Det Sista Kapitlet

En tom lägenhet är allt som finns kvar.

Nåja, kanske inte allt. Men plötsligt är de avtryck om att jag levt och frodats i Norrköping reducerade till några hål i väggen där tavlor brukade hänga. Någonstans där ute på stadens gator kanske en och annan bekant som jag stött på under mina dagar fortfarande minns mig och kommer att fortsätta göra det. Men i den här lägenheten kommer snart inga fler Dylantexter citeras av en glasögonprydd norrlänning. Jag sätter mig på golvet, mellan några flyttkartonger. Lägenheten är alltså inte riktigt tom ännu. Allt jag äger ligger paketerat och väntar på att bli staplat i det ena eller andra flaket som ska ta dem vidare till Molkom, Värmland. Min far står vid fönstret mot gatan och njuter av utsikten. Jag drar på smilbanden. Farsan vet nog inte hur många gånger jag stått och gjort exakt samma sak. Plötsligt ringer hans mobiltelefon. Han sätter sig på golvet, lutar sig mot väggen och svarar. Vem det är som ringer minns jag inte. Men min farsa sätter på sig en av mina hattar som ligger och skräpar på en låda från IKEA för att skämta till det litegrann. Plötsligt är gränserna mellan mig och min far än mer utsuddade. Det slår mig att gubben framför mig förmodligen är den man jag kommer vara om tjugunånting år. Eller, skillnaderna kommer nog vara rätt stora, men vi kommer nog stå på samma sida av linjen. Jag kan tänka mig värre öden än så.

Det här är mitt sista dagboksinlägg. Ja, jag skriver dagboksinlägg och inte blogginlägg. Jag kommer att fortsätta skriva på den här bloggen, men det kommer inte att se ut på det här sättet längre. Det här med att varannan vecka publicera ett fläskigt inlägg som handlar om att jag lär mig någonting om livet och binder ihop allt med en knorr på slutet börjar bli lite slitet. Jag vill pröva nåt nytt nu. Det här sista inlägget kommer att handla om att byta kapitel. Att röra sig vidare, påbörja ett nytt liv och låta nåt annat ta slut. Med jämna mellanrum så kommer man till en brytpunkt där allting förändras och det är där jag befinner mig nu.

Hon och jag står i köket. Rummet är lika tomt som resten av lägenheten. Alla grejer som tillhört henne, möbler och dylikt som stått kvar i lägenheten sen hon flyttade ut härifrån är utburna för att aldrig mer återvända. Förra vintern hade vi stått i det här köket och kommit fram till att den här lägenheten var den vi ville ha. Första kvällen vi fick tillgång till nycklarna hade vi legat på golvet i vardagsrummet och stirrat upp i taket och insett allvaret i allt som var och skulle bli. Nu står vi i köket med månaderna bakom oss och det är dags att ta farväl. Vi kommer aldrig mer att se varandra, och för mig är det en betryggande känsla. Hon är inte samma människa som hon var när vi möttes, och ingen av förändringarna har varit särskilt trevliga. Från hennes synvinkel är det givetvis jag som är den som har gjort alla fel, men det är väl så vi människor fungerar. Stämningen är kylig och de aggressiva undertonerna ligger och lurar bakom varje stavelse i muttrande meningar. Vad vi än säger till varandra blir det fel. Jag tror vi inte skulle kunna förstå varandra om vi så hade såna där undertexter där det står vad vi egentligen menar, som Woody Allen och Diane Keaton i ”Annie Hall”. En gång förstod vi allt. I dag är alla ord bara tegelstenar som fortsätter att bygga upp en mur som för alltid kommer att resa sig milsvid mellan oss. Hon går ut ur köket. Jag stirrar ner i golvet och hör hennes fotsteg försvinna för att aldrig mer återvända. Ett mer befriande ljud har jag inte hört sedan gitarrsolot i Bruce Springsteens "Candy's Room".
”Coolt”, tänker jag, ”den här scenen kommer funka jävligt bra i en film nån gång.”

