga stadsgator längre, han beställer inte kokta ägg på ett café. Istället stirrar han ner i helvetets eldar. Det här är en Bob Dylan som slaktar sina fiender om han hittar dem sovandes, som hämnas sin far innan han tar ett steg bakåt och som fortsätter vandra djupare in i vansinnet. När låten slutar brinna, bränna hål och lemlästa den sista gnistan ljus, då är du utmattad. Så fort högtalarna tystnar sitter du kvar i förskräckelse och med förvirrade tankar. Du skakar på huvudet och trycker på "Play" igen. Du vill befinna dig vid världens slut tillsammans med Mr.Dylan igen och igen och igen.

nördgodis # 65

Lyssnade just igenom Dylan framföra en livecover av "Accidently like a martyr" från 2002. Alltså en cover på en gammal Warren Zevon-låt. Det sägs att det är från den låten tagit titeln "Time out of mind" som förekommer i texten. Coolt i alla fall att höra honom sjunga dessa rader... Men just nu hör jag honom och Willie Nelson framföra "Panco and Lefty". Jag önskar verkligen få höra Dylan framföra en cover nångång i framtiden på en eventuell konsert!

Svettigt värre; Popkoll augusti

Svettigt värre på grund av en seg morgon efter gårdagen bröllopsfest för några av flickvännens släktingar. Vaderna värker av allt vansinne som försegick på dansgolvet och huvudet bär om än en liten betongkepa, så i alla fall en betonkepa. Då har jag i alla fall mig att gotta över skivinköp och andra upplevelser.

De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.

Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.

Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.


(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)

Prine, John Prine!

Jag har återupptagit bekantskapen med en av de mest förbisedda låtskrivarna i modern tid: John Prine. Killen har visst hållit ett stadigt tempo sedan 70-talet men har ändå aldrig fått sitt namn omnämnt bland de andra snubbarna som lyckats blanda en nypa country med det som nu förtiden kallas singer/songwriter och gjort underverk. Prine är i klass med Johnny Cash i fråga om låtskrivare, fast utan bom chicka-bommet, han är en Kriss Krisstofferson med högre lägsta nivå. Jag har bara hunnit lyssna in mig på John Prine, men jag blir bara mer och mer imponerad. Som lyrisist är han fantastisk, en Warren Zevon med mindre spejsade texter. Som sångare är han inte världens största begåvning men han har en mysig och rund ton man gärna sjunker in i.

Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.

"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:

I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say

Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.

Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!

En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.

Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:

"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"

Tillbaka

Efter en misstänksamt lång tid är jag tillbaka. Har varit i Norrland och besökt människor, så mitt första blogginlägg på typ en månad blir en länk till en annan blogg. Logiskt. Här hittar ni många goda mp3er att ladda ner! Kolla särskilt innan Dylangrejerna och Sophie Zelmanis!

http://knkisser.blogspot.com/

Dylan & Norah Jones

Nu länkar jag väldigt mycket till YouTube.com, men här hittade jag en riktig pärla, en duett mellan Dylan och Norah Jones. Man märker att Jones har lite svårt att hänga med i Dylans frasering, men å andra sidan kompenseras det med riktigt snygga pianolicks från Dylans sida.

http://www.youtube.com/watch?v=kwKcm3jMOkI

Blues för Johnny Cash

Jag har en svart kostym
och en slips av skallerormskinn
Jag har en sång på tungan som går på repeat
Johnny, Den sången är din

Dom vägar jag tar är omvägar,
men jag har inte bråttom hem
Min hunger är outplånig, jag svettas
och det värker i varje lem

Jag har en sprucken röst
och en lång väg att gå
Men det hade du också, hundra gånger om
men det gick rätt bra ändå

Jag har en tom flaska i näven
den har gjort mig berusad och bitter
Landsvägen är ändlös, trots att natten är slut
Johnny, hör du fåglarnas kvitter?

OJOJOJOJOJ!

Ja, mitt utrop beror på denna fantastiska sida som vi kallar YouTube.com! Här har någon skön lirare lagt ut detta videoklipp med Bob Dylan vid sitt piano, som vi alla vet är stor konst, framförandes Sam Cookes soulklassiker "A change is gonna come". Detta är så sjukt bra att det ni bara måste se det...

Memphis Slim

Det fina med blues är att det finns otaliga samlingsskivor för under femtiolappen att hitta i de flesta skivbutiker. Idag kunde jag inte hålla mig från att köpa en samling låtar av Memphis Slim för 40 spänn. Tyvärr fanns inte "Mother Earth" med, en mästerlig blues, men man kan inte få allt här i världen. Dock fanns det många pärlor som bevisar tesen att ett piano och en saxofon kan vara det lilla som krävs för att få till ett riktigt tunggung!

Johnny Cash & Marit Bergman

Johnny Cash "A Hundred Highways
Jag lyssnar igenom den postumt utgivna femte delen i Cashs American-serie på AOL.com. Det märks att han kramades med döden, gamle Johnny. Vid en första genomlyssning verkar skivan inte vara något mästerverk, men när det bränner tills så bränner det till ordentligt. Min favorit är helt klart "God's gonna cut you down". En apocalyptisk tungblues med handklapp och Cash i sitt coolaste mood. Springsteens "Further on up the road" var den låt som jag hade störst förväntningar på, och den är bra, och raderna om att ha på sig sin deadman suit är väldigt bra med den åldrade stämman, men den påminner en också om att Rick Rubin kanske jobbade lite väl mycket på konceptet "Nu ska Johnny sjunga en ny låt" ibland. För på "A Hundred Highways" är det gospelsångerna som är bäst, Cash älskade låtskatt som han sjunger över sin ankommande död och sin förlorade hustru. Värt att notera är också hand sista egenskrivna låt "Like the 309", en riktig blues tamefan, som bevisar att Johnny Cash var en fantastisk låtskrivare in i det sista. Betyg vid första genomlyssningen: 7/10


Marit Bergman -Live
Jag & my lady var och såg Marit Bergman live igår i Norrköping. Med akustisk gitarr i famnen blev hon backad av en ståbas och ett piano. En magisk spelning. Marit spelade hälften låtar från den kommande skivan och hälften gamla "hits". Förutom några mindre laddade partier höll den supercharmiga popsångerskan publiken i ett järngrepp. När hon med sin klara stämma (har hon tagit sånglektioner på senaste?) brast iväg i en brinnande "I Miss You" var det solklart att hon är Sveriges bästa kvinnliga artist just nu! Det var också häftigt hur "I Take My Wings Of You" och "Keanu Eyes" som var med på den ojämna och stundtals svala debuten "3.0 AM Serenades" lät som självklara klassiker i genren sorgsna svenska ballader när hon framförde dem utan elektronisk uppbackning. Betyg: 8/10