A-Changing Times: En avhandling om dåtid, framtid och Sommaren 2009

De sjunger mitt namn när jag går upp på scenen.

" Det var Toooni..." osv. Den där refrängen som någon skrev på en fest för ett tag sedan. Jag vet inte hur många, kanske tjugo pers, sjunger den när jag inför en fullsattt gympasal stiger bakom talarstolen och sätter fast mikrofonen bakom örat. Det är skolavslutning på Molkoms Folkhögskola och jag ska i rollen som skolrådets ordförande hålla det avslutande talet. Jag har varit så nervös inför det här ögonblicket att jag skitit knäck. Jag står där och ser ut över de här människorna i publiken. Min tid på Molkom är över och det här är finalen. Det är här det tar slut. Med det här talet gör jag mitt bästa för att sammanfatta allt under några få minuter. Talet går bättre än jag hade hoppats på. Publiken skrattar. Applåderar. Gråter lite. Innan jag fäller den avgörande punchlinen drar jag efter andan och tänker efter.

Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

---

När jag sitter på tåget till Helsingborg får jag en massa sms av människor som tackar för tiden i Molkom. Ett sms reciterar Dylans "Times they are a-changing". Ett annat säger "Men Toni! Du glömde din Woody Allen-affisch!"

---

Jag tar en promenad genom Helsingborg. Jag har aldrig varit här förut under sommarmånaderna. Staden lever på ett helt annat sätt nu. När jag passerar kyrkogården ser jag ett bagelställe på vänster sida. Jag minns plötsligt hur jag under mitt senaste besök här, i januari, tog en fika med en tjej där. Vem det var är oviktigt. Det hände en lustig grej där. Caféägaren, en grek i pensionsåldern, kom ut med våra mackor och började prata med oss. Han verkade gå runt och göra det med gästerna.

"Du vet, den här killen kan du lite på. Jag känner på mig hur folk är. Håll fast vi honom. Denna här, han kommer aldrig svika dig", sa han och fick mitt ego att växa. Sedan tystnade han, tittare på tjejen och fortsatte:
"Du däremot. Du är lite...sådär. Du vill ha för mycket på en och samma gång. Dig kan man inte lita på."

Tjejen blev alldeles tyst och röd. Jag borde förstått redan då att denna gamla grek kanske kände detta på sig. Han fortsatta raljera och kom med påståenden som skulle visa sig vara lite väl sanna. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret och tänkte att utsikten över kyrkogården var passande.
"Killen måste ha varit synsk", tänkte jag och fortsatte min promenad.

---

I en park i Malmö sitter jag på en gräsmatta med mina nyblivna arbetskamrater och dricker öl. Arbetsveckan är slut. Jag hade återigen hamnat hos Greenpeace. Hade varit på arbetsintervju för ett värvarjobb även hos Amnesty, men det var för miljön mitt hjärta slog.
"Så vad ska du göra efter sommaren?", frågade en kollega på bred skånska.
"Det ser ut såhär. Jag har sökt till en filmarbetarlinje i Trollhättan som jag verkligen vill in på. Alternativet är att läsa strökurser i Karlstad. Ligger det ett mejl i min mejlbox när jag kommer hem ikväll, så har jag kommit in. Annars är det kört."
"Aj, jobbigt läge."
"Absolut. Men konkurrensen är hög så jag förväntar mig inget."

---

Det finns inget mejl i min mejlbox när jag kommer hem

---

Jag, J- och M- står nere i tvättstugan. En av alla de grejer vi som kollektiv måste enas om, nu när vi norrlänningar i exil valt att bo tillsammans under sommaren, är hushållssysslor. Det går sällan bra.
"Vi gör så här", säger jag, "Vi lägger den lätta tvätten i torkskåpet och kör på max effekt, samtidigt som vi kör tungtvätten i tumlaren i en kvart, och sen hänger vi upp den på tork tillsammans med den lätta tvätten. Ok?"
"Det blir ju inte torrt i torktumlaren", säger J-
"Näe. Men om vi lägger den i torkskåpet sen så torkar den ändå fortare", säger jag
"Vi har ju bara torktid i en timme"
"Ja, men vi torkar den ju bara i en kvart"
"Men det blir ju inte torrt på en kvart"
"Nej vi hänger den ju i torkskåpet också", säger jag smått irriterat
"Vad fan är problemet att förstå", flikar M- in.
"Vad fan ska du gå ner om en timme och hänga upp den igen när den bara torkat en kvart?", säger J-
"NEJ VI GÅR NER OM EN KVART!".
Varje diskussion vi har följer detta mönster. Avslutas alltid med att jag sätter händerna i luften och skriker. Jag förstår aldrig vad vi tjafsar om.