Pappa stänger bildörren och startar bilen. Backar ut från gården med stor precision: Han kryssar framgångsrikt mellan de parkerade cyklarna utan att det stora släpet ens är i närheten att nudda någonting annat än asfalt. Jag hostar till lite av stolthet. Är det nåt som avgör om en man är lyckad eller inte så är det förmågan att kunna backa med släp. Det och hur duktig man är på att spela luftgitarr till ZZ Top. Bilen kör ut på hagebygatan och vidare ut på en landsväg som ska ta oss till Värmland. Jag stoppar i en skiva i bilstereon så att jag får ett soundtrack till att lämna Norrköping. Det är Kris Kristofferson som sjunger ”Me and Bobby McGee”. Kris, den underskattade poeten från Texas, sjunger för mig: ”Freedoms just another word for nothin left to lose, And nothin left was all she left to me. Feelin good was easy, lord, when bobby sang the blues. And buddy, that was good enough for me.”

Norrköping och jag tar farväl av varandra i och med dessa toner. Jag viskar för mig själv: ”Håll fortet Norrköping. Vi ses igen. Dö inte.”

Med stor skam tar jag en bit av frukostmackan. Jag sitter inne på ondskans högkvarter, ett McDonalds i Kristinehamn som ligger bredvid det vandrarhem som vi övernattat i. De enda möjligheterna att äta frukost finns här på Donken, så jag måste sätta mina principer om att inte äta mat som hin håle själv kränger till jordens halva befolkning åt sidan. Principer är viktiga, men får jag inte äta frukost så blir jag gramse hela dan. Jag bläddrar i en morgontidning och flinar åt Rocky. Tuggar på mackan som till min förvåning faktiskt smakar helt okej. När jag sipprar på smaklöst thé slår det mig att det är idag som allvaret börjar. Ja, åtminstone vad gäller min satsning på filmkarriären. Om några timmar kommer jag börja plugga film på folkhögskola, något jag drömt om mycket länge. Det är nästan skrämmande. På högstadiet var mitt mål att komma in på mediegymnasiet. När jag väl gick media så satte jag siktet på ett sabbatsår innan jag fortsatte med pluggandet på nån form av högskola. Och nu sitter jag här. Nu är det dags att göra allvar av alla planer, ro skeppet i hamn. Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar djävul.

Vykorten och fotona pryder väggen utmärkt. Bilden på när R- dricker en budweiser från förra sommaren får mig att skratta som vanligt. Den på gula gubben får också åka upp tillsammans med de andra korten på grabbarna som tidigare hängt på kylskåpsdörren. Kan inte hålla mig från att sätta dit gruppbilden på Greenpeacegänget. Den vittnar om en tid jag hade ett fantastiskt jobb med fantastiska människor. Jag ser mig om i resten av internatrummet. Det är litet, det är det. Jag kommer få svårt att rymmas med alla mina grejer, men det får gå på nåt sätt. Farsan har åkt nyss, det var tufft att säga hejdå. Nu försöker jag stappla kartongerna någotsånär vettigt och försöker bestämma mig för var jag ska börja. Rummet är sparsmakat möblerat. Ett skrivbord till datorn. En hylla där jag kommer att kunna få plats med kläder och filmer och böcker, även om det kommer att bli trångt. Ett handfat med spegel. En säng och en fåtölj. Nåja, tänker jag. Det kommer nog gå an att bo här det kommande året.

På gården utanför huvudbyggnaden har det börjat samlas folk. En viss spänning över vilka jag ska få till klasskamrater sprider sig över mig. Jag känner igen vissa ansikten från ansökningsdagen, men de flesta är främmande.
”Hej!”, säger jag till S-, ”så du kom in?”
Vi hade varit i samma grupp på ansökningen, han är en Karlsstadbo som jag minns gjorde stort intryck med sitt utbyggda vokabulär och sköna sarkasmer. Det tar några minuter och sen har vi hunnit börja prata om Tom Waits. Jag stöter också på D- som jag träffade samma ansökningsdag. Han kommer från Umeå och är kusin med Dennis Lyxen. Det tycker jag är en ganska bra start. R- från Karlstad som jag pratat Rolling Stones och Rocky Erickson med tidigare är även här. Resten av klassen är alla nya ansikten.
”Det här är alltså dem jag ska spendera de kommandet året med”, tänker jag, ”det kunde ha varit värre.”

