Vänner,

Ni förstår, det är så här. Jag föddes i fel årtionde. Med fel hudfärg. När jag ser detta finns det inte ett tvivel i min kropp att jag hellre skulle varit del av det här än vad jag upplever nu i denna digitala tidsålder.

14 februari

Jag satt på spårvagnen med en kompis. Det var början av februari och vädret utanför fönstret var ovanligt kallt och bistert. Vi såg en reklamaffisch passera som annonserade om den perfekta gåvan inför Alla hjärtans dag. Vilken den gåvan nu var har jag fullständigt glömt, och det är inte heller viktigt för den här berättelsen.
”Alla hjärtans dag... Vilket datum är det?”, frågar jag.
”Eh... Fjortonde februari. Det är det varje år.”, säger min polare.
”Shit. Man vet att man varit singel länge när man glömt bort det.”

***

Själva dagen Alla Hjärtans Dag är givetvis totalt ointressant att skriva om. Ur många aspekter:

A) Det är uttjatat att snacka om hur det är ett kommersiellt jippo för att sälja choklad, eftersom varenda facebookstatus på den här sidan polcirkeln redan avhandlat detta.

B) Människor i parförhållanden reagerar antingen genom att 1) låtsas som om de inte bryr sig ”eftersom vi firar alla hjärtans dag varje dag” eller 2) firar dagen med att käka en köttbit på O'Learys så att de sen kan gå hem, dofta bearnaisesås och ligga till Melissa Horn.

C) Människor som är singlar bryr sig inte. De som väl bryr sig är antingen 1) nydumpade eller 2) dumma i huvudet.

Den här lilla texten handlar således inte om Alla Hjärtans Dag, men däremot om den fjortonde februari.

***

Jag vaknar tio på förmiddagen. Somnar om och vaknar igen vid elva av en explosion. De håller på med ett byggarbete i grannkåken och har den senaste veckan hållit på att spränga upp utrymme för en källare. Så med jämna mellanrum kan man på morgonsidan höra varningssignaler följt av smällar som får huset att skaka. Jag kollar på aftonblandets hemsida vad som hunnit hända i världen över natten, och en av de mer triviala sakerna är att Way out west avslöjat att The Black Keys ska spela hos dem i sommar. Jag har ingen om vilka de är. Men folk verkar väldigt glada över detta.

När festivalen Way out west släppte sina biljetter i år så köpte jag en direkt. De tog ju slut ganska fort förra året, så jag passade på även om jag inte var så intresserad av någon av de artister de hunnit släppa tills dess. De senaste åren har de varje år lyckats boka några riktigt intressanta artister, så jag antog att fallet skulle bli likadant i år.

Tydligen inte. Det har nu gått drygt en månad. Varje vecka släpper de nya namn som jag inte hört talas om tidigare. De jag väl hört har inte fallit mig i smaken. Alla artister och band tycks följa samma mönster. De heter obegripliga, orockiga saker som Feist, Florence eller Fuckface. Artisterna är spinkiga vita medelklasskids som ser ut som de bor i majjorna. All musik tycks vara inspelad på deras iPhones så att soundet ska vara så tunt som möjligt. Skivomslagen fotade med Hipstamatic. Texterna handlar om hur det känns att ha en för liten mössa inomhus. Viktigast av allt: Musiken får under inga omständigheter svänga.

Jag känner mig som världens yngsta medelålders man när jag drömmer om att få höra ett ordentligt, hederligt och demokratiskt gitarrsolo på sommarens festival. ”Äh, va fan”, tänker jag och stiger upp ur min säng när klockan slår tolv, ”i värsta fall får jag sälja biljetten. Eller utveckla en normal musiksmak.”

***

Jag behöver röra på mig, så jag tar en promenad i skogen. Det har fallit ännu mera snö i natt, så det ligger ett tjockt vitt täcke över allt. Jag lyssnat på en podcast där två amerikanska stand up-komiker käbblar med varandra, men när jag gått en halvtimme in bland träden så stänger jag av. Då slår den enorma tystnaden emot mig. När snön dämpar alla ekon så att det inte går att höra någon mullrande trafik i fjärran blir effekten mäktig. Jag stannar upp och ser omkring mig. Det kan låta pretentiöst, men det finns en intensitet i att vara omgiven av de kala björkarna, de snötyngda granarna och de enstaka tallarna. Allting är så stilla och dovt. Jag har nästan alltid haft skogen nära mig. Bakom huset jag växte upp fanns en stor granskog som jag som barn sprang omkring i och försökte upptäcka varje stig.