---



Jag ser J- och min kollega P- stå på andra sidan sjön på den tretton meter höga klippavsatsen. De har stått där ett tag och tvekat, men nu hoppar de, en efter en. Själv avslutar jag min pissljumma öl, tar av mig glasögonen och hoppar i det azurgröna vattnet. Vi befinner oss i Dalby. Här finns ett gammalt stenbrott som blivit fyllt med vatten. Det är ett paradis. Solen steker. Vattnet blänker klart. Det är alltså jag och J- och två kollegor som åkt ut till detta smultronställe utanför Lund och ägnat en halvdag härute. Jag simmar ut och möter upp P- och J-.
"Sommarens bästa dag hitills?", frågar jag
"Lätt"

---

Eldkvarn spelar "Hunger Hotell". Konsert i Malmö. Sången som var mitt mantra en stor del de där mörka vintermånaderna i Molkom. Jag kunde lyssna på den i vilken sinnesstämning som helst: Om jag så var lycklig som en hund eller krossad som en insekt så gjorde den ständigt samma sak när den kom ur mina högtalare. Lyfte mig. Högt. En gång, under en fest, minns jag att jag klickade igång sången, vred upp volymen och förkunnade: "Detta rum är härmed officiellt Hunger Hotell". Ingen förstod vad jag pratade om.

---

Grabbarna möter mig utanför ICA efter jobbet. De har med sig min bärbara cd-spelare och en ren t-shirt åt mig. Vi går in och köper några snuskigt billiga folköl. Sätter oss i parken utanför biblioteket. I klungor sitter folk i hela parken och gör samma sak. Jag sätter i en skiva som M- bränt ihop way back when. Första låten är Jimi Hendrix version på "All along the watchtower". Vi slår oss ner på gräsmattan. Det är så mycket sommar så att det gör ont.

---

Malmö. 03.00. Nattbuss som färdas mellan fredag natt och lördag morgon. Min telefon ringer. Det är E-. Jag minns endast konturer av samtalet så jag återger det lite oexakt.
"Tjenare! E-", säger jag.
"Toni... Är du vaken! Vad gör du!", säger E-
"Jag sitter på en buss i Skåne med ett fruntimmer bredvid mig. Vi är på väg till... Det är lite olämpligt just nu..."
Tjejen bredvid mig: "Sa du fruntimmer? Haha!"
"Jag var bara tvungen att ringa", säger E-, "jag ligger här på en gräsmatta i Hagfors med S- och stirrar ut i natten"
"Jag känner mig hedrad. Är du full?", svarar jag.
"Ja. Som fan. Du med?"
"Räkna med det."
"Vad händer nu för dig, Toni?"
"Nu? I höst? Det verkar som om det blir Karlstad. Det var inte riktigt det jag ville. Men det är okej. Då ses vi igen. Bussen är framme nu, måste sluta. Peace"
"Ha det", säger E-

---

Sitter på norrlandståget. Igen. Det var ett par månader sen sist, men nu är jag här igen. Det känns som jag spenderat halva mitt liv på den här dygnslånga rutten hattandes fram och tillbaka över Sverige. Den här gången åker J- med mig. Även han ska hem och besöka släkten i Kalix. Vi går till resturangvagnen och tar en öl tillsammans med en stockholmare som delar liggvagn med oss. Han visar sig ha varit med och startat klimatgruppen Klimax, och har nyligen kommit hem till Sverige efter att ha varit i Palestina och volontärarbetat. Ibland möter man intressanta människor på de mest ointressanta platserna.

---

I Kalix är jag antingen hemma hos släkten eller så hos C-. That's it. Alla människor vi kände här är illusioner för mig nu. Några har blivit matematiker, andra fruar till snickare. Jag vet inte hur det blev så för dem eller vad de gör av sina liv.

