Hallelujah! Idag lämnar jag tristessen i Molkom för att åka in till Karlstad för att stryka omkring på stadens gator innan det blir fest på kvällen. Jag tror att det var "Glada Ankan" som var målet för kvällens äventyr. I alla fall, under tiden får ni nöja er med ännu ett guldkorn från YouTube. Jag kunde inte hålla mig från att krydda bloggen med lite mer blues. Här ser ni The Back Door Man himself, Howlin' Wolf, framföra "Evil". Och tamefan om det inte är just vad han är i det här klippet...
Wednesday, October 31, 2007
Saturday, October 27, 2007
Paus.
Det är lördag och första egentliga dagen på ett lov. Efter att ha jobbat i princip ända sedan jag tog studenten så har hela den här lovgrejen varit lite frånvarande från min vardag, men nu när jag börjat plugga igen så dyker det alltså upp en sådan.
Hela internatet är tomt. Ja, förutom mig och min klasskamrat P- som bor på andra våningen, så har alla andra åkt hem. Meningen var att jag hade en sak inplanerad som jag prioriterade över att åka hem, men när det tyvärr blev inställt så orkade jag inte ändra mina planer utan beslöt mig för att stanna här hela lovet ändå. Min lust att åka hem till Norrbotten är ändå försvinnande liten, så en vecka i Molkom utan några större planer får duga gott. Jag laddar inför en visit till jul istället.
Det som jag insåg ganska fort, i morse för att vara exakt, var att det här skulle bli en vecka för eftertanke. Ända sedan jag landade i Molkom och började plugga har jag på det stora hela varit ständigt sysselsatt och egentligen varit med om både den ena och andra känslomässiga erfarenheten. Men jag har inte haft någon tid att smälta något av det, och det är kanske det jag får göra nu. Det som också på nåt sätt dyker upp i mitt huvud är hur intensivt det sociala livet jag levt på sistone har varit. Jag har trivts för fulla muggar, men förutom några få brännpunkter har samspelet mellan människor varit rätt ytligt. Det blir mycket skämt och skoj, mycket kreativt arbete och många svirande nätter på pubar och andra tillhåll. Men i kontrast till den där perioden i Norrköping så har det inte blivit så många öppenhjärtiga samtal. Sen var ju också den tiden –om vi pratar om de sista månaderna innan jag stack- raka motsatsen till hur det är här. Då umgicks jag med en mycket begränsad umgängeskrets och hade mycket tid för mig själv, nu är det snarare raka motsatsen. Jag gillar båda delarna, men jag tror att det kan göra mig gott att få pusta ut lite igen. Vi får se hur den här veckan går.
Jag vet i alla fall att jag kommer tröttna på fallafel och lökpaj. Ett dussin personer undanvarade sina matlådor som skulle represntera fredagens middag från köket till mig, så nu har jag och P- mat för åtminstone halva veckan. Problemet är just det att alla matlådorna innehåller fallafel, sladdrig lökpaj och en taskig sallad. Antar att jag får leva med det för snålhetens skull.
Igår var jag uppe hos B- och jiddrade hela kvällen, traditionen trogen. Vi drack oss berusade på folköl, lyssnade på blues och snackade politik och kvinnor. Han drog givetvis några av sina galna uppväxthistorier från Östergötland, vad annars hade man kunna ha väntat sig. H-, en skön lirare från Växjö, var också där. Det kommer bli underligt att inte vakna varje morgon till hans väckarklocka på andra sidan väggen den här veckan. Hela gårdagen gick förövrigt ut på att säga hej då till folk, även om deras frånvaro inte blir särskilt lång. Men vissa kommer jag väl att sakna mer än andra, och tvärtom. Hela den där grejen med avsked, om de så sker på Folkets Hus-parkeringen i Kalix, på Bäckgatan i Hageby eller på ett internat i Molkom, är rätt trist.