Första natten sveper sig över Molkom Folkhögskola. Jag ligger i sängen med huvudet nerkört i kudden. Trött, jag är mycket trött, det har varit en lång dag. Men jag vill inte mig till att sova. Tankarna dansar jitterbugg innanför pannloberna. En lång dag som sagt, en bra sådan. Vi hade avslutat dagen med att spela ”Masters of Movies” i samlingsrummet i internatet, och jag antar att jag fått briljera med mina alldeles för ingående specialkunskaper i film. Det roliga dock, är att jag inte var den enda som hade samma nördiga katalog av namn och titlar inpräntat o bakhuvudet. Alla verkar mer eller mindre ha samma glöd för ämnet (tja, nåt annat hade ju varit konstigt på en filmlinje). Jag är inte van med att vara omgiven med den sortens människor. Men det är inte det som håller mig vaken den här natten mot fredag. Nej, det är insikten om att det här är mitt nya liv som lämnar mig sömnlös. Tvivlen smyger sig på: Vill jag verkligen det här? Tänk om jag bara kommer spendera det kommande året med att längta bort härifrån? Är det här vad jag känner eller är det bara normalt att tvivla? ”Fan också”, tänker jag när jag gräver huvudet djupare in i kudden, ”det här är så typiskt mig.”

”Härda ut!”, kommenderar min klasskamrat T- framför mig medan dramaleven V- springer runt med paraplyet och försöker förhindra att vi blir blötare än vi redan är. Vi är under tung beskjutning. Det är lördag och samtliga klasser deltar i vad som kan kallas lek och spel. Åtta olika grupper tävlar om vem som kan vinna mest poäng på de olika stationerna. Den här stationen som jag och mina fyra lagspelare just nu utkämpar handlar om att vi ska försöka få en boll i en hink genom ett stuprör. Vår filmlärare springer omkring med en vattenpistol modell större och försöker få oss att tappa koncentrationen, vilket bara lyckas marginellt.
”Bry er inte om vattnet”, manar jag, ”kom ihåg att smärta bygger karaktär.”

Telefonsamtal med A-:
”Så hur trivs du?”, frågar hon.
”Jag…jag trivs skitbra. Det är riktigt br… Än så länge har vi inte fått sätta igång med själva pluggandet ordentligt. Men det verkar vara hur bra som helst. Klasskompisarna verkar alla hur schyssta som helst, maten är heeeelt fantastisk och gymmet och joggingspåret är jättebra och… allt är riktigt bra”, svarar jag.
”Haha, så nästa gång vi ses så har du blivit jättetjock och värsta muskelberget?”
”Jag siktar på att kunna rulla fram till jul.”

Vågorna kryper blygsamt upp vid strandkanten och svalkar ölen som står nergrävda i sanden. Jag, D- och S- sitter vid bänkarna uppe på gräsmattan. En dator spelar indiepop. D- har en stor fäbless för just den genren och när han spelar en playlist bestående av Håkan Hellström, The Clash och Säkert! så kan jag inte klaga. Jag har lärt känna de här grabbarna ganska mycket de senaste dagarna, de är några i raden av många härliga människor som jag stött på från film- eller dramalinjerna. Vi sitter här nere och njuter av en av de sista sommarkvällarna värda namnet och dricker den vågkylda folkölen. På internatet gäller fullständigt alkoholförbud, som på i princip alla folkhögskolor i landet, men det är givetvis tillåtet att njuta drycker utanför skolans område. Vilket vi alltså gör här i kvällens sista ansträngning värme. Det har gått en vecka sedan vi började skolan och de där tvivlen från första natten har seglat iväg på semester. Det var länge sedan jag mådde så här pass bra. De senaste dagarna har kantats av ständiga aktiviteter, filmtittande, spännande människor och helt otroligt käk. Molkom som by är alldeles för liten och inavlad för att inte kännas klaustrofobisk, men det är bara petitesser.
”Fan grabbar, det här kan bli ett riktigt bra år.”

