Bob och Filmmusik

Hur får man Bob Dylan att skriva högklassiga låtar? Jo, man ber honom skriva filmmusik. Jag har tänkt lite på det här, och kommit fram till att det inte bara är en slump.

På senare år så har några av Dylan gjort en hel del filmmusik. Filmen "Gods and Generals" från sent -90-tal fick, som jag nyligen skrev, den helt underbara låten "'Cross the Green Mountain" till signaturmelodi. Den härliga svarta komedin "Wonder Boys" belönades med en oscar för en av Dylans tre bästa låtar från 2000-talet: "Things Have Changed". Och hans senaste singel "Tell Ol' Bill", som jag börjat älska, skrev han till filmen "Nort Country".

Han har också skrivit filmmusik tidigare... En av hans mest kända låtar, för att inte säga den mest kända, "Knockin'on Heavens Door" skrevs för filmen "Pat Garreth and Billy the kid".

Dylans största mästerverk under countryrockperioden, "Lay Lady Lay" skrevs för "Midnight Cowboy" med Dustin Hoffman. Han hann inte göra klart låten innan filmen var färdig klippt, och därför kom den inte med, men han skrev den åtminstone för filmens skull.

På 80-talet var Dylans rykte, ibland orättvist ibland rättfärdigt, att han bara gjorde skitmusik. När en b-film med titeln "Band of the hand" letade filmmusik så ställde Dylan upp med att specialskriva en låt till filmen med samma titel. Låten i sig är bland det mest bombastiska som Ol' Bob gjorde under detta årtioende.

Är det en slump att när Bob skriver filmmusik så gör han ofta underverk, och kanske till och med bryter sig ur skrivkramp och stiljé? Jag tror inte det. Dylan älskar film, och när han ska genom en låt gestalta en känsla och han inte kan hitta den känslan inom sig själv, så tror jag att det kan underlätta att sno en känsla som han känt när han sett råmaterialet till en film. Många av hans låtar är inspirerade av filmer likväl, och alla som hört "Brownsville girl" vet vad jag pratar.

Därför: Dylan + Filmmusik= Gött.

Harry Potter

Hur socialt accepterat är det egentligen att läsa Harry Potter-böckerna? Jag vet inte, jag måste pejla läget....

Jag är nitton år. Jag läser relativt mycket, just nu har har jag en exprimentell 60-tals roman av Leonard Cohen på "nattduksbordet", jag gillar Jack Kerouac, Håkan Nesser och Mario Puzo. Jag tycker att det är förvåndande att Liza Marklund ens kan stava med tanke på vilken usel författare hon är, och jag har funderat på att inom en snar framtid läsa nåt av Kafka. Jag gillar inte poesi, förutom Charles Bukowskis och Allen Ginsbergs.

Och jag gillar Harry Potter.

Jag har nyss läst ut den senaste boken i serien (Harry Potter och Halvblodsprinsen), och den var ruskigt bra. Den var spännande och bygger upp stämningen för en jävligt mäktig final i nästa avslutande bok.

Är det okej att tycka så och vara 19 år? Jag tycker det. Potter-serien har väl fått anseende om sig att vara barnböcker, men det är väl bara den första boken som jag kan sträcka mig till att säga att så är fallet. Sedan den tredje boken i serien har historierna utvecklats till det mörkaste av mörker, och alla de dödsfall som kommer titt som tätt är nog inte anpassat för små barns öron. Visst är det anpassat till en viss grad att små ungar ska kunna läsa böckerna, och jag måste säga att J.K Rowlings små försök att skriva runt faktumet att tonåringarna i böckerna gör saker som tonåringar gör är beundradsvärda, om än i bland löjliga. Är det nån som visar fingret så skriver hon att "de gjorde en ful gest med fingrarna" och man måste nog lite med i svängarna när Rowling skriver "Harry dagdrömde tillbaka till en synnerligt trevlig lunchtimme nere vid sjön". Det är hennes sätt att upplysa alla äldre läsare att: -Se på fan, han blev av med oskulden.

Anyway. Det är en bra serie av böcker. Skitsamma vad andra tycker.

Ev'rybody's wearing a disguise

Everybody is wearing a disguise.

"Help me in my weakness", I heard the Drifter say

I've been really trying baby...

"There must be some kinda way out of here", said the Joker to the Thief

On a soft infested summer me and Terry became friends.

Do you still say you're prayers little Darling?

Jag minns dig Amanda, på en regnvåt gata i språnget mot fabriken.

Ge mig arsenik, stan är full av tanter och tragik




Det där var öppningsrader på diverse låtar allihopa. Det är viktigt att börja med nåt stort.

Senste Bob-fyndet

Det senaste i katalogen Dylan som jag snubblat över är en låt som skrevs till soundtracket till Gods And Generals; en låt som heter "'Cross The Green Mountain". En åtta minuter lång stilla och episk berättelse som tar en tillbaka till inbördeskriget.