Idag har jag dock tillbringat som om jag varit en karaktär i en roman av Håkan Nesser. Den tanken kanske har slagit mig för att jag just nu sitter och läser hans senaste bok, men den jämförelsen är ändå rätt träffande. Jag steg upp och åt en lätt frukost. Såg ”Zorba –The Greek”, en mycket bra film. Läste en smula. Tog en långpromenad på en och en halv timme. Tänkte. Upptäckte att Molkom är bra mycket större än vad jag trodde. Många villakvarter. Kom tillbaka och skrev en lista på vad jag vill få avklarat innan veckan är slut. Städa rummet grundligt och motionera stod högst upp. Därefter någonting om att ta mig in till Karlstad och att boka biljetter hem till jul. Såg ytterligare en film, den helt okeijiga ”Talladega Nights”, den här gången i sällskap med P-. Nu sitter jag på mitt ”pojkrum” och lyssnar på Dire Straits. Inser nu att om resten av den här veckan kommer se ut så här kommer jag att få krupp. Allvarligt talat: Jag är typ två dygn från att börja skriva poesi om karga norrländska hjärtan…
Hela internatet är tomt. Ja, förutom mig och min klasskamrat P- som bor på andra våningen, så har alla andra åkt hem. Meningen var att jag hade en sak inplanerad som jag prioriterade över att åka hem, men när det tyvärr blev inställt så orkade jag inte ändra mina planer utan beslöt mig för att stanna här hela lovet ändå. Min lust att åka hem till Norrbotten är ändå försvinnande liten, så en vecka i Molkom utan några större planer får duga gott. Jag laddar inför en visit till jul istället.
Det som jag insåg ganska fort, i morse för att vara exakt, var att det här skulle bli en vecka för eftertanke. Ända sedan jag landade i Molkom och började plugga har jag på det stora hela varit ständigt sysselsatt och egentligen varit med om både den ena och andra känslomässiga erfarenheten. Men jag har inte haft någon tid att smälta något av det, och det är kanske det jag får göra nu. Det som också på nåt sätt dyker upp i mitt huvud är hur intensivt det sociala livet jag levt på sistone har varit. Jag har trivts för fulla muggar, men förutom några få brännpunkter har samspelet mellan människor varit rätt ytligt. Det blir mycket skämt och skoj, mycket kreativt arbete och många svirande nätter på pubar och andra tillhåll. Men i kontrast till den där perioden i Norrköping så har det inte blivit så många öppenhjärtiga samtal. Sen var ju också den tiden –om vi pratar om de sista månaderna innan jag stack- raka motsatsen till hur det är här. Då umgicks jag med en mycket begränsad umgängeskrets och hade mycket tid för mig själv, nu är det snarare raka motsatsen. Jag gillar båda delarna, men jag tror att det kan göra mig gott att få pusta ut lite igen. Vi får se hur den här veckan går.
Jag vet i alla fall att jag kommer tröttna på fallafel och lökpaj. Ett dussin personer undanvarade sina matlådor som skulle represntera fredagens middag från köket till mig, så nu har jag och P- mat för åtminstone halva veckan. Problemet är just det att alla matlådorna innehåller fallafel, sladdrig lökpaj och en taskig sallad. Antar att jag får leva med det för snålhetens skull.
Igår var jag uppe hos B- och jiddrade hela kvällen, traditionen trogen. Vi drack oss berusade på folköl, lyssnade på blues och snackade politik och kvinnor. Han drog givetvis några av sina galna uppväxthistorier från Östergötland, vad annars hade man kunna ha väntat sig. H-, en skön lirare från Växjö, var också där. Det kommer bli underligt att inte vakna varje morgon till hans väckarklocka på andra sidan väggen den här veckan. Hela gårdagen gick förövrigt ut på att säga hej då till folk, även om deras frånvaro inte blir särskilt lång. Men vissa kommer jag väl att sakna mer än andra, och tvärtom. Hela den där grejen med avsked, om de så sker på Folkets Hus-parkeringen i Kalix, på Bäckgatan i Hageby eller på ett internat i Molkom, är rätt trist.
Idag har jag dock tillbringat som om jag varit en karaktär i en roman av Håkan Nesser. Den tanken kanske har slagit mig för att jag just nu sitter och läser hans senaste bok, men den jämförelsen är ändå rätt träffande. Jag steg upp och åt en lätt frukost. Såg ”Zorba –The Greek”, en mycket bra film. Läste en smula. Tog en långpromenad på en och en halv timme. Tänkte. Upptäckte att Molkom är bra mycket större än vad jag trodde. Många villakvarter. Kom tillbaka och skrev en lista på vad jag vill få avklarat innan veckan är slut. Städa rummet grundligt och motionera stod högst upp. Därefter någonting om att ta mig in till Karlstad och att boka biljetter hem till jul. Såg ytterligare en film, den helt okeijiga ”Talladega Nights”, den här gången i sällskap med P-. Nu sitter jag på mitt ”pojkrum” och lyssnar på Dire Straits. Inser nu att om resten av den här veckan kommer se ut så här kommer jag att få krupp. Allvarligt talat: Jag är typ två dygn från att börja skriva poesi om karga norrländska hjärtan…
Thursday, October 25, 2007
Filmer i urval
Jag har på sistone gått väldigt mycket på olika biovisningar. Det är ett av de sätten man kan fly vardagen och Molkom, genom att åka in till Karlstad och njuta film på storduk. Vissa filmer har varit mer omtalade, vissa mindre, och jag tänkte att jag kunde teckna ner lite tankar över några av dessa filmer.