Hon tittar ut över vattnet och blir förhäxad. Reser långsamt på sig –tappar mobiltelefonen och ölflaskan- och går ner mot sjön för att försvinna i djupet. H- trycker av kameran och vi börjar jobba på nästa tagning. Vi befinner oss ute på ett vandrarhem någonstans i ingenstans, nere vid en vackert belägen strand. Det är vår första riktiga filmövning. Jag, S- och en lirare från Växsjö som heter H- är de filmelever i vår grupp som ansvarar för filmarbetet medan några dramaelever står för det ypperliga skådespelet. Att jobba med film är otroligt jobbigt och slitigt. Långtråkigt och omständligt. Men det är det mest givande i hela världen. Den här skräckfilmen som vi spelar in just nu är inte menad att bli något mästerverk: det är väl i första hand en övning i samarbete. Det var länge sedan jag befann mig på en inspelning, och även fast det här är en ganska sparsmakad sådan, så känner jag mig som en annan människa än den som gjorde taffliga rullar på gymnasiet. Mer avslappnad. Mer betänksam. Mer respektfull. Givetvis känner jag att det finns ett hundratal olika saker jag vill utveckla under den här kommande utbildningen, men det är först i det här ögonblicket jag inser vad mina två år sabbatsår efter gymnasiet har betytt för mig. Jag har kanske inte lämnat efter mig alltför många avtryck i den där lägenheten i Norrköping, men den har däremot gjort det i mig. Vi börjar preppa för nästa tagning och regianvisningar lämnar min mun. Kameran registrerar hennes fötter som kliver ut i vågorna.

Röster i korridoren. Jag slår upp ögonen. Hur många timmar har jag hunnit sova? Jag är fortfarande lite berusad. De som varit och festat inne i Karlsstad måste ha kommit hem nu… Själv har jag och några andra grabbar gjort ett återbesök på stranden som vi hängt vid några gånger nu. Jag reser mig upp och drar på mig byxorna för att gå på toaletten. Vad är klockan, fyra-fem på morgonen? Det värker i mina fötter efter träningsvärk från brännboll, jogging och dans till popmusik. När jag öppnar dörren springer jag rakt in i några internatgrannar. Jag hakar på deras avrundning från festandet i vardagsrummet där vi ser repriser av ”Par i Brott” och pratar om nattens händelser. Jag sitter fortfarande bara i jeans, barfota och barbröstad. Det här har varit ännu en kväll att leva för. Människor som jag trivs med, musik jag älskar och historier jag åtnjutit. Jag tackar god natt till de andra och återvänder till rummet. Jag lägger mig på sängen.

När jag i höstas blev dumpad så började jag skriva de här dagboksinläggen med mer passion än tidigare. Jag behövde det för att ta mig vidare och för att kunna distansera mig från misären. Jag gjorde mig själv till en romanfigur, en karaktär i en film, om än inte en särskilt välskriven sådan. Den här natten där jag ligger i min säng i slitna Levis så känner jag inte det behovet på samma sätt längre. Jag är redo att se mitt liv i vitögat nu. Men om jag nu är en romanfigur så måste jag också avsluta med att sätta punkt ordentligt. Det går inte bara att sluta mitt i. Så även om den Toni som ligger där i sängen eventuellt inte på riktigt ställer sig upp igen och klättrar ut genom fönstret så finns det en bit av honom som gör det. Toni landar på gräsmattan och känner stråna mot de bara fotsulorna. Det blåser lite kallt och han ångrar att han inte drog på sig en t-shirt. Med säkra steg, medveten om vad som måste göras, så styr han stegen mot ett skjul på gården. Det är olåst, så det är inga problem att få tag i spaden som hänger på väggen. Toni hittar en bra plätt under ett träd för att gräva, och han börjar göra det. En ensam gatlykta kastar en skugga över den tjugoåriga kroppen som gräver ett hål. Minnena fladdrar förbi med varje spadtag. Bilder från Norrköping. Tankar på Kalix. Minnen från Molkom. När gropen är tillräckligt djup och bred så slutar han gräva. Han drar djupa andetag. Tar tag i den delen som är en bitter och cynisk mans själ och lägger den till vila. Han skottar ihop gropen och stampar till den. ”Där får den tamefan ligga”, tänker han.

Inne på internatrummet somnar jag tillslut in. Min sista tanke innan jag börjar snarka är att för att vara norrlänning så är jag sjukligt överdramatisk. Ute på gräsmattan börjar Toni styra stegen in mot internatet medan soluppgången börjar göra sig påmind. Det är de sista raderna i det sista kapitlet i historien om hur han blev den han är. Det är de första raderna i det första kapitlet i historien om hur han förvaltar de erfarenheterna.
”Äh, skitsamma”, tänker Toni, ”Nu går jag in och spelar luftgitarr till ZZ Top.”

