Inne på lundbybadets bastu.
Jag sitter på i hörnet på den högsta
laven och pustar ut efter dagens simpass. Det är ingen annan i
bastun förutom jag, så jag vågar slänga lite ytterligare vatten
på stenarna. Det fräser till i aggregatet och en våg av värme
slår upp mot taket. För mig är en stund i bastun det närmaste jag
kommer en religiös upplevelse. En frizon i vardagen där man, för
att rätta sig till den norrländska klyscha, kan vara sig själv för
en stund.
Tre snubbar kommer in i bastun.
Eftersom jag inte har mina glasögon på mig så kan inte jag
beskriva deras utseenden, för mig är de bara suddiga konturer. Men
av det lilla jag ser, och det jag hör av deras röster, kan jag
utläsa att de är mellan arton och tjugo. Vita medelklasskids.
Hyfsat vältränade. Två av killarna sätter sig på laven högst
upp och till mitt höger, en av dem på mellersta laven. Mina
fördomar säger att de här killarna heter Erik, Johan och Mattias.
För enkelhetens skull säger vi att så också är fallet. De är
mitt uppe i en diskussion dem sinsemellan, de gör ingen större
notis om mig som sitter och tiger i hörnet. Jag ska försöka
återge deras dialog som jag minns den.
Erik: Har ni hört Darins nya? Den
”apan som liknar dig”. Så jävla kass den är.
Mattias: Vet jag inte vilken det är.
Hur går den?
Johan är den av killarna som sitter på
raden under sina vänner och som ständigt får vrida sig runt när
han pratar med de andra. Han säger: Det är cover. Var med i Så
mycket bättre.
Erik: Ser du på den skiten eller?
Johan: Näe. Teven var på så jag råka
bara se det liksom.
Mattias: Vem har gjort originalet då?
Johan: En kille som heter Olle
Ljungström.
Erik: En apa som heter Olle Ljungström,
haha.
Mattias: Vem fan är han då?
Johan: Jamen han var la typ...
90-talets Darin.
(Här kväver jag ett skratt, gör om
den till en hostning.)
Erik protesterar: Han kan väl inte
varit 90-talets Darin. Det var ju Michael Jackson som var det. Darin
kopierar ju allt Jackson gjort.
Johan står på sig: Olle Ljungström
var väl det i Sverige. Michael Jackson var det ju i världen. Fattar
du?
Mattias: Ja det finns ju typ en sån
popartist alltid. För de som var unga på 80-talet var det väl Abba
eller nåt.
Erik: Abba var väl stora både i
Sverige och världen.
Mattias: Jaja va fan. Men du fattar vad
jag menar. Som Johan (jag gissade rätt! han hette Johan på riktigt!) sa: Varje årtionde är liksom likadant, i dag
lyssnar folk på Darin, och för tio år sen lyssna de på nån
annan, och tio år innan på nån annan. Det är liksom samma sorts
artist, bara att de låter annorlunda för vad som är inne då. Folk
är alltid likadana, det kommer bara nya versioner av dem varje år.
Erik: Ingen som funnits har varit som
mig i alla fall.
Johan: Tror du på det eller?
Erik: Lätt. Min mattelärare på
gymnasiet sa det en gång. 'Du är änna enastående' sa han.
Mattias: Varför sa han så?
Erik: Han kom på mig när jag fuska på
ett prov.
Johan: Amen han menade ju att du var...
äh, skitsamma!
Erik: Skitsamma! Det är kass låt i
alla fall.
Johan. Vilken då?
Erik: Apa-låten!
Mattias: Men hur går den då?
Erik: Jag kan ju fan inte sjunga...
amen typ (nynnar) jag är lyxvarianten..
Mattias: Jaha, den ja. Den har jag
hört. Den är ju okej.
Johan: Tycker inte den är så dålig
heller.
Erik muttrar.
Kort därpå reser killarna på sig och
går ut. Det blir tyst i bastun igen. Jag slänger på lite mer
vatten på stenarna. Lite senare kommer jag ini omklädningsrummet.
Jag låser upp mitt skåp och börjar klä på mig; Sätter på mig
mina glasögon. Jag hör bakom mig hur Erik, Johan och Mattias står
och snackar på andra sidan rummet och är på väg ut. Jag slänger
en blick mot dem. Till min förvåning är samtliga tre killar i
trettioårsåldern. De stegar ut i led genom dörren, inne i en ny
hetlevrad diskussion. Jag sätter mig ner på en bänk och sätter en
hand för pannan.