Sicko
Michael Moores senaste dokumentär skiljer inte sig nämnvärt från hans tidigare dokumentärer. Den skillnad jag med glädje kan uppfatta är i alla fall att han blivit lite personligare igen efter att han gett sig på Bush i "Farenheit 911". Moores dissektion av det amerikanska sjukvårdssystemet är lika angeläget för jänkarna som för oss svenskar: Med den fortgående privatiseringen av statliga institutioner så är en sjukvård som inte gäller för alla inte länge en omöjlighet innanför detta lands gränser. Moore är som vanligt både rolig och en ytterst skicklig leverantör av propaganda, men hans största stunder i den här filmen är när han låser kameran på de vanliga människorna som berättar de mest tårdrypande historierna, där girighet är den återkommande skurken i dramat.
Jungfrukällan
För några helger sedan hade SF en satsning på olika biografer i Sverige då man fick njuta ett urval Bergmanfilmer för tjugolappen. Perfekt ämne för matiné en bakfull söndag. Jungfrukällan är en av de där klassiska verken av Ingmar Bergman som jag inte fått tillfälle att hugga tänderna i, men nu var det alltså dags. Jag blev inte besviken: Den här filmen som inspirerat hela rape revenge-genren var stundtals riktigt mäktig. Efter en svajjig inledning lyckades spänningen stegra för varje scen och bli ännu en triumf för den regissör som man egentligen bara vill tycka illa om. Max von Sydow med rätt att hämnas utforde hudlöst skådespeleri. Scenen där han tar en bastu innan han går ut för att dräpa är hur cool som helst...
Du levande
Som ett inbitet fan av Roy Andersson så var inte mina förväntningar låga inför "Du levande", en film som vi väntat på i otaliga år nu. Att kalla den här filmen för en "Sånger från andra våningen II" är både träffsäkert och helt uppåt väggarna. Formspråket från den föregående filmen är i princip identiskt, men i den här filmen har det religiösa temat fått ta ett steg tillbaka för en lite mer lättsam humor med betoning på drömvärlden. Några scener i den här filmen, jag tänker speciellt på en bröllopsdröm, tar andan ur kroppen på en. När sedan Andersson exprimenterar smått med musikal så blir det hela snäppet vassare. Den enda kritik jag kan komma med är just det att filmen står lite för mycket i skuggan från Anderssons föregående verk. Det är svårt att inte sitta och jämföra med "Sånger" hela tiden. Roy Andersson gör som filmskapare något mycket unikt och sen så är det upp till oss i publiken att bestämma om vi gillar det eller inte. Personligen blev jag både rörd och road av "Du Levande".
Dark Horse
Jag hade inte världens största förhoppningar på den här filmen när jag gick och såg den nu ikväll på Filmklubben inne i Karlstad. Den isländska regissören Dagur Kari hade tidigare gjort den helt okeija "Noi Albinoi", och jag förväntade mig något i den stilen. Men "Dark Horse" visade sig vara en helt underbar liten film. Kanske är det för att filmen är inspelade i Danmark som Kari fått blomma ut, men i vilket fall som helst så lyckas han i den här filmen att med ett gäng skruvade karaktärer och ett snyggt svartvit foto göra den mest uppfriskande dramakomedin jag sett på mycket länge.
Parfymen
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. Tom Tywkers kostymdrama som utspelar sig på en kultroman både skjuter över målet med sin ibland lite för ostiga historia om en man som föds med världens bästa luktsinne, lika ofta som han träffar mitt i prick med skildringen av en persons totala isolation från resten av samhället. Tillslut räddas de eventuella bristerna av ett utsökt skådespeleri från Ben Whisaw, Alan Rickman och Dustin Hoffman.
Utöver dessa filmer har jag sett en uppsjö av fler filmer som jag skicka ut på rekommendation, men jag får nog stilla min tunga där. Är det nån som har en rulle att tipsa mig om?