Den börjar så här fantastiskt:

"I cross the Green Mountain
I sit by the stream
Heaven blazing in my head I
I dreamt a monsterous dream"

och slutar än bättre:

"I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were gloomed
We knew them all too well
We loved eachother more than
we ever dared to tell"

Veckans citat;

"the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones that never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes 'Awww!'"
Jack Kerouac "On the road"

Sån här vill jag bli när jag blir stor

Jag fick lust att spinna vidare på spåret från förra inlägget... Alla har vi våra förebilder, på ett eller annat sätt. Jag har flera. Jag vill helst vara mig själv, men om Jag råkar vara något man inte är som någon annan är, då är det väl inget fel? Såg nyss ett videoklipp där Tom Waits sitter bakom en flygel och spelar Silent Night. Han är iklädd en svart kostym, cool, luffaraktig lyx, hans kroppspråk är en blanding mellan ryckig nervighet och den där rännstenshjälten han egentligen är. Efter några fraser Silent Night förvandlas låten snabbt till "Christmas card from a hooker in Minneapolis". Det är stil. Det är trasigt. Det är just så jag vill vara, åtminstone för en kväll.

Jag vill, åtminstone nån gång, fatta tuffa beslut över telefon och ge order som Jack Bauer i "24", jag vill, och försöker, vara vansinnig i natten som Jack Kerouac, jag vill hålla mig för huvudet och springa mellan olika fester som Håkan Hellström (men varje gång jag försöker blir jag bara ännu en tankad snubbe på folktomma gator i Kalix....), jag vill vara en gentleman i kavaj och rock som nämnde Waits, jag har försökt dra oneliners som Woody Allen, men det passade mig inte alls (det enda vi har gemensamt är glasögonen och den rappa käften!), och i slutändan blir jag inget annat än Mig själv. Inget dåligt i det. Är rätt nöjd med det. Men för en dag vore det kul att bli som sina egna hjältar.

Jack Bauer

Erinrar mig ett samtal från två veckor sedan då min kamrat J uttryckte missnöje över att inte bo i ett engelskpråkigt land. På grund av att vi inte gör det kommer man aldrig någonsin hamna i en situation där man får använda sådär coola uttryck som allas våra hjälte Jack Bauer i tv-serien "24" alltid får använda.

Hur härligt vore det inte nångång att säga följande citat med allvarligt och argt tonfall:

"We don't have enough time!"
"You have to trust me on this one"
"This office demands results. I deliever them"

Eller varför inte den stenhårda repliken från fjärde säsongen:
"You have no idea how long I am prepered to go..."

Som vanligt får ni ha överseende med min bristfälliga engelska stavning.

Tåg

Jag vet inte varför jag fastnat för det här med tåg. Kanske för att dess roll i populärkulturen alltid varit central. Alltså på ren svenska: En massa jävla musik, film och litteratur har innehållit tåg. Så jag har snappat upp både det ena och det andra från tågromantiken i blueslåtar och västernfilmer. Men så är också tåg ett väldigt speciellt sätt att resa på. Det tar, i mitt fall, sällan under 15 timmar och är alltid sjukt obekvämt. Även de få gånger då jag har slagit på stort och fått en liggplats så sover man dåligt.

Men när man väl kommer fram så är det alltid värt resan. Man måste lida litegrann för att få det bra i slutändan. Resandet ska inte vara alltför bekvämt. Jag tänker på Jack Kerouacs "On the Road", som jag gjort så många gånger förr, där själva vägen blev ändamålet. Jag har rest många gånger det senaste halvåret, och jag kommer göra det flera gånger till innan det är slut. Jag har kört bil, jag har åkt tåg och jag har tamefan sprungit från punkt A till punkt B otaliga gånger. Resandet har börjat bli en del av mig. Jag har "No Direction Home"....

Imorgon tar jag tåget till Göteborg igen.

I brist på bättre

I brist på bättre så tänkte jag författa lite mer tolvtaktsblues. För er som undrar vad och varför kan ni gå in på oktobers blogg-inlägg och läsa så får ni en liten vink om vad jag snackar om....

Jag har köpt en massa LP-skivor från tradera.se
Jag har köpt en massa LP-skivor från tradera.se
Jag har inte ens en Lp-spelare

Det du inte vet mår du inte illa av
Det du inte vet mår du inte illa av
Därför måste du ändå må ganska bra

Jag har åkt för mycket tåg nu på senaste tiden
Jag har åkt för mycket tåg nu på senaste tiden
På torsdag så åker jag det igen

Dagens soundtrack

Om jag skulle bränt en skiva idag som jag skulle gått omkring och lyssnat på skulle den förmodligen sett ut så här:

1. Bob Dylan "Drifters Escape"
Jag har haft låten i huvudet, eller rättare sagt liveversionerna från senare tid, i huvudet hela dagen. "You fail to understand he said, why must you even try?"

2. Elvis Presley "One Night"
Med jämna mellanrum måste man lyssna lite på Elvis.

3. Frida Hyvönen "You never got me right"

4. The Rolling Stones "Play with fire"

5. Johnny Cash "Solitary Man"
Johnny Boy är aldrig fel.

6. John Lennon "Mind Games"
Ex-beatlen gjorde några riktiga höjdare i sina dagar, och det här är en av dem.

7. Neil Young "From Hanks to Hendrix"
En härlig, väldigt typisk, Neil-låt.

8. David & The Citizens "Until the sadness is gone"
Det finns ett stycke då den vildsinta akustiska poprocken lugnar ned sig och en trumpet kommer in som är väldigt filmisk...

9. Nina Simone - I put a spell on you
Man tröttnar aldrig någonsin på den här låten. Måste ägna ett helt blogginlägg åt den senare.

10. Bruce Springsteen - Jackson Cage
Otrolig rock från "The River"-skivan.

11. Van Morrison - T.b Sheets
En låt som tickar in på ungefär tio minuter. Våldsamt ångestframkallande.