---

När jag började skriva den här "avhandlingen" (det brukar ta mig två-tre sittningar att slutföra en sån här text) så var jag nyss hemkommen till Kalix. Jag satte mig vid laptopen och såg några avsnitt "The Wire" på dvd innan jag började skriva. Min tanke var att skildra några brottsstycken av denna sommar som alla följde ungefär samma tema. Att vara mitt uppe i en nästan idyllisk sommarupplevelse med den ständiga oron över vad som skulle hända när dessa månader tog slut. Jag hade tänkt avsluta texten med att skriva om hur framtiden skulle bli lika oviss som spännande. Att det här skulle bli en period i mitt liv då jag skulle kasta mig huvudstupa i nåt som kanske inte skulle bli så bra men förmodligen lärorik. Men hur mycket än texten ville likna fiktion var det inte så. Inget happy ending väntade. Ingen avslutande punch som skulle bli en vändpunkt och en räddning. Inga applåder. De sjöng mitt namn men de kommer inte göra det igen. Inget sånt. Bara verkligheten i sin vackra och trasiga skrud.

Trodde jag.

---

Jag står och borstar tänderna på toaletten hos farsan. Samma toalett jag borstat tänderna i gud vet hur många mornar i mitt liv. Plötsligt ringer telefonen. Ett nummer jag inte känner igen.
"Hej, jag ringer från filmarbeterutbildningen i Trollhättan. Vi har fått ett avhopp från den FAD-utbildning du sökt och du står först i kön som reserv. Vill du ha platsen?"

Ja.

Ja.

Ja.

---

Bussen går mot Östersund klockan åtta på morgonen. Jag ska dit och ha en reunion med några grabbar från Molkom. De har samlats där under Storsjöyran för att festa och prata gamla, nya och kommande minnen. Jag kan inte missa en sådan händelse. Så jag sätter mig på bussen, gör mig redo för att resa igen, mot framtiden, ner i Sverige och vidare. Det har blivit naturligt för mig, resandet. Det är en bit av mig, hur pretto det än låter. Jag ska åka dit och sedan vidare till Helsingborg. Sommaren är långt i från över än. Augusti väntar och kommer bli en lika spännande månad som nånsin juni och juli varit. Sätter jag punkt här kan jag dock, hur framtiden än ser ut, säga att det här blev ett happy ending. Att sommaren 2009 blev exakt lika stor och spännande som jag hade hoppats. När jag kom till Helsingborg i början av sommaren skrev jag att jag hoppades på sommarnätter som aldrig tycktes ta slut. Jag hoppades på vänner, öl, kvinnor, musik och minnen för livet. Jag fick det jag ville.

Nu blundar jag när jag sätter mig på bussen och lämnar Kalix bakom mig. Nu blundar jag och tänker på den kommande helgen i Östersund. Nu blundar jag och minns den där stunden på scenen i Molkom när jag höll talet och det blev dags för ett nytt kapitel. En ny tid.

När jag blundar kan jag höra hur de sjunger mitt namn.

Ja, jag visste att jag var i Kalix när...

...jag befann mig på stans sjaskigaste nattöppna grillkiosk "Korvgubben". Det finns två stycken nattöppna grillkiosker/hamburgerresturanger/whatever i Kalix. Båda är jättesjaskiga. I vilket fall som helst. Det var natten mot lördag. Jag och Grabbgänget (C-, J- och R-) hade gjort det som vi spenderat absurt många fredagskvällar åt back in the days; Vi hade druckit öl och lyssnat på rock i C-s lägenhet. Det här var första gången på länge som vi fyra grabbar varit samlade här i stan och att säga att allt var som förut var en underdrift. En femtedel av kvällen ägnade jag åt att klaga på att C- bara ville spela Heavy Metal (citat: "Efter fyra timmars falsettsång om drakar och demoner blir jag lite opepp"). En överhängande del av kvällen hade ägnats åt pubertal humor. På den vägen var det.

Vi hade därefter begett oss till Lilla Hotellet. Det finns två uteställen i Kalix. Stora Hotellet och Lilla Hotellet. Stora är inredd som en finlandsfärja och samma människor går dit varje helg och gör samma sak och blir lika förvånade varje gång när de träffar samma människor de träffar där varje helg. Lilla är lite mer pubinriktat, men med Absolut Music 8 på alldeles för hög volym på repeat. Klientelet består till sjuttio procent av medelålders människor som lämnat ungarna hos barnvakt så att de kan dricka sig askalas.