Sicko
Michael Moores senaste dokumentär skiljer inte sig nämnvärt från hans tidigare dokumentärer. Den skillnad jag med glädje kan uppfatta är i alla fall att han blivit lite personligare igen efter att han gett sig på Bush i "Farenheit 911". Moores dissektion av det amerikanska sjukvårdssystemet är lika angeläget för jänkarna som för oss svenskar: Med den fortgående privatiseringen av statliga institutioner så är en sjukvård som inte gäller för alla inte länge en omöjlighet innanför detta lands gränser. Moore är som vanligt både rolig och en ytterst skicklig leverantör av propaganda, men hans största stunder i den här filmen är när han låser kameran på de vanliga människorna som berättar de mest tårdrypande historierna, där girighet är den återkommande skurken i dramat.
Jungfrukällan
För några helger sedan hade SF en satsning på olika biografer i Sverige då man fick njuta ett urval Bergmanfilmer för tjugolappen. Perfekt ämne för matiné en bakfull söndag. Jungfrukällan är en av de där klassiska verken av Ingmar Bergman som jag inte fått tillfälle att hugga tänderna i, men nu var det alltså dags. Jag blev inte besviken: Den här filmen som inspirerat hela rape revenge-genren var stundtals riktigt mäktig. Efter en svajjig inledning lyckades spänningen stegra för varje scen och bli ännu en triumf för den regissör som man egentligen bara vill tycka illa om. Max von Sydow med rätt att hämnas utforde hudlöst skådespeleri. Scenen där han tar en bastu innan han går ut för att dräpa är hur cool som helst...
Du levande
Som ett inbitet fan av Roy Andersson så var inte mina förväntningar låga inför "Du levande", en film som vi väntat på i otaliga år nu. Att kalla den här filmen för en "Sånger från andra våningen II" är både träffsäkert och helt uppåt väggarna. Formspråket från den föregående filmen är i princip identiskt, men i den här filmen har det religiösa temat fått ta ett steg tillbaka för en lite mer lättsam humor med betoning på drömvärlden. Några scener i den här filmen, jag tänker speciellt på en bröllopsdröm, tar andan ur kroppen på en. När sedan Andersson exprimenterar smått med musikal så blir det hela snäppet vassare. Den enda kritik jag kan komma med är just det att filmen står lite för mycket i skuggan från Anderssons föregående verk. Det är svårt att inte sitta och jämföra med "Sånger" hela tiden. Roy Andersson gör som filmskapare något mycket unikt och sen så är det upp till oss i publiken att bestämma om vi gillar det eller inte. Personligen blev jag både rörd och road av "Du Levande".
Dark Horse
Jag hade inte världens största förhoppningar på den här filmen när jag gick och såg den nu ikväll på Filmklubben inne i Karlstad. Den isländska regissören Dagur Kari hade tidigare gjort den helt okeija "Noi Albinoi", och jag förväntade mig något i den stilen. Men "Dark Horse" visade sig vara en helt underbar liten film. Kanske är det för att filmen är inspelade i Danmark som Kari fått blomma ut, men i vilket fall som helst så lyckas han i den här filmen att med ett gäng skruvade karaktärer och ett snyggt svartvit foto göra den mest uppfriskande dramakomedin jag sett på mycket länge.
Parfymen
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. Tom Tywkers kostymdrama som utspelar sig på en kultroman både skjuter över målet med sin ibland lite för ostiga historia om en man som föds med världens bästa luktsinne, lika ofta som han träffar mitt i prick med skildringen av en persons totala isolation från resten av samhället. Tillslut räddas de eventuella bristerna av ett utsökt skådespeleri från Ben Whisaw, Alan Rickman och Dustin Hoffman.
Utöver dessa filmer har jag sett en uppsjö av fler filmer som jag skicka ut på rekommendation, men jag får nog stilla min tunga där. Är det nån som har en rulle att tipsa mig om?
Tuesday, October 23, 2007
"Advertising signs that con you"
Nu har han gjort det igen, Bob Dylan. Ställt upp på en reklam, denna gång för Cadillac. Det är tredje gången tror jag som han gör reklam för något, de två föregående tillfällena har varit Victorias Secret och för iPod, två otroligt häftiga videosnuttar som jag rekommenderar är värt en sökning på YouTube. Frågan är dock vad jag ska tycka om det här... Att han själv gör sig själv till annonstavla för olika produkter bryr jag mig föga om, men för en stadsjeep? Kom igen Bob, lite osmidigt i klimatförändringarnas tider. Å andra sidan... Ska nån komma undan med det så är det väl han. I alla fall, här har ni en länk till reklamsnuttarna:
http://www.xmradio.com/dylan-cadillac/index.xmc
http://www.xmradio.com/dylan-cadillac/index.xmc
Thursday, October 18, 2007
Hantverkade = Savages
Det är väl lite av en klyscha att klaga på hantverkade och deras onda uppsåt, och jag har väl aldrig riktigt haft så mycket kontakt med dem. Men nu kan jag alltså sälla mig till den raden av människor som fått handskas med denna folkgrupp.
