En hög procent av Sveriges befolkning har låtit sig styras av egoism och rädsla. Än är inte resultatet av valet färdigt, men det ser tydligt ut som om det återigen blir en borgerlig regering och att SD kommer in i riksdagen. Det känns mycket tungt.

Det här landet består till stor del av idioter.

Scener från K- (Sommaren i Skåne, del II)

När jag och J- för första gången gick husesyn i Trollhyttan upptäckte vi en låst dörr.

(Jag har berättat grundstoryn i ett tidigare blogginlägg: Vi är ett gäng Trollhättebor som praktiserar på en långfilm som spelas in kring Ystad med omnejd. Vi bor i ett hus i den skånska byn K-, som vi har döpt till Trollhyttan. Jag är SAD och statistansvarig. Det är ett hårt knog men en väldigt bra inspelning, med ett härlig team. Jag berättade även i förbifarten om hur mitt år som Trollhättebo gjort mig rastlös och i behov av en förändring. Det är här historien tar vid.)

Det var i slutet av juli när jag och J- gick en första tur kring huset och spanade in de olika rummen. Källaren luktade mögel men hade en skivstång med vikter och en gaffatejpad bänk. Men på övervåningen fanns det inte bara två större rum, en öppen spis och en tilltagen balkong. Det fanns även en låst dörr. Vi kände på handtaget och testade huvudnyckeln i dörren. Inget resultat.
"Jag slår vad om att det är nåt som gömmer sig bakom den dörren", sa J-.
"Eller hur. Jag är sjukt nyfiken", svarade jag.
Vi lät saken bero. Tills vidare.

***

Det lilla kontoret är kvavt. Ur laptopens högtalare ljuder Bob Dylans "Going, Going, Gone". Det svajande riffet svävar ut över det fullbelamrade bordet där alla statistlistor och dagbesked trängs med tomma energidrycksburkar. Kontoret är tomt, resten av teamet är i Danmark och filmar medan jag stannar kvar här i K- och förbereder den kommande veckan. Min blick vilar ut mot fönstret, mot äppelträdet där utanför, när telefonen ringer. Inte jobbtelefonen som brukligt, utan min egen privata. "Hej Toni, det är T-"
T- & A- gick på Molkoms Folkhögskola samtidigt som jag. De blev ett par där och har bott i hop sen dess. När jag åkt förbi Karlstad har jag bott hos dem. Två mycket goda vänner.
"Vi ska flytta till Göteborg", säger T-
"Vad kul! Ni har kommit in på era utbildningar?", säger jag.
"Ja, och vi har hittat en lägenhet... Det är en stor trea, och vi har ett rum över. Vill du ha det?"
Jag dröjer med mitt svar och min blick återvänder ut mot äppelträdet.

***

Jag promenerar tillsammans med en flicka i gångtunneln under Lunds tågstation. En gatumusikant fyller tunneln med en ostämd "Desalation Row".
"Så hur trivs du i Trollhättan?", frågar hon.
"Ja du vet hur stan är. Trollhättan är...depreverande. Men jag ska flytta till Göteborg snart.", berättar jag.
"Jaså?"
"Ja. Ska flytta in i kollektiv med två kompisar. Jag har inte sett lägenheten eller nåt sånt. Men det kommer säkert bli bra. "
Plötsligt dyker det upp en snubbe från ingenstans. Han är speedad.
"DU! Jag behöver växla en hundralapp till biljettmaskinen! K-kan du hjälpa mig?", hasplar han ur sig.
Jag ljuger: "Tyvärr, jag har inga pengar."
Då gör han -helt oförklarligt- ett snabbt dansmove.
"Ooo! MICHAEL JACKSON!", ropar han. Han försvinner lika snabbt som han dök upp.


***

Jag springer i regnet som om det skulle göra någon skillnad. Regnet faller hårt och obönhörligt över Helsingborgs gator. Längre fram vid gathörnet ser jag tre välbekanta siluetter. Det finns vänner som man känner så väl att man kan urskilja dem ur mängden bara på sättet de hänger på huvudet. Jag når fram till dem och tar skydd i kulverten där de ställt sig. Det är M- och J- (Kalixgrabbarna som jag delade lägenhet med förra sommaren), och den förstnämndes bror H-. De bor kvar i här i Helsingborg, men det är alltså H- som tagit över min plats i det norrländska kollektivet.
"Det är ett jävla väder", säger jag som hälsningsfras.

