De sista dagarna

Fram med flyttkartongerna! Montera ner fyra terminer av mitt liv i lådor. Jag har ingen aning om var jag kommer packa upp dem igen, för att vara ärlig. De ska stå på förvaring över sommaren i väntan på besked var livet tar mig härnest.

Sommaren kommer jag alltså att ägna i Skåne under M-s tak. Den där lägenheten han har i Helsingborg kommer bli ett bra tillhåll. J- kommer också bo där, så man kan väl kalla det för nåt slags tillfälligt kollektiv. Det kommer förhoppningsvis bli en sån där sommar du skriver om i dina memoarer. Jag hoppas på eviga sommarnätter.

Fick för övrigt ett telefonsamtal från Trollhättan tidigare i veckan. De vill ha mig på en antagningsintervju angående en utbildning jag sökt där. Svårt att beskriva min glädje över detta. Jag skulle kunna tänka mig många värre öden än att hamna där. Rättare sagt: Det finns få saker jag önskar så mycket just nu som att spendera ett och ett halv år på denna utbildning. Jag håller tummarna.

Men innan dess ligger de sista dagarna i Värmland framför mig. De kommer förmodligen gå lika snabbt som alla andra dagar har gjort de senaste månaderna. I fredags ägde avslutningsfesten rum. Ute på en idyllisk hembygdsgård hade vi en oförglömlig kväll tillsammans. Det tävlades och lektes; Det sjöngs och det dansades; Det var stora tal och små lyckönskningar. På lördagen fortsatta festligheterna. I den underbara sommarsolen njöt vi på gräsmattan. Jag ska inte spilla detaljer runt omkring mig, men det var en fantastisk helg. Det är nu livet på folkhögskolans internat bär frukt. Nu när man börjar bli sentimental och inse vilka människor man kommer att sakna (och vilka man inte kommer sakna för den delen också). Nu när vädret tillåter utflykter.

Jag är redo att dra nu. Det kan jag tillstå. Jag hade fått ett konstant tuppjuck om jag hade behövt uppleva ett till år i denna ort. Jag är sugen på nya utmaningar, nya insikter, nya idéer. Men jag kommer ändå försöka uppskatta varje sekund av dessa sista dagar fullt ut. Låta dem vara lika betydelsefulla som den här gångna perioden i mitt har varit. Undvika problem och människor som kommer med dem. Precis som livet i sig är tiden för kort för att den ska ägnas åt fel saker. Inga sura miner! Eller som Rod Stewart skulle ha sagt: Never a dull moment.


Så. Tills vidare. Jag måste fortsätta fylla de där kartongerna. Det är mer än böcker, skivor, kläder och papper jag packar ner. Det slinker även ner minnen, erfarenheter och läxor jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Tacka fan för det.

Positiva 4e gatan

And now I know you're dissatisfied
With your position and your place
Don't you understand
It's not my problem

---

En gång i tiden hette den här bloggen "Positvely 4th Street" efter denna dänga. En av de där låtarna man glömmer bort med jämna mellanrum att man älskar. Poppigt värre.

Imorgon är det avslutningsfest. Efter den kommer en helg där vi kan förvänta oss fortsatta festligheter, och därefter sista veckan på Molkom. Om detta lär jag återkomma. Nu har jag dock inte tid för detta: Jag har ställen att vara, människor att träffa och saker att göra.

Tag Plats

Filmen är färdig.

I fyra månader har jag levt med dygnet runt med en film med arbetsnamnet "För All Tid". Mitt slutprojekt på Molkoms Folkhögskola. Kortfilmen som skulle bli det bästa jag någonsin gjort. Det var ambitionen ända från början. En kortfilm som skulle bli Berättelsen. Historien jag alltid längtat efter att berätta men inte kunnat. Jag skrev, regisserade, producerade och har varit delaktig i efterbearbetningen. Jag har lagt ner allt jag haft för den här filmen.

Så i fyra månader, ända sedan jag skrev utkastet till ett synopsis, så har jag inte gått en dag utan att arbeta eller tänka på "För All Tid". Den andra hälften av perioden har varit den intensivaste. Det har varit långa dagar och nätter. Det har varit lite sömn och mycket tungt. Nu är den färdig och det har varit värt varje sekund. Åtta minuter film är resultatet. Det är dags för filmen att ta första steget ut i världen. Den har ömsat skinn och heter nu: "Tag Plats".