Det började för några veckor sedan. Jag upptäckte att elementet på mitt internatrum droppade vatten, och detta lämnade en blöt fläck på mitt golv. Jag tänkte först själv skruva åt den ventil som jag själv misstänkte var felet, men hade inte rätt verktyg och tänkte att man får lämna sånt åt proffsen. Så jag kontaktade Husmor på internatet och bad att hon skickade nån fastighetsskötare eller liknande som kunde komma och åtgärda problemet.
Fyra besök senare av rörmokare är jag vansinnig. Efter de två första besöken, då jag inte var på rummet, hände ingenting. De skulle "beställa delar". Efter tredje besöket så lyckades rörmokaren med bedriften att 1) få elementet att droppa ännu mer och ljudligare än tidigare och 2) att få elementet att fullständigt sluta alstra värme. Vid det tillfället hade jag fortfarande nån sorts distans till det hela och kunde se på det hela med humor. Detta trots den iskalla temperaturen på mitt rum: En morgon fick jag dräpa en mammut för att ta mig ut i korridoren.
Efter det fjärde besöket är dock alla hopp om försoning med hantverkare förbi. När jag gick in på mitt rum på förmiddagen för att hämta en anteckningsbok så ser jag att dörren till mitt rum står på vid gavel. Där inne står en bunt hantverkade och -som jag efterkonstruerat i efterhand- slörunkar. De har gått in på rummet med sina stövlar, så skoavtryck från några fyrtiosjuor korsar mitt rum. Jag frågar om de kommer kunna återställa även värmen i rummet, men enligt dem har de inte tagit bort den i första hand. "Savages", tänker jag för mig själv. Rörmokarna drar några kassa skämt om att de "kastat ut fruntimmrena som låg i sängen".
När jag senare på natten återvänder till mitt internatrum efter en dags hårt arbete gör jag några irriterande upptäcker. Elementet är fortfarande avslaget. Rummet är fyllt av höstkyla. Det andra är att den plastbytta -min plastbytta!- som jag haft under elementet för att fånga upp vattendropparna är borta. De hade antagligen trott att det var skolans byta och därefter tagit med den tillbaka. Kom igen, en plastbytta spelar ingen större roll, men det var fan droppen som fick bägaren att rinna över. Tyvärr slutar det inte där. När jag lägger mig för att sova hittar jag nånting på kudden. En knippe tagel! "Vad faaan!". Okej, mycket kan jag förstå. Men hur i helvete har de lyckats få med sig en bit tagel in på rummet och sen placerat detta på min huvudkudde? Det här är ju rent ut sagt bisarrt!
Det är inte över än alltså. Jag kan alltså planera in åtminstone två-tre besök till av dessa hantverkare. Jag måste ju nämligen få tillbaka värmen i mitt element, och dessutom få tillbaka min plastbytta. Rätt ska vara rätt. Jag undrar var det här kommer sluta... En dag kommer jag komma in på mitt rum där jag hittar två rörmokare som delar på varsitt helrör sprit och porrsurfar på min dator. Jag säger det igen. "Savages". Det som stör mig mest av allt är att om jag bara hade gjort det själv med den rätta sortens skiftnyckel, så hade jag gjort färdigt det på fem minuter. Suck.
Det började för några veckor sedan. Jag upptäckte att elementet på mitt internatrum droppade vatten, och detta lämnade en blöt fläck på mitt golv. Jag tänkte först själv skruva åt den ventil som jag själv misstänkte var felet, men hade inte rätt verktyg och tänkte att man får lämna sånt åt proffsen. Så jag kontaktade Husmor på internatet och bad att hon skickade nån fastighetsskötare eller liknande som kunde komma och åtgärda problemet.