När jag går där i vinterskogen med ljudlösa fotsteg slås jag av ett minne. Det är en scen från sommaren som jag brukar kalla min exil i Skåne. Jag hade avslutat en utbildning och var rådlös, och åkte till Helsingborg i några månader för att lista ut vad jag skulle göra av mitt liv. Jag träffade en tjej från Malmö, en söt och kedjerökande hippie. Otroligt intelligent med stort miljöintresse.

En dag promenerade vi långsamt genom en park som låg nära hennes lägenhet. Solen stod högt på himmelen, jag hade hatten djupt nedtryckt i pannan och lyssnade på när hon mellan cigarett blossen berättade om ett barndomsminne. Jag återkallar hennes ord ur minnet:
”Jag minns att jag var... kanske åtta år gammal. Det låg en skog vid ett hus hos några vi kände. Jag sprang in där, mina föräldrar hade bråkat eller nåt, och gömde mig. Jag blev helt uppslukad av det gröna. Löven och grenarna och mossan. Jag försökte bara krama om allt och dansade runt och blundade. Försökte liksom bli uppslukad av den där skogen. Jag minns tydligt hur jag tänkte att här, just här vill jag stanna kvar för evigt.”

Hon slutade berätta och vi var tysta ett tag i den ljumma sommarvinden. Det blev plötsligt en alldeles för allvarlig stämning -något jag är värdelös på att hantera- så jag bytte samtalsämne till något skämtsamt och punkterade den ballongen skoningslöst. När jag några år senare går genom den där snötyngda skogen på Hisingen den fjortonde februari tjugohundratolv, önskar jag att jag hade hållit käften.

***

Även om jag lovade att hålla mig borta från allt prat om Alla Hjärtans Dag har jag inte under dagens gång kunnat hålla mig från att lyssna på Steve Earles ”Valentines Day” upprepade gånger. Det är den jag bifogat högst upp i inlägget. Fantastisk låt, med en allt annat än sockersöt text ("I know that I swore that I wouldn't forget/ I wrote it all down: I lost it I guess"). Sofia Karlsson spelade in en bra översättning. Hon må vara trevligare att titta på och ha en skönare stämma, men frågan är om inte Earles grusiga stämma passar sångens tema bättre. Kärlekssånger blir lätt så poänglösa om de inte har en liten bit mörker i sig.

***

Klockan börjar närma sig midnatt, och jag vet att det kommer ta ett tag innan jag kan somna. Jag borde lägga mig snart så att jag kan stiga upp i normal tid i morgon, men det känns dödsdömt. Under de där timmarna som gått sedan skogspromenaden tidigare under dagen så har jag hunnit in till filmstudion för ett möte inför en kortfilm som ska filmas i helgen. Därefter skulle jag egentligen åkt och ätit middag med en kompis, men det blev inställt på grund av förkylning. Istället fick jag åka hem och se om Henrik Schyfferts fantastiska show ”90's -ett försvarstal” för tredje gången. ”Jahapp”, tänker jag när jag sitter och slösurfar de sista minuterna innan datumet blir den femtonde. ”Det var den dagen”.

Jag kommer att tänka på ett citat från The Wire: ”A life is the shit that happens while you're waiting for moments that never come.” Jag har lyckligtvis inte en så bitter syn på livet, men kan ändå se en viss komiskt korn av sanning i den sägningen. Precis som varje enskilt träd tillsammans bildar den där skogen jag tjatat så förbannat om, så bildar alla de här timmarna av morgnar i sängen, promenader på Hisingen, musiklyssnande, jobbmöten, grubblande och stand up-shower på Youtube tillsammans de dagar som kommer utgöra mitt liv. Det går lätt att bli stressad av den tanken, men jag låter bli. Den fjortonde februari var ingen dålig dag, och förhoppningsvis kommer den femtonde inte bli det heller. Det får jag helt upptäcka när jag vaknar i morgon.

Tills vidare får jag väl önska alla där ute en trevlig Alla Hjärtans Dag. Trots allt.

Sammanfattning av filmer jag såg under Göteborgs filmfestival 2012.

I kronologisk ordning:

Free Hands:
Franskt drama som baseras på regissörens egen kärlekshistoria. Handlar om en kvinnlig filmregissör som gör ett filmprojekt med fångar på ett fängelse i Paris. Hon blir förälskad i en av fångarna och de inleder ett förhållande. En film som uppenbarligen lider av att regissören berättar historien om sig själv. Filmen verkar varit gjord utan den minsta uns av självdistans. Övertygande spel och fångarnas egna historier från filmen-i-filmen räddar ”Free hands”.
3/5

Guilty:
Även detta ett franskt drama. Baserat på verkliga händelser, men en helt annan upplevelse. I mina ögon den bästa filmen jag såg under festivalen.