I VILKET FALL SOM HELST. Jag befann mig alltså på sjaskhaket "Korvgubben". Jag tror de har bytt namn för ett par år sen, men jag har inte brytt mig om att memorera det. Kvällen hade varit bra, av mestadels nostalgiska skäl och bra umgänge, när jag och C- bestämmde oss för att runda av kvällen med en hamburgare. Vi fick givetvis vänta alldeles för länge på att det skulle bli vår tur.

Jag granskade menyn. I den här delen av landet kunde man glömma allt som hette fallafel, så jag siktade in mig på ett snuskigt dyrt surrogat.
"En vegetarik hamburgare", sa jag.
Ett sus drog igenom lokalen. Killen bakom disken, en tvärhand hög medelålders man med härjat ansikte, granskade mig noga.
"Jahaja, ja, det ska vi väl kunna fixa".
Jag upptäckte att killen bakom mig var en f.d klasskamrat från mellanstadiet.
"Tjenare", sa jag.
Det första han säger är: "Jag hörde att du beställde VEGETARISKT!".

Därefter utbröt en vildsint diskussion mellan honom och killen bakom disken om hur livsnödvändigt det var att äta kött. Inte nog med det, var det inte lite...omanligt att inte hugga tänderna i en ordentlig stek en gång per dag? Jag trodde inte mina öron. Det var som att bli förflyttad till en scen ur (den ruskigt överskattade) filmen "Jägarna". Filmen var ju för sig baserad på en händelse i Kalix, så det var kanske inte så konsigt. Jag betalade för hamburgaren och skakade på huvudet.

...jag joggar i skogen, på elljusspåret bakom rudträskbacken, och försvinner in på en sidostig. Plötsligt täcks varje centimeter av min kropp av myggor. Överallt. Här är myggorna ondsinta. Det suger varje droppe blod i din kropp och stjäl din mobiltelefon därefter.

...min far, som är strongt bilintresserad, får en flagga i födelsedagspresent att hänga på väggen i garaget ovanför hans Cadillac -59. Motivet är en amerikansk flagga med en örn.

...jag vaknar mitt i natten av ljuset. Jag tittar ut genom fönstret. Klockan är tre på natten. Solen klättrar redan uppför horisonten. Såhär när juli närmar sig augusti så brukar det mörkna kring tolvsnåret. Himlen blir mörkt blå. Men det är fortfarande ljust. Skymning som mest. Sedan när man tror att det bara är någon timme kvar till ett totalt mörker ska lägga sig över landskapet, så vänder det. Det ljusnar snabbt. Min ständiga devis är att sommarnätterna i Kalix är det vackraste som finns. Bortsett från myggjävlarna. Jag drar för persiennerna och lägger mig igen.

...jag tar fram en nyinköpt trampmoped ur garaget. Ja, jag visste verkligen att jag var i Kalix då. Det är en autoped från -56. En enpetare tror jag. I princip en cykel med motor. Den ser lite sliten ut men fungerar. Jag sätter mig sadeln och tar sats för att trampa igång den. Krävs bara fyra tramptag och lite tryck mot chocken så hostar den igång. Med barnslig förtjusning vrider jag gashandtaget i botten och känner hur den stadigt klättrar upp mot hisnande 40 km/h. Längst en skogsbeklädd gata kör jag tills mopeden börjar vobbla. Vindsuset kring mina öron. Jag känner mig som femton igen, förutom att jag har varken acne, tandställning och ständigt stånd. Jag inser i samma sekund att det här inte är en moped. Det är en tidsmaskin. En tidsmaskin som tar mig tillbaka till en tid då varje fredagkväll började i C-s lägenhet. En tid då körkort bara var en dröm. En tid då en kebabpizza var lika självklar som livsnödvändig. En tid då de ljusa sommarnätterna aldrig tog slut. En tid då jag längtade bort så det gjorde ont. Jag trycker ner bromsen och känner hur mopeden saktar ner.

Tant Strul

I snart en vecka har jag haft denna sång i huvudet. Det är Tant Strul med deras undergroundhit "Slicka mig ren". Låten finns även att höra på Spotify, ifall ni vill höra den i avsevärt högre kvalitet.