Fyra besök senare av rörmokare är jag vansinnig. Efter de två första besöken, då jag inte var på rummet, hände ingenting. De skulle "beställa delar". Efter tredje besöket så lyckades rörmokaren med bedriften att 1) få elementet att droppa ännu mer och ljudligare än tidigare och 2) att få elementet att fullständigt sluta alstra värme. Vid det tillfället hade jag fortfarande nån sorts distans till det hela och kunde se på det hela med humor. Detta trots den iskalla temperaturen på mitt rum: En morgon fick jag dräpa en mammut för att ta mig ut i korridoren.
Efter det fjärde besöket är dock alla hopp om försoning med hantverkare förbi. När jag gick in på mitt rum på förmiddagen för att hämta en anteckningsbok så ser jag att dörren till mitt rum står på vid gavel. Där inne står en bunt hantverkade och -som jag efterkonstruerat i efterhand- slörunkar. De har gått in på rummet med sina stövlar, så skoavtryck från några fyrtiosjuor korsar mitt rum. Jag frågar om de kommer kunna återställa även värmen i rummet, men enligt dem har de inte tagit bort den i första hand. "Savages", tänker jag för mig själv. Rörmokarna drar några kassa skämt om att de "kastat ut fruntimmrena som låg i sängen".
När jag senare på natten återvänder till mitt internatrum efter en dags hårt arbete gör jag några irriterande upptäcker. Elementet är fortfarande avslaget. Rummet är fyllt av höstkyla. Det andra är att den plastbytta -min plastbytta!- som jag haft under elementet för att fånga upp vattendropparna är borta. De hade antagligen trott att det var skolans byta och därefter tagit med den tillbaka. Kom igen, en plastbytta spelar ingen större roll, men det var fan droppen som fick bägaren att rinna över. Tyvärr slutar det inte där. När jag lägger mig för att sova hittar jag nånting på kudden. En knippe tagel! "Vad faaan!". Okej, mycket kan jag förstå. Men hur i helvete har de lyckats få med sig en bit tagel in på rummet och sen placerat detta på min huvudkudde? Det här är ju rent ut sagt bisarrt!
Det är inte över än alltså. Jag kan alltså planera in åtminstone två-tre besök till av dessa hantverkare. Jag måste ju nämligen få tillbaka värmen i mitt element, och dessutom få tillbaka min plastbytta. Rätt ska vara rätt. Jag undrar var det här kommer sluta... En dag kommer jag komma in på mitt rum där jag hittar två rörmokare som delar på varsitt helrör sprit och porrsurfar på min dator. Jag säger det igen. "Savages". Det som stör mig mest av allt är att om jag bara hade gjort det själv med den rätta sortens skiftnyckel, så hade jag gjort färdigt det på fem minuter. Suck.
Tuesday, October 16, 2007
Scener från Molkom: Ensamma män
Vi börjar närma oss Molkom. Jag, D- och B- har varit inne i Karlstad och sett på bio. "Du Levande", Roy Anderssons senaste pärla. En fantastisk film. Nu sitter vi och glor ut genom vindrutan och tänker på förmodligen helt vilt skilda saker. B- styr bilen mot säkert mål och höjer volymen två snäpp när nästa låt kommer på radion. Jag säger:
"Tre ensamma män i Molkoms mörker lyssnar på R.E.M's 'Everybody Hurts' under en bilfärd. Är det bara jag som tror att det här skulle bli en smått tragikomisk filmscen?"
Grabbarna skrattar. En ounviklig fråga när man går på filmskola.
"Tre ensamma män i Molkoms mörker lyssnar på R.E.M's 'Everybody Hurts' under en bilfärd. Är det bara jag som tror att det här skulle bli en smått tragikomisk filmscen?"
Grabbarna skrattar. En ounviklig fråga när man går på filmskola.
Sunday, October 14, 2007
Orsaker att leva #6
Den underbara Victor Jara. Med eller utan hans politiska betydelse är det här hur vackert som helst:
Friday, October 12, 2007
sjunkande skepp blues
Satt och lyssnade på Memphis Slim och Son House i morse, vilket gav mig inspiration till att skriva en tolvtaktare, vilket jag inte gjort på länge. Ibland kommer bara orden sprutandes utan att man menar nåt speciellt. Och tvärtom.
du kan kalla mig för strulputte, du kan kalla mig din vän
du kan kalla mig för strulputte, du kan kalla mig din vän
jag ska bränna alla skepp jag kan
för jag flyter än
jag tog en öl för mycket, det som har skett det har skett
jag tog en öl för mycket, det som har skett det har skett
jag lovade för mycket,
ja kvinna, du har rätt!