Orsaker att leva #4

En fördjupad version av världens bästa bok:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=682313

Orsaker att leva #3

Gruppbilder:




Denna tagen i Kalix under en förfest, augusti månad. Jag har internetuppkoppling igen, inlägg kommer i sinom tid.

Att komma hem ska vara en sång av Patti Smith

"Världen tar inte slut vid Rolfs Såg…"

Det var så han sa, en gammal skolkamrat, några dagar innan jag packade väskan och flyttade från Kalix. Han syftade på att det var vettigt att försöka ta och bosätta sig bortom stadens gränser, en gräns som i det här fallet fick symboliseras av sågverket i utkanten av stan. Vid ett senare tillfälle när jag tänkte på hans påstående så lade jag mentalt till "… men det är kanske där den börjar."

Jag tänker på det resonemanget när bilen rullar förbi just detta sågverk. Det är en mulen tisdagsförmiddag. Efter Rolfs Såg passerar ett varuhus för en viss möbeljätte på höger sida, därefter en bunt byggnader med diverse bilskojare. Det känns ännu mer välbekant när Kråkfällan, den livsfarliga rondellen, leder in i den bågformade bron som går till det som kan kallas kärnan av Kalix. När bilen klättrar uppför den lätta kullen som bron över älven innebär så ser jag hur staden reser sig framför mig. Jag ser kyrkan, jag ser ICA’s ständigt lika röda byggnad, jag ser Charleys City och den verklighetsfrånvända ombyggnaden av centrum. Tja, det är typ allt. Det här är staden jag växte upp i, det är åtta månader sedan jag var här sist. Ett täcke av total och fullständig leda kryper över mig.

Dörren sliter jag upp i samma sekund som jag trycker på dörrklockan; Det är dags för ett återbesök hos en av riddarna på K-gatan. Den slitna lilla ettan ser exakt likadan ut som sist. Taskigt möblerad, bristfälligt städad och givetvis hundra procent hemtrevlig. J- står i sin kokvrå och diskar. Sen vi senaste sågs har han skaffat sig några tatueringar och en garderob som känns misstänkt mycket som Hunter S. Thompsons. Vi skakar hand lite plikttroget:
"Det var ett tag sen", säger J-.
"Åtta månader", säger jag.
"När kom du hit?"
"För några timmar sen bara! Så… jag har inte hunnit göra så mycket. Tagit en fika med mamma, gått lite på stan och sett hur det ser ut", berättar jag.
"Och det känns bra?", säger han och sätter sig i soffan och slår på tv’n. Simpsons på trean.
"Eh…"

Något jag nästan hade glömt bort var hur mycket jag uppskattar att köra bil. Jag sålde ju min älskade volvo för ett halvår sedan (ett påhitt som inte bara gav mig bättre privatekonomi utan också ett bättrat samvete; Den 240’n stod förmodligen för en tredjedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp). Nu kör jag i en lånad Yetta längst vägen som tar mig in till det som kallas centrum. De har lyckats bygga om en hel del sen senast. Domus heter inte Domus längre, utan Coop. Svammel, tänker jag, har det hetat Domus i tjugo år kommer jag fan inte kalla det för nåt annat vad de än hittar på. Rätt ska vara rätt. Jag slänger en blick på gatan där några flickor passerar, jag känner inte igen dem. Hur mycket hinner egentligen hända på åtta månader? Det är fortfarande mulet. Jag kör vidare ut på E4 och mot min barndomsby.

Det är nästan mer mulet än tidigare när jag dagen efter parkerar vid Folkhögskolan. J- sitter brevid mig, som en vilsen Don Quijote. Vi ska in på södergård och besöka H- och R-, den förstnämnda har ett internatrum där. Plötsligt känns det inte alls lika jobbigt kvavt märker jag så fort jag stiger ut ur bilen, det är kanske inte så konstigt. Jag har alltid trivts på Folkhögskolan, de sista åren i Kalix spenderade jag mycket tid här. Till hösten ska C- börja på Film- och Tv-linjen här, då kommer jag säkert hälsa på honom någon gång på den här skolan. Det känns kul att han också ska börja plugga film, han är grymt begåvad och kan komma att göra stordåd när han får lägga tassarna på en kamera. När vi två gick mediegymnasiet på de här området för några år sen, så var vi linjens två obestridliga mästare av den rörliga bilden. Jag stannar upp en sekund innan jag följer J- in i södergård. Tittar ut på området och tar ett andetag.