Inne i den närliggande lägenheten hänger min jacka på tork. Jag sitter på det breda fönsterbläcket och ser på hur regnet slår mot glaset. Grabbarna sitter i soffan. Någon av dem bläddrar i en hårdrockstidning. En annan väljer låtar på datorn. Vi snackar skit.
"Ska ni bli kvar här i stan?", frågar jag.
"Får fan se", säger M-, "måste hitta ett jobb först. Jag är trött på Helsingborg. Fan. Funderar på att flytta till Göteborg".
"Fan vad du klagar!", säger J-.
"Håll käft!", kontrar M-, "
"Hade inte du ett jobb?", frågar jag.
"När då? Skitsamma. Jag vill bara hitta ett ställe där man känna sig nöjd och slå sig ner. Fattar du?"
"Jag är hungrig. Vill nån ha en pizza?", frågar H-

***

När jag promenerar hem mot huset en sen onsdagsnatt ser jag upp mot fönstret som vetter in mot det låsta, dolda, rummet i Trollhyttan. Jag tycker mig se något röra sig där inne.

***

Morgonsolen ligger i ansiktet när jag springer den vanliga joggingrundan längst fälten. Havren vajjar i vinden medan "Zip City" låter sitt gitarrsolo rulla i mp3-spelaren. Jag är halvvägs när jag stannar upp och drar efter andan. Svetten rullar nerför pannan. Jävla skitkondition, tänker jag. På andra sidan fältet ser jag den nedlagda sockerfabriken som byn är byggd kring. En gång i tiden försörjde den hela orten, men nu står den tom och påminner K- om vad den aldrig mer kommer bli. Rörsockret från Brasilien var så mycket billigare, att produktionen i skåne inte hade en chans. Jag höjer voylmen på musiken i mina hörlurar och börjar springa igen.

***

Grabbarna i Trollhyttan. Vi sitter kring ett bord i matsalen på det närliggande vandrarhemmet. Vi diskuterar den låsta dörren på övervåningen i Trollhyttan.
"Min teori är att det ligger en arm- och benlös kille bakom den där dörren. På en skatebord!", säger D-.
"Hahaha", skrattar F-.
"Eller hur!", fyller B- i, "och mellan tänderna har han en piska som han slår i golvet"
"Vilket förklarar de där konstiga ljuden man hör om nätterna i huset", säger jag.
"Vet vad vi borde göra", säger J-
"Näe."
"På slutfesten borde vi samla ihop lite verktyg och se vad fan som egentligen döljer sig bakom den där dörren. Sanningen måste fram!"
"Lätt!"
"Absolut!"


***

Inspelningledaren ropar "TACK FÖR IDAG" i walkie-talkien, och nedriggen börjar. Efter en snar halvtimme är allt nedpackat, jag har delat ut alla dagsbesked och skickat hem alla statister. Produktionskontoret har fixat med pizza till teamet, och vi slår oss ner kring bänkarna i klassrummet vi haft som uppehållsrummet och börjar äta. En lång inspelningsdag är över, en utmaning till sådan. Vi har filmat hela dagen i en högstadieskola som vi fyllt med 110 statister. Jag har fixat, bokat och organiserat dem alla. Nu är jag trött och känner hur adrealinet lämnar kroppen. Jag lyssnar på hur de andra i teamet skrattar och skojar medan jag tuggar på vegetarianan. För lite mer än ett ett år sedan hade en sån är arbetsdag varit en dröm för mig. Nu är det med eller mindre vardag. Jag kommer sakna den här inspelningen... Den har varit en av de bästa jag varit på. Jag häller upp ett glas cola och slukar det snabbt. Sätter mig bredvid min klasskamrat D- och håller upp glaset för en skål.