Med tanke på refrängen, som är densama som titeln, så är det kanske olämpligt om jag skulle komma på mig själv med att sjunga den högt. Speciellt med tanke på att jag är hemma och hälsar på släkten i Kalix. Hade gärna föredragit att det vore den lika catchiga "Dunkar varmt" som fastnat, och som jag sedan haft en odödlig lust att nynna på varje vaken stund.

Är det refrängen syftning till en rejäl omgång med oralsex som är orsaken till att min tillfälliga fascination? Nejdå, det tror jag inte. Förmodligen så är det så enkelt som att det är en poppig, smått punkig, sång med mycket attityd och allsångsvänlig refräng. Kajsa Grytt (ja, Pluras omtalade ex-flickvän är sångaren i 80-tals aktiva Tant Strul) kunde lika gärna sjungit "Slicka min ren" vad mig anbelangar. I sådana fall hade nog till och med sametinget gjort denna melodi till en återkommande festhöjare på sina karaokekvällar.

Jag har givetvis, på ett mer intellektuellt plan, fastnat för denna låt av mer feministiska skäl. Men det är en helt annan historia.

---

Ja, jag återvänder snart med en redogörelse över min nuvarande visit i Kalix, och min just avklarade i Helsingborg. Då kommer jag varken skriva om Björn Skifs eller Kajsa Grytts sexliv. Vad jag planerar. På återhörande.

Björn Skifs -En smygare?

När jag var elva år gammal så diggade jag Björn Skifs. När jag blev äldre kom jag tack och lov över detta. Tycker dock fortfarande att "Strul" är den bästa svenska actionkomedin nånsin. Kanske för att den utspelar sig i mitt forna hem Norrköping.

Igår snubblade jag dock över två skivomslag med denna artist som fick mig att betvivla Björn Skifs goda rykte som en hyvens kille. Är det inte nåt med dessa två skivor som känns väldigt mycket... sexualbrottsling? Speciellt med tanke på albumens titlar! Det läskiga är den andra bilden då han smyger på...sig själv! Detta utspökad i en kostym som får honom att se ut som en blandning mellan Sailor Moon och Peter Pan...

Klicka på bilderna för att få dem större.

Dirty Dancing: En avhandling om det musikaliska navelskådandet som dominerat mitt liv den gångna helgen

Jag ska avslöja en hemlighet. Det kanske kommer förvåna många. De som känner mig, och ni som läst vissa av de texter jag skrivit här, har kanske haft en aning om detta. Bered er på en överdrivet lång text om detta avslöjande:

Jag älskar musik.

En kort redogörelse för detta fenomen. Jag råkade se en musikvideo av någon modern RnB artist: Jazmine Sullivan med "Bust your windows". Videon handlar om den bedragna kvinnan som hämnas på sin man genom att förstöra hans ägodelar, och det är halvvägs in i filmen jag tycker att hon går alldeles för långt. Hon börjar slå sönder sin killes vinylskivor! Jag inser själv att det är sjukt att jag reagerar på sättet jag gör: Otrohet är ju klart värre än att trasha nåns skivsamling, så jag borde ju ha sympati för tjejen. Men någonting inne i mig säger: "Det får ju faktiskt finnas gränser!"

---

När jag vaknade på lördag morgon tyckte mitt huvud inte om mig. Anledningen hette bakfylla. Gårdagens äventyr hade tagit ut sin rätt. Det kändes som om jag var tillbaka i Molkom; Under min exil här i Helsingborg hade jag hitills lyckats hålla mig undan alla urspårade eskapader som resulterade i en sån här bakfylla. Men nu var jag där igen.

"Vilken perfekt dag att se Eldkvarn", tänkte jag.

---

Låt mig börja från början. Denna musikaliskt sett episka helg började efter avslutad arbetsvecka. Jag lämnade in formulären för dagen och satte punkt för en ganska lyckad radda dagar. Nu var det dags för en konsert i Pildammsparken här i Malmö: Umeås stolthet Frida Hyvönen gav en gratis föreställning för de som ville och kunde. Tillsammans med några kollegor -ett skönt gäng vill jag nämna- begav vi oss dit utrustade med ekologisk öl.