Det finns otaliga historier om omständigheter och upplevelser från dessa månader. Större delen av tiden har jag haft gudarna på min sida. Det har funnits nästan en övernaturlig dramaturgi som lett fram till dagens datum. Jag vill gärna berätta en liten del av vad jag upplevt och vad som gjort denna film till vad den är.

"Tag Plats" utspelar sig på 50-talet. Jag visste från början att jag ville befinna mig i en annan tid än här och nu. Genom de olika manusversionerna blev tidsbegreppen mindre episka och jag landade i mitten av förra seklet. Det var inte en självklarhet. Jag har alltid varit mer attraherad av 60- eller 70-talet. Men historien krävde en tidsperiod då ungdomskulturen var någonting nytt. Då det gamla och trötta hamnade i klinch med det unga och deras lovande framtid. Jag ville dessutom utmana mig själv med att gestalta människor i en tid som jag egentligen inte kände till nåt om. Det skulle bli mycket research insåg jag tidigt.

Är jag nöjd med filmen? Ja, jag tror faktiskt att jag är det. En film blir aldrig som man har tänkt sig. Det enda du kan hoppas på är att din vision slår in. Att filmen säger vad du ville säga. Att den ser ut som du ville att den skulle se ut. Att filmen luktar som du vill att den ska lukta, att människorna i filmen är av kött och blod, att det finns ärliga ögonblick där det brinner till. Jag måste säga att jag för en gångs skull känner så. Om filmen är bra eller inte är inte upp till mig att avgöra. Den kan säkert bli sågad vid fotknölarna av alla som nånsin ser den. Men jag har lyckats med vad jag företog mig. Det är en fantastisk känsla.

Det känns som vi aldrig hade några problem när vi gjorde den här filmen. Ja, givetvis hade vi det. Vi, och då menar jag oss i teamet, fick kämpa med manuset, med förproduktionen, med bildmanuset, med repandet, inspelningen och i synnerhet klippet. Men jag har aldrig behövt vara orolig för varken det ena eller andra. Jag fick till ett manus jag fann mycket energi i. Vi lyckades fixa tågstation, rälsbuss, tidstypiska kläder och logistik utan några större svårigheter. Jag hade turen att få tag i tre begåvade skådespelare som levererade fantastiska prestationer. Jag hade ett kreativt lysande samarbete med fotografen D-, en sån där tekniker som gör kameran till en förlängning av historien, precis som det ska vara. Inspelningen var givetvis både en fysisk och mentalt intensiv ansträngning, men jag kan inte säga nåt annat än att jag hade roligt rakt igenom. I klippet har vi sedan förädlat filmen. Tagit några tuffa beslut. Skalat ner och format om. Den delen av processen jag tycker är jobbigast, men också lärorikast.

Ni kanske tycker att det här är hyfsat tråkigt att läsa om, om ni ens fortfarande läser. Ni kanske jag tycker som om jag är självgod och narcissistisk. Men jag är nog egentligen bara stolt. För första gången tycks det mig nästan. Det är de där små ögonblicken jag tänker på. Jag tänker på NÄRBILDEN på Stinsens åldrade ansikte när hans ögon blänker av nostalgi när han säger: "Minns du det... Dan?". Ett Äkta Ögonblick. Jag tänker på huvudrollerna Dan och Natalie när deras blickar möts i spegeln. Trots att det är en bisarr situation så levererar skådespelarna Ett Äkta Ögonblick. Jag tänker på sista bilden på dem två, när Natalies hand skälver. Det är en liten knappt märkbar rörelse med handen som symboliserar så mycket. Det är ingenting som går att skriva fram eller planera. Det hände då och vi fångade det. När jag såg "Kvarteret Korpen" och blev inspirerad så drömde jag om att göra en film med åtminstone ett äkta ögonblick. Jag fick mer än så.

Filmen är färdig. Nu börjar arbetet med att få ut den på filmfestivaler. Visa upp den. Göra PR. Det är inte den bästa kortfilmen som gjorts. Långtifrån. Men det är den bästa jag har gjort. Och det känns jävligt bra. Så. Nu är det dags att börja jobba på nästa.