prata inte med mig i tolvtakt baby, ingen tolvtakt ikväll
prata inte med mig i tolvtakt baby, ingen tolvtakt ikväll
man pratar inte i tolvtakt baby,
här på på minnenas motell
jag sitter fast i en håla i värmland och utbringar en skål
jag sitter fast i en håla i värmland och utbringar en skål
skål och gutår,
jag har trillat in i detta helveteshål
norrköpings spånkor leder inte längre till min dörr
norrköpings spånkor leder inte längre till min dörr
jag har hört att hon mår sämre nu
än hon gjorde nånsin förr
jag är ett praktfullt exempel på en grabb av bästa sort
jag är ett praktfullt exempel på en grabb av bästa sort
att leka med sanningen
är väl förresten inget brott?
du kan kalla mig för din vän, kalla mig vad fan du vill
du kan kalla mig för din vän, kalla mig vad fan du vill
jag håller på att bränna skepp,
och flyter nog ett tag till
du kan kalla mig för strulputte, du kan kalla mig din vän
du kan kalla mig för strulputte, du kan kalla mig din vän
jag ska bränna alla skepp jag kan
för jag flyter än
jag tog en öl för mycket, det som har skett det har skett
jag tog en öl för mycket, det som har skett det har skett
jag lovade för mycket,
ja kvinna, du har rätt!
prata inte med mig i tolvtakt baby, ingen tolvtakt ikväll
prata inte med mig i tolvtakt baby, ingen tolvtakt ikväll
man pratar inte i tolvtakt baby,
här på på minnenas motell
jag sitter fast i en håla i värmland och utbringar en skål
jag sitter fast i en håla i värmland och utbringar en skål
skål och gutår,
jag har trillat in i detta helveteshål
norrköpings spånkor leder inte längre till min dörr
norrköpings spånkor leder inte längre till min dörr
jag har hört att hon mår sämre nu
än hon gjorde nånsin förr
jag är ett praktfullt exempel på en grabb av bästa sort
jag är ett praktfullt exempel på en grabb av bästa sort
att leka med sanningen
är väl förresten inget brott?
du kan kalla mig för din vän, kalla mig vad fan du vill
du kan kalla mig för din vän, kalla mig vad fan du vill
jag håller på att bränna skepp,
och flyter nog ett tag till
Sunday, October 07, 2007
Sopranos
Det var nog inte så länge sedan jag skrev om Sopranos, men nu måste jag göra det igen. Under den här helgen har jag inte bara hunnit jobba stenhårt och utveckla grav sömnbrist (som jag sedan botat med sovmorgon) utan också se ungefär fyra avsnitt av tv-serien som är inne på sin sista säsong. Än så länge har den inte gjort mig besviken, även om den inte nått de allra högsta nivåerna. Jämfört med sista säsongen av, låt oss säga, Six Feet Under har den inte varit lika brännande trots beröringspunkter, men i jämförelse med exempelvis av finalen av Vita Huset, så är den i princip mästerlig. Det som fångat mig med Sopranos är undertexten. Det som inte sägs i dialogen, men som ligger där och lurar och som ibland nästan obemärkt leder fram till utveckling och upplösning.
De avsnitt som jag sett i helgen (episoder 16-19) har varit lysande. Det som fått film- och musiknörden i mig att gå i spinn är hur användandet av filmmusik återigen blivit fantastiskt. Det var trots allt soundtracket till de två första säsongerna som fick mig att lyssna på både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Det säger en hel del. I de avsnitt jag sett i helgen har jag bland annat fått höra Howlin' Wolf köra bluesfavoriten "I'm going down slow" till bilderna av roulette och Elvis Presley sjunga "Suspicious Minds" som bakgrundsmusik till en uppgörelse mellan två maffiabossar. Men det absolut största ögonblicket är när två av seriens karaktärer -utan att avslöja för mycket- lyssnar på Pink Floyds "Comfortably Numb" i liveversionen med Van Morrison (!) under en bilfärd som slutar i katastrof. Det var ett ögonblick som fick mig att skaka av vällust i min fåtölj.
Så efter att ha nördat mig i några stycken för mycket så avslutar jag inlägget här och utlovar lite mer personliga inblickar i mitt liv till nästa publicerade text. Eller något liknande.