Det var en lysande konsert. Jag hade sett Hyvönen en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag endast hade flyktiga minnen. Hur så än haver så var denna konsert klart bättre än mina förhoppningar. Vi satt längst fram vid den amfiteaterliknande scenen. Hyvönen blev plötsligt så uppenbart en av Sveriges mest intressanta låtskrivare. Den vrickade, på nåt sätt feministiska, utstrålningen kändes intakt ända från tremannabandets scenutstyrsel till de delikata sångerna om livet ur Frida Hyvönens synvinkel. Jag bifogar högst upp en liveupptagning av kvällens största stund: "Dirty Dancing".

"En bra start på helgen!", hann jag tänka. Ja, och inte mer än en uppvärmning för kvällen skulle det visa sig. Några öl i en malmöisk lägenhet senare hände nåt jag inte upplevt på veckors tid: Håkan Hellström! När man bor med två norrlänska grabbar så blir man något svältfödd på att få festa till bra pop; så detta uppskattade jag. Minnen väcktes om de där fredagsnätterna på rum 53 -Hunger Hotell- då "För en lång lång tid" kördes på repeat och varenda jävel på internatet tycktes göra sitt bästa för att klämma in sig och dansa sig svettiga på vinfläckarna som skvättes över golvet. Tillbaka till Skåne: Kvällen avslutades med en improviserad tur till Helsingborg och dess uteställe Tivoli. Natten fortsatte till gryningen.

---

Det som slår mig är att när jag skriver om musik, eller för den delen tänker på musik, eller lyssnar på musik, så är det inte alltid själva musikupplevelsen som är central. Nej, det är människorna och händelserna som jag kopplar till dem. Jag har börjat väva på en teori om att det är min personliga kompass här i livet. Det kanske låter konstigt, men jag har svårt att ta in livet ibland. Den här världen är så komplicerad, så dåligt organiserad och så svår att få grepp om, att jag måste använda något jag har koll på (musik) för att navigera mig i områden där jag känner att jag har sämre koll (livet). Förstår ni alls vad jag menar? Det gör jag knappt själv. Jag borde sluta med det här resonemanget innan det går för långt. Äsch... Försent.

Det jag ville få sagt i alla fall var att för att försöka förklara varför jag ens skriver den här texten. Det är egentligen inte för att jag vill berätta om ett gäng schyssta konserter jag sett i helgen. EGENTLIGEN tror jag att mina verkliga motiv är att berätta om en period i mitt liv som skiljer sig markant från det mesta jag upplevt tidigare. För första gången sedan tidigare högstadiet har jag ingen aning om var jag är på väg, hur jag ska ta mig dit eller var det här stället ligger.

Det är då jag känner behovet av att skriva om nåt jag kan utantill i sömnen. Exempelvis Eldkvarns skivor från 2000-talet eller att delta i en allsång till Håkan Hellström.
---

Meningen var att jag skulle få sällskap på den dubbelkonsert som utspelade sig på lördagkvällen i Folkets Park, även denna i Malmö. En kort historia senare så fick jag dock klara mig själv, och begav mig dit mol allena. Detta hade jag inga större problem med. Har jag tågluffat en månad utan resande sällskap genom Östeuropa så klarar jag mig nog en kväll i parkernas stad. På programmet för kvällen stod i alla fall Sophie Zelmani och Eldkvan som gav var sin konsert på samma scen med en timmes mellanrum. Båda är stora favoriter för undertecknad. Jag har sett dem båda två gånger var tidigare, vilket bara gett mig blodad tand. Speciellt Eldkvarn har jag tjajat om hutlöst många gånger i sammanhang som denna blogg, och det tröttnar jag aldrig på. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat med deras musik i mina högtalare eller hörlurar. Eldkvarn har varit soundtracket för alla mina kärlekshistorier, alla mina heartbreaks, alla mina fantastiska fredagskvällar och alla mina molninga måndagar.

Sophie Zelmani öppnade kvällen. Ett set som märkligt nog inte berörde mig särskilt. Ibland brände det verkligen till: När Sophie viskar sig igenom "Love on my mind" och bandet därefter bygger upp till ett mäktigt crescendo så slog mitt hjärta dubbelslag. Avslutande "Oh Dear" verkar de inte heller kunna misslyckas med. Zelmani var lika vacker och integritetsfylld som vanligt. Lars Halapi var en lika lysande förstagitarrist som vanligt. Ändå kändes det lite bagatellartat. Jag vet inte; Jag kanske bara har blivit bortskämd.