Vi sätter oss tillrätta i bastun. Plötsligt är det redan Fredagkväll och dags för lite festligare omständigheter. Uppe i C-s lägenhet sitter resten av grabbgänget och väntar, medan jag, M- och P- passar på att knäcka en pilsner i bastuvärmen. Jag och M- sågs ju sist i början av sommaren när vi hade vårt lilla Hultsfredsäventyr, så det känns -som klyschan heter- "som i går." Det blir det gamla vanliga skitsnacket om brudar, fester och musik. Så fort vi alla känner oss matta och med vätskenivån i knäskålarna så slänger vi på oss paltorna och beger oss upp till C-. Där spelar vi alla fyllebowling på Nintendo Wii, och jag vinner givetvis med stor marginal och grotesk självgodhet. Ju längre kvällen lider, och ju fler låtar som Rocky Eriksson spelar på stereon, desto vildare blir förfesten. Snart samlas vi alla i ett maraton av luftgitarr och klumpiga danssteg. Min livsglädje är vid det här tillfället oändig: en klassisk kväll på K-gatan. Vi styr alla stegen ner mot stan för att hitta några sorts festligheter, och ungefär i samma stund som vi inser att det bara är Lilla Hotellet med en betydande majoritet av människor i medelålder som är det enda alternativet, så gör kvällen en djupdykning. Nåja, tänker jag när jag äter en hamburgare på Frasses senare den natten, vad vore Kalix utan ett icke-existerande uteliv?

Dagen efteråt blir det ingen rast eller ro. Så fort jag vaknar -notera medborgare att jag inte är bakis- så kickar dagens aktivitet igång. Jag och M- ska bege oss till luleåkalaset, gatufestivalen som mitt käraste hatobjekt Luleå har kokat ihop. Det här blir min sista dag med M- på den här resan, grabbhalvan i fråga ska åka iväg på arbetsresa till Karlstad av alla ställen på måndagen, så vi får passa på att säga adjö med en schysst kväll av festande. När bussen några timmar efter mitt uppvaknande rullar in i Luleå är förväntningarna höga.

När vi tillslut kommer in på området är det kväll. Vi har spenderat några timmar utanför med att dricka lite medhavd öl och prata med löst folk. Nu rör vi oss genom folkströmmen mot bluestältet. Där ser vi en engelsman som spelar grym slidegitarr och sjunger om misären i Londons förorter till en aldrig sinande takt från hans eget stampande. Därefter tar vi en runda på området och inspekterar. Vi möter underligt nog ingen vi känner, trots att ryktet sa att det skulle krylla av Kalixbor på stället, och vi blir sittandes med var sin cider istället. Vi är båda väldigt laddade för kvällens spelning med Eldkvarn, ett band som även M- på sistone börjat uppskatta. Senast jag såg bandet i fråga live så var jag på det stora hela nydumpad och hade använt frontmannen Pluras texter för att få lite tröst i vardagen. Den här konserten den första maj kom att bli lite av en emotionell orgasm som rensade mitt huvud och gav mig styrka att fortsätta. Jag förväntade mig inte att få en lika stark upplevelse den här gången, den Toni som ser Eldkvarn i augusti 2007 är en mer välmående Toni än den som såg dem våren samma år. Men jag förstod likväl att konserten inte skulle bli en besvikelse.

När bandet väl kommer ut på sen, en trekvart försenade, så uppfylls mina förväntningar direkt. "Ikväll är jag inget bra för mig själv" sjunger Plura. Jag och M- står längst fram och röjer tacksamt till varje stavelse och ackord. Det som slår oss båda är hur bandets förbisedda hjälte till stora delar är Carla, brodern och gitarristen som lägger den ena efter den andra snygga bravaden bakom sig med sina gyllende strängar. Konserten i sig blir lysande, en uppvisning av gubbrock i världsklass, även om den inte når upp till det storverk som konserten i Linköping den första maj var. Den här gången får jag dock höra den där klassikern som man alltid har i bakhuvudet när man pratar Eldkvarn -"Kärlekens Tunga" i en laidback version. "Jag hörde trummorna på stan/ De sa att du lämnat mig", sjunger Plura. Och nånstans mellan alla textrader om spårvagnar och Söder Tull, så saknar jag min del av Norrköping något.