***

Den skånska housemusiken fyller stortorget. Jag tränger mig igenom folkmassan för att ta mig dit som de glada smsen leder mig. "Toni! Kom hit!", stod det i dem. Det är några gamla kollegor från Greenpeace som gömmer sig där. Det är Familjen som står på scenen, och det sprätter i benen på mig. Det känns som om hela Malmö är ute på stadens gator i natt. Tillslut hittar jag dem.Vi utbyter kramar. En gammal flört från förra sommaren är där. Det blir lite konstig stämning när hennes pojkvän ska presentera sig tre gånger för mig. Jag tror han försöker markera nånting. Jag vänder mig om och pratar med min forna kollega S-, den alltid lika glada helsingborgaren. Hennes dialekt sjunger lika mycket som någonsin. Vi skriker för att överrösta musiken, jag är uppe i varv på det där sättet som jag blir när jag har bra dagar.
"Så hur är det med dig Toni?"
"Det är..fan, det är fantastiskt! Jag älskar att vara här! I Skåne! I Malmö! Folket, känslan, det är underbart! Jag är på en grym inspelning, jag bor med assköna människor...jag har fan stått och sålt smycken i dag."
"Haha, va? Varför då?", skrattar S-.
"Vad tror du? Imponera på en tjej förstås. Vette fan om jag lyckades...", skriker jag och stannar upp.
På scenen börjar Familjen spela "Det snurrar i min skalle".
"...nu måste vi dansa! Kom!"
Vi försvinner in i publikhavet. För att citera Kerouac: Det är natten och vad den gör med dig. Jag hade inget annat att erbjuda någon än min egen förvirring.

***

"Inse att det här är den sista grillkvällen i hyttan. Skål, mina vänner!", säger jag och lyfter mitt glas.
Kollegorna runt bordet gör det samma. Vi skålar in denna sista helg i K-, vi skålar in början på slutet. Vi sitter ute på balkongen och septemberkylan gör sig påmind. Jag känner mig mätt och ser ut över bordet med dess rester. Det luktar surt från kräftorna som vissa av bordets deltagare inmundigat. Själv är jag mätt av sojakorv, klyftpotatis, halloumi och öl. Någon kring bordet kläcker då en idé.
"Låt oss öppna dörren på övervåningen. Inatt!"

***

Sommaren är över. Det är dags att lämna Skåne och återvända hem. Så fort jag kommer hem ska jag börja arbeta på en kortfilm, så att ta det lugnt kommer det inte vara tal om. Livet kommer att fortsätta i hundrafyrtio knyck, men saker kommer att bli annorlunda. Jag ska flytta till Göteborg. Jag har bara ett halvår kvar på min utbildning, och är rätt säker på att det kommer innebära en del förändringar. Det känns som om jag fortfarande är på jakt efter något diffust mål, och att jag inte kan vila förrän jag hittat det. Människor jag träffat tycks också vara ute och rastlöst söka; Efter pengar, kärlek eller bara nånstans att trivas.

Jag är inte den enda som vettlöst ränner runt och försöker hitta rätt. Men på sistone så har vägen dit varit mer spännande och tillfredsställande för mig än på mycket länge. Jag har fått så mycket i bagaget av den här upplevelsen som mina två månader i K- inneburit. Nu lämnar jag allt det här bakom mig. Man stänger en dörr och öppnar en ny.

***

Jag har digitalkameran på videoläge, bilden är grovkornig i det dunkla ljuset, men den fångar huvuddragen. Grabbarna och tjejerna kämpar framför dörren. De utbyter idéer om hur det hela ska gå till, vad är egentligen det bästa sättet att öppna den låsta dörren. Jag känner en viss förväntan. Olika metoder testas. Tillvägagångssätt förkastas och nya föreslås. Det är en koncentrerad kamp, trots att alla döljer spänningen med skratt och skämt. Men plötsligt. J- kommer på en idé, och det fungerar. Vi drar efter andan.

Dörren går upp. Den öppnar sig långsamt, det följer en hög smäll. Jag hoppar till. Alla tar ett steg närmare och sticker sedan huvudena genom dörröppningen. Vi ser vad som döljer sig där bakom.

***