Eldkvarn däremot! Visst kunde jag ha önskar mer av låtlistan (var är alla klassiker? "Alice"?) och visst kunde publiken ha varit både större och vildare (var är alla högljudda Eldkvarnfans när man behöver dem?). Men på det stora hela bevisade Eldkvarn sin plats som Sveriges bästa band. Plura började med att sjnga hjärtat ur sig i "Bröllopssång":

Dom döda har rummet under mig
ibland ser jag dom i nån korridor
Och dom jag älskade och dom som bedrog mig
lever alla på våning två

Sedan kom resten av bandet upp på scenen och körde av ett rivigt set med betoning på det nya materialet. Höjdpunkten var helt klart "Fulla för kärlekens skull", en sång som jag allvarligt talat älskar. Raderna om att sätta sig i bilen bredvid brodern som liknar Don Quijote, att vara av den sorten som inte gör allt rätt, gav mig gåshud ända in i cellstrukturen av min kropp. Efter konserten gled jag fram till augtografsigneringen och fick omslaget till "Atlantis" prytt med bandets namnteckningar. "Gött!"

---

Vid midnatt satte jag mig på tåget tillbaka till Helsingborg för att möta upp M- och J- och bege oss ut på stadens gator. I hörlurarna hade jag Jenny Almsenius som sjöng "In the mood for love". Jag tror aldrig jag hört en 80-talist sjunga så bra blues. Hon verkar ha förstått hur den här sortens musik ska låta. Blues ska inte vara vacker och välputsad. Den här sortens blues ska vara sensuell och smutsig. Gitarrerna ska bröla och stånka. Munspelet ska be om nåd. Det är då det blir minnesvärt.

Även denna natt blev lång. M- försvann åt sitt håll: Jag och J- blev sittandes på Charles Dickens med en kalla drycker. En hjälte från Molkom, den videostuderande B- med rötterna här i Helsingborg, kikade förbi och berättade om sina äventyr i Roskilde. Han försvann snabbt igen efter det goda återseende och grabbarna grus återvände till lägenheten på Söder. Jag behöver ingen karta eller kompass för att hitta vägen hem en natt som denna. Detta känns det som jag kan utan och innan. Jag trivs med det. Men det jag inser, i samma sekund jag har dessa tankegångar, är hur jag trivs med att inte veta. Att få leva med spänningen och vådan över att uppleva något totalt främmande. Lite som känslan när jag för första gången hörde jazz eller hiphop. "Det här är nånting bra, jag vet bara inte om det än". Så även denna sommar. Så även denna helg.

Textrader av Plura ringde i mitt huvud när vi gick hemåt i lördagsnatten:

Lördagkväll, lördagkväll
Med hjärtat fullt av sånger
Solen har gått ner
men det är långt till söndagmorgon

Lösryckt minne

Många trodde under högstadiet att jag var mobbad.

Hur kunde jag inte vara det, kändes det som om de frågade sig. Jag förstår dem, men det var jag aldrig. Jag hade glasögon, taskig fysik och tandställning. Jag spelade inte bandy och drack inte alkohol. Andra människor hade blivit korsfästa för mindre på denna inavlade högstadieskola. Men jag antar att mitt då begynnande munläder hjälpte mig ur de värsta situationerna. Jag minns en gång i sjunde klass då jag satt i klassrummet och spelade kort med min klasskamrat Rogga (som vi kan kalla honom) under en rast. Roggas pappa sköt plötsligt in huvudet genom dörren.
"Finns det en Toni S här? Kan jag få prata med dig?", frågade han med auktoritet.
"Vad har jag nu gjort", försökte jag skämta. Jag blev givetvis nervös.
Vi gick ut i korridoren och han stängde dörren bakom oss.
"Jag har hört att min son mobbar dig", sa han med eftertryck.
"Va?", sa jag förvånat.
"Du behöver inte skämmas. Det är inte ditt fel-"
"Nej, han mobbar mig inte! Vi är ju polare. Satt ju och spelade kort när du kom", berättade jag.
"Jag har hört en massa historier om hur han retat dig och låst in dig på toaletten!"
"Näe... Ingen har låst in mig på toaletten!"
"Du kan berätta som det är. Jag lovar att inte säga till honom att det var du som sa det."
"JAG ÄR INTE MOBBAD! Bara för att jag ser ut som ett mobboffer behöver inte betyda att jag är det. Allvarligt talat. Bara för att jag inte spelar bandy och dricker mäsk varje dag efter skolan så betyder det inte att jag får stryk av de andra grabbarna. Det är ju sådana här anklagelser som gör att folk växer upp och börjar bära hatt och jobba för Greenpeace. Kan jag inte bara få vara en normal moppepojke som alla andra! Jag ska fan börja gymma och lyssna på Manowar så kommer folk tro att jag är en MOBBARE istället. Det hade varit en bättre image! Jag kommer se ut som Mike Tyson innan jag ens fyllt typ... 22. Tro mig.", sa jag och slog ut med armarna. Två tjejer passerade oss i korrdoren och började fnittra. Jag hade just gjort min första Woody Allen-imitation fyra år innan jag ens visste vem Woody Allen var.