Mer Youtube

Många videor från Tuben på sistone. Här kommer en till. För er som har spotify går den här länken lika bra: Scala & Kolacny Brothers - "Creep"

Det handlar alltså om en belgisk flickkör som gör en cover på Radioheads "Creep". Den där låten som alla olycklig kära tonåringar tycks lyssna på. (Video på originalet.)) Jag har alltid gillat låten, även om jag inte riktigt fastnar för den här "Du är så fin och jag är inte värdig dig"-grejen. (Det är underligt. Trots att det finns många områden där jag i svaga stunder kan vara självkritisk, osäker och tvekande, så har jag alldeles för bra självförtroende när det kommer till mina relationer med det motsatta könet. Jag har i princip hybris. Måste vara något norrländskt. Nåja. Skitsamma. Mer om det en annan gång.)

Resultatet av coverns beståndsdelar är lyckat. När den städade kören med sin stillsamma ackompanjemang sjunger "You're so fuckin' special!" så blir kontrasten väldigt spännande. Det borde vara komiskt. Men istället låter det bara jäkligt fint. Värt en lyssning alltså.

Youtube Söndag

Det finns egentligen alldeles för mycket jag borde göra just nu: Söka jobb i Helsingborg, skura mitt golv, spela in ytterligare trampljud till min film, träna, för att bara nämna några exempel. Men det är söndag, och då är jag av naturen programmerad att fungera på halvfart. Så jag ägnar istället fem minuter till att lägga upp två videor som är lagom mycket söndag för mig.



Lyssna på rader som dessa:
If I could read your mind love
What a tale your thoughts could tell
Just like a paperback novel
The kind that drugstores sell
When you reach the part where the heartaches come
The hero would be me
But heroes often fail
And you wont read that book again
Because the endings just too hard to take



Två fulla ryssar med cykel och en stubbe. Vad mer behöver man?

Om hunger.

Min tid på molkom drar sig mot sitt slut. Fyra veckor är allt som finns kvar och sedan är det här kapitlet i mitt liv till sin ände. Då blir det dags för mig att börja om på nytt -igen. Jag startade om på nytt när jag kom till Norrköping och lämnade skogarna och kylan bakom mig. Jag omdefinierade mig själv och mina åsikter. Jag startade om när jag kom till Molkom och återvände till skogarna, och lämnade spårvagnarna och gathörnen. Vissa tider har varit bättre, andra har varit sämre. Det vill säga: Precis som livet är för alla människor, överallt, hela tiden. Jag tänker ofta på Steve Forberts ord: "It's often said that life is strange, oh yes, but compared to what?" Det kommer bli intressant att se tillbaka på denna tid i backspegeln.

Helgen var lysande. En kavalkad av gamla bekanta, nuvarande vänner och blivande. Goda samtal och levande ögonblick. Jag slapp vakna upp på söndagen och känna mig som Plura Jonsson. Som en relik av mitt lördagsjag som stiger upp och river ner ölburkarna på vägen ut till muggen. Det stod ingen clown i mina kläder. Det fanns ingen cyniker på min högra axel. Nej, jag minns med stor behållning och uppblåst ego den rungande allsången till en text som mer eller mindre återger mitt namn, gång på gång. D.H, en f.d journalistelev, var här med sin gitarr och hjälpte oss att återuppleva nostalgiska ögonblick. Det fanns en glöd bland deltagarna i denna korridorrsfest i raden av många, som inte funnits här på länge. Förmodligen bestod förändringen i det kollektiva medvetandet som insett att detta är början på slutet. Vi är nu inne på småtimmarna där timvisaren inte har några problem att följa nedförsbacken mot gryningen. På gott och ont, tar det enkla livet snart slut och ersätts med ett stycke verklighet.

Jag är trött och jag är hungrig. Längtar efter en god natts sömn. I går natt var en dålig sådan. Just nu orkar jag inte tänka en sekund på Filmen. Arbetet. Jag behöver bara en kväll att ladda om och ta nya tag innan jag kämpar vidare. Låt den kvällen vara ikväll. Låt mig ta en folköl, en kall. Låt mig hitta nåt att stilla min hunger med. Ibland tror jag att det är det enda jag gör. Försöker stilla min hunger. Min hunger efter mat, min hunger efter arbete, efter sömn, efter vila, efter kvinnor, efter gitarrsolon i högtalarna, efter skrivlust i fingrarna, efter ett hållbart samhälle. Jag är rätt bra på att äta mig mätt med jämna mellanrum. Hunger Hotell, som Eldkvarn sjöng om.