De avsnitt som jag sett i helgen (episoder 16-19) har varit lysande. Det som fått film- och musiknörden i mig att gå i spinn är hur användandet av filmmusik återigen blivit fantastiskt. Det var trots allt soundtracket till de två första säsongerna som fick mig att lyssna på både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Det säger en hel del. I de avsnitt jag sett i helgen har jag bland annat fått höra Howlin' Wolf köra bluesfavoriten "I'm going down slow" till bilderna av roulette och Elvis Presley sjunga "Suspicious Minds" som bakgrundsmusik till en uppgörelse mellan två maffiabossar. Men det absolut största ögonblicket är när två av seriens karaktärer -utan att avslöja för mycket- lyssnar på Pink Floyds "Comfortably Numb" i liveversionen med Van Morrison (!) under en bilfärd som slutar i katastrof. Det var ett ögonblick som fick mig att skaka av vällust i min fåtölj.
Så efter att ha nördat mig i några stycken för mycket så avslutar jag inlägget här och utlovar lite mer personliga inblickar i mitt liv till nästa publicerade text. Eller något liknande.
Monday, October 01, 2007
Greenpeace håller fortet
De här två artiklarna är helt klart värda att läsa:
Uppdatering 05/10: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=700977
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article902211.ab
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=699164
För en gångs skull ställer sig inte DN, anti-miljörörelsens flagskepp i mediasverige, på den sida som Greenpeace försöker bekämpa, så det känns lite som ett gott tecken.
Den vanliga kritiken mot Greenpeace brukar ju vanligtvis vara att de bryter mot lagar, men här ser vi ännu ett exempel där de faktiskt försöker bevara Sveriges lagar! I det här fallet tycker jag nästan att det blir bisarrt tydligt hur ekonomiska intressen går före allt vad som heter moral och etik. För att inte säga brott mot Sveriges egna strålskyddslag.
Hela situationen är en bra exempel på hur hanteringen av kärnavfall funkar här i världen: Vi skyfflar undan skiten till nån annan så kanske de löser problemet. Att man sedan dessutom väljer att skyffla skiten under en matta som kallas för Sellafield, en anläggning som har en historia av klara säkerhetbrister, är för mig obegripligt. Ännu en gång vill jag ge en eloge till Greenpeace med Martina Krüger i spetsen för att de faktiskt uppmärksammar denna skandal. Jag tror inte att GP kommer lyckas stoppa fartygets färd till Storbrittanien, men de har åtminstone uppmärksammat problemet. Utan denna aktion är jag helt övertygad om att det här hade fått fortgå undan någon inbladning alls från svenska medier. Första steget mot förändring är att få folk att lyssna, och jag tror att det är mer än några miljönissar som tycker att det här är helt uppåt väggarna.
Det är såna här tillfällen jag känner mig nöjd över att vara stödgivare till organisationen. Mitt enda tips till er som läser det här är: Stöd kampen.
Uppdatering 05/10: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=700977
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article902211.ab
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=699164
För en gångs skull ställer sig inte DN, anti-miljörörelsens flagskepp i mediasverige, på den sida som Greenpeace försöker bekämpa, så det känns lite som ett gott tecken.
Den vanliga kritiken mot Greenpeace brukar ju vanligtvis vara att de bryter mot lagar, men här ser vi ännu ett exempel där de faktiskt försöker bevara Sveriges lagar! I det här fallet tycker jag nästan att det blir bisarrt tydligt hur ekonomiska intressen går före allt vad som heter moral och etik. För att inte säga brott mot Sveriges egna strålskyddslag.
Hela situationen är en bra exempel på hur hanteringen av kärnavfall funkar här i världen: Vi skyfflar undan skiten till nån annan så kanske de löser problemet. Att man sedan dessutom väljer att skyffla skiten under en matta som kallas för Sellafield, en anläggning som har en historia av klara säkerhetbrister, är för mig obegripligt. Ännu en gång vill jag ge en eloge till Greenpeace med Martina Krüger i spetsen för att de faktiskt uppmärksammar denna skandal. Jag tror inte att GP kommer lyckas stoppa fartygets färd till Storbrittanien, men de har åtminstone uppmärksammat problemet. Utan denna aktion är jag helt övertygad om att det här hade fått fortgå undan någon inbladning alls från svenska medier. Första steget mot förändring är att få folk att lyssna, och jag tror att det är mer än några miljönissar som tycker att det här är helt uppåt väggarna.
Det är såna här tillfällen jag känner mig nöjd över att vara stödgivare till organisationen. Mitt enda tips till er som läser det här är: Stöd kampen.
Subscribe to:
Posts (Atom)