"Jag ska prata med min grabb när han kommer hem. Du ska inte behöva vara rädd för honom mer", sa Roggas pappa och klappade mig på axeln.
"Men jag är inte m...", jag gav upp halvvägs in i meningen och gick in i klassrummet och fortsatte kortspelet.

Om småstadsnätter och kliande tankar

Svetten porlar denna fredagsnatt. Denna intensiva värme har följt mig hela veckan. På gatorna om dagarna och på nätterna när jag vrider mig insnärjd mellan tunga lakan. Idag klarade jag av den tredje veckan av min återkomst till Greenpeace. Den gick under förväntan, jag skyller delvis på värmen. Jag har två veckor kvar innan jag, i sällskap av J-, återvänder till Kalix. Det är nåt -jag kan inte sätta fingret på det- som kliar i mitt huvud. Något som gör mig melankolisk denna natt.

Kalix. Trots att det är över tre år sedan jag flydde denna småstad så är min relation till staden lika ambivalent som till vilken gammal flickvän som helst. Minnena av The Good Times överskuggas lätt av minnena av de mörka vintermånaderna då kvicksilvret kröp ner till trettio minus. Om det inte vore för min familj skulle jag inte åka tillbaka på många år. Jodå. Det ska bli skönt att få återuppleva beståndsdelarna ljusa sommarnätter, bastu och farsans hemmalagade potatismos. Jag vet också att ett besök till Kalix göder mig med ett tjog historier som snart växer till skrönor som jag sedan kan krydda min vardagliga konversation med. Dock fortfarande. Kalix. En dag kommer jag skriva en uppväxtroman om allt som hände i de där skogarna och jag tvivlar på att folk kommer tro på ett enda ord. Det är inte tankarna på min hemstad som gör min själ rastlös i natt. För att citera Plura: Jag är gjord av det rätta virket för en småstadskväll. Så det oroar mig inte. Nej, det är nåt annat. Nåt mer omvälvande som inte vill släppa taget.

Även om klippet i sig totalt saknar sammanhang med texten så bäddar jag in högst upp i detta inlägg en videosnutt med Dylan Moran. Den irländska stand up-komikern generaliserar om kvinnor och män. Kul som fan. Jag är ständigt lika imponerad av bra komiker. Jag önskar jag hade varit lika rolig och kvick som denna Dylan Moran. Hade jag bara haft talang hade jag velat pröva stand up. Ta inte dessa funderingar som dåligt självförtroende. Melankoliken kommer inte från någon prestationsångest.

Min rygg har klibbat fast mot skinnsoffan. Svetten dryper fortfarande. Lyssnar på Steve Forbert. Imorgon väntar ett svalkande bad i Lund. Jag är sömnlös, svettig och har ingen aning om vad jag ska göra av det kommande året av mitt liv. Om någon har ett förslag får ni gärna höra av er. Just nu är det bara lite för sent och för varmt för att komma med några slutsatser. Livet var helt klart mindre komplicerat när man gick folkhögsko...

Vänta. Plötsligt slår det mig vad som lurar i mitt bakhuvud. Som gör mig nostalgisk och lite sorgsen. Givetvis. Så är det. I dag är det en månad sedan jag lämnade Molkom.