Så. Det var några formuleringar staplade på varandra. Fler lär följa snart. Efter att ha varit skrivkunnig i typ sjutton år så börjar jag komma underfund med hur det här fungerar. Jag skriver och det är det jag gör. Så då är det väl lika bra att fortsätta. Men för ikväll får det räcka. Kvällen drar sig mot sitt slut.

Jenny Almsenius, del II

Det blev till slut så att jag faktiskt tog mig iväg för att se konserten med Jenny Almsenius inne i Karlstad. Jag och skolkamraten A- tog bussen till stan och promenerade till Café August där göteborskan skulle spela. Det blev en kväll mycket bättre än jag hade förväntat mig!

Caféet i sig var litet och mysigt: och vi var de enda i lokalen under 35. De flesta var betydligt äldre än så. Vi tog nån öl och diskuterade skådespeleri och regi i en timma innan Almsenius steg på den intima scenen. Hon slog knock ut på mig direkt. För att vara så pass okänd hade hon en scennärvaro och rutin som var helt otroligt. En karisma som spred sig in i varje centimeter av rummet. En änglalik röst som sjöng vackra visor och tung blues. Mellansnacken var charmiga och nånstans i mitt bakhuvud funderade jag på om detta inte var världens härligaste tjej. Missförstå mig rätt nu: Jag blev smått förälskad i kvinnan. Men det kändes som om alla i publiken kände så med.

Materialet var hälften egna kompositioner och hälften oväntade covers. Jag höll på att smälla av när hon spelade Cornelis Vreeswijks "Hopplös Blues" och "Sluskblues", som jag trodde att jag var den enda i världen som höll högt. Detta toppades när hon gjorde en slideguitarosande "Rollin' and thumblin" som svängde och krängde lika mycket som titeln utlovar. Men var det nån sång som tog sig ända in i mitt hjärtas alla kammare så var det en nyskriven låt som handlade om att ta nattåget till Norrland för att möta upp någon på perrongen. The story of my life liksom.

Efter konserten smög jag och A- upp till scenen och köpte var sin EP och pratade lite. Jag hade skrivit i hennes gästbok några dagar tidigare vilket hade slutat i en mejlkonversation, så jag blev imponerad när hon inte ens behövde fråga efter mitt namn när hon signerade skivan. När vi väl kom ut så upptäckte både jag och A- hur lyriska vi var över upplevelsen. Med tanke på vilken liten tillställning det hade varit så kände vi båda som om vi varit med om en enorm upplevelse. Det här är varför jag älskar livemusik!

Jenny Almsenius

Min gode vän M- tipsade mig för ett tag sen om Jenny Almsenius, en artist som han misstänkte att jag skulle gilla. En ung blond tjej som spelar en blandning mellan visa, blues och singer/songwriter. Hennes främsta inspiration tycks vara Cornelis Vreeswijk. Hon spelar munspel. Det tyckte åtminstone jag lät lovande.

Hon visade sig vara väldigt bra också. På hennes Myspace upptäckte jag i går att hon lagt ut några nya låtar, varav balladen "04.45 (Hejddå)" var en höjdare. Hon sjunger om att klä på sig tyst och smyga hemåt efter en natt i en främmande säng. "Jag tycker alldeles för mycket om dig, Hejdå". Det känns relevant, det känns vackert och det känns modernt. Om någon skulle skrivit en sån sång till mig nån gång, skulle jag vara nöjd i resten av mitt liv. Typ. Kolla upp låtarna, i alla fall.

Nu visar det sig att hon ska till Karlstad på fredag och spela på Café August på fredag. Jag vet inte hur eller med vem jag skulle kunna ta mig in och se denna konsert med. Jag är rädd för att de bristande lokaltrafikförbindelserna till Molkom ställer till det för mig igen. Att låna en bil och åka fram och tillbaka känns som ett alldeles för stort projekt. Vi får se hur det blir. I värsta fall slutar det med att jag tar några immande pilsner på mitt internatrum till tonerna av Almsenius "Kom hit och värm dig".