Den handlar om ett uppmärksammat rättsfall i Frankrike för några år sedan. Nästan 50 män och kvinnor blev oskyldigt anklagade för att ingå i ett nätverk för pedofiler. Filmen följer Alain Marécau, vars dagboksanteckningar filmen bygger på. Alain förlorar allt, sina barn och sin fru, och får sitta i flera år i fängelse i väntan på rättegång. Det är en helvetesresa han genomgår, utan ljusglimtar. Filmen berättar sin historia rakt, rått och engagerande. Skådespelaren i huvudrollen gör en fantastisk rollprestation och tappar under filmens gång vad som måste ha varit ett trettiotal kilo. En av de starkaste filmer jag sett på mycket länge.
5/5


Carnage:
Roman Polanskis nya film är baserad på en pjäs. Det märks.

Fyra fantastiska skådespelare (Christoph Waltz, Jodie Foster, Kate Winslet och John C. Reily) briljerar i filmen. Dialogen är smart och väldigt rolig. Maktspelet de fyra emellan byter ständigt fokus och är underhållande att följa. Däremot kan jag inte skaka av mig insikten av att jag tittar på en filmad pjäs. Det teatrala anslaget blir tillslut för mycket för filmen.
3/5


Without
Kanadensisk dramathriller gjort på förmodligen en väldigt liten budget. En film som borde haft prefixet novell- istället för lång-. Storyn räcker nämligen inte till dess 90 minuter.
2/5

The Student
Argentinsk drama om politiskt engagerade i Bueno Aires . Filmen börjar med medryckande energi och högt tempo. Det kan ha berott på att jag fattar nada av det argentinska politiska systemet, men en timme in i filmen tappade jag totalt intresset.
2/5

Revolt
Jag vill varna för att jag kan vara lite partisk. Sommaren 2010 jobbade jag två veckor i olika assistentfunktioner på den här norska dramakomedin. Å andra sidan höll min kompis som såg filmen med opartiska ögon med om mitt omdöme: En otroligt välskriven, välspelad, rolig, sorglig och medryckande film. Utspelar sig på 80-talet då den 12-åriga Nikolaj upptäcker punken och relationen till hans minst sagt underliga far Magnus. Den här filmen kommer nå biograferna i Sverige. Jag kan rekommendera alla att se den.
4/5


Margin Call
Svettigt amerikanskt drama om bankkrisen. Den utspelar sig under det sista dygnet i en investmentbank innan hela systemet brakar ihop. Filmskaparna gör genidraget att skildra cynismen hos de pengahungriga kapitalisterna genom de mänskliga relationerna inom företaget, istället för att gräva ner sig i ekonomiska termer. I slutet är det fortfarande de rika som blivit rikare, och de fattiga som blivit fattigare. Tyvärr tappar filmen fokus mot slutet då jag saknar uppföljningen hos vissa rollfigurer vi lärt känna tidigare i filmen.
4/5


Avalon:
Festivalens invigningsfilm. Det har varit mycket snack om Johannes Brost huvudrollsprestation. Jo, det är inget fel på den. Tyvärr är jag inte så imponerad av resten av filmen. Den börjar väldigt bra, som en artsy thriller. Mot den andra hälften blir den bara artsy. Dock bjuder filmen på två fantastiska scener, bägge till sånger rotade i 80-talet: Eldkvarns ”Kärleks tunga” och Bryan Ferrys ”Avalon”.
2/5


Alper:
Grekisk film av samma Giorgos Lanthamos som gjorde den omtalade ”Doogtooth”. Regissörens personliga avtryck finns även här, med tydliga maktstrukturer, ett speciellt bildspråk och vrickade karaktärer. Men där ”Doogtooth” gav en anledning till varför filmens karaktärer var så skruvade, så är personerna i Alper bara...konstiga. Filmen är otroligt fascinerande och intressant, tro inget annat. Men jag har väldigt svårt att veta vad jag ska tycka om den. En del av mig vill mest spöa regissören.
Kan inte sätta ett betyg. Men... 4/5? Eller 2/5?

The Artist:
Mycket omtalad och oscarsnominerad film. En stumfilm, gjord på klassiskt stumfilmsmanér, men med både en och annan twist. Jag brukar ha svårt för den sortens genreexpriment, och har aldrig varit särskilt intresserad av stumfilm i sig. Men The Artist lyckas ändå leva upp till hypen. Den är rolig och har en fin kärlekshistoria. Jag känner mig som världens äldsta 25-åring när jag säger detta: Men det var en jävligt trevlig film.
4/5