Gryningen har kommit och jag går den vanliga vägen hem. Det var så jag brukade kalla den i huvudet alla morgnar jag gick hem efter ännu en festkväll med dess vanliga anti-klimax: "den vanliga vägen hem." Längst landsvägen, över cykelvägarna, förbi busshållsplatserna. Jag valde fel tid att åka till Norrbotten, hade jag bara åkt upp en månad tidigare hade jag fått bevittna midnattssolen. Nu får jag nöja mig med morgonsolen som slänger långa skuggor redan vid fyra. Kvällen och natten hade varit okej. Efter Eldkvarn hade jag och M- sett ett stenhårt bluesband som hette Dogbreath. Sångaren hade varit en massiv kille som i sin svarta kostym och sin skalliga uppsyn gastade texter så att blodådrorna pumpade i nacken. Dogbreaths förstegitarrist var hans totala motsats: En bluesprofessor med kylig min och sammanbitet spel. Jag tänker på detta när jag oundvikligt närmar mig uppfarten till min faders hus. "My Fathers House", den var med på Springsteens Nebraska, var det inte så? Jo, visst var det så. Jag blir sugen på att lyssna på den men minns då att jag lämnade skivsamlingen hemma i Norrköping. Nåja, det får bli en annan gång kommer jag fram till och stiger in genom dörren. Vad var det den där boken hette som den där svenske poeten skrev? "Att komma hem ska vara en schlager"?

Det är måndagskväll och jag ligger i mitt rum och läser Harry Potter and the Deathly Hallows. Den är fruktansvärt spännande och helt klart en värdig avslutning på serien. Jag har knappt gjort något annat under hela dagen förutom att läsa den här tegelstensromanen, förutom att umgåtts med min härliga systerson som kommit på besök. Den lilla knatten är tre år gammal och hur skön som helst. Min vanligtvis så hårda fasad smälter ögonblickligen när han leker med den brandbil jag köpt åt honom. Han ligger och sussar på andra sidan huset medan jag ligger här och läser i min bok. När jag lägger ner den för att vila ögonen så slår det mig att jag snart varit en vecka här i Kalix, och vilken underlig resa det har varit. Hittills har jag knappt sprungit på någon som inte tillhör den närmaste vänskapskretsen, och min tid här i stan har känts mest som en uppladdning för det som komma skall.
"Jag får skylla mig själv", muttrar jag för mig själv, "som bara sitter hemma och läser Harry Potter"

"SATAN!"
Vattnet är kallare än jag hade trott. Jag skriker ut av smärta när vattennivån når skrevet. Uppe på stranden sitter R-, J- och H- och gassar på sina filtar. Det är den första riktigt varma dagen på hur länge som helst, så vi passar på att njuta lite av sommaren nere vid badstranden som kallas Bjumis. Men vattnet är alltså inte särskilt uppvärmt ännu. Jag springer tillbaka upp tillbaka till grabbarna efter ett kort dopp.
"Det var kallare än djävulen själv. Mina pungkulor är som två isbitar nu", säger jag, "De är i alla fall bevarade för kommande generationer nu. Bara att tina upp dem till 2050 så kan de rädda den då förmodligen döda stammen av hårda norrlänningar."

P- och B- träffades genom internet. Hon bodde i Stockholm, han i Norrbotten. Nu bor de båda i ett rum bortanför lasarettet i Kalix. Det är där den här onsdagens förfest utspelar sig. Vi är en glad bunt som trängs vid fläkten som skänker lite förbarmande från den intensiva sommarvärmen. En budweiser sitter och väntar på mig i frysen längre bort i korridoren. Kvällen till ära har T- dykt upp. Det är också en hemvändare, en hemvändare som spenderat de senaste åren i Paris där han studerat och jobbat. T- är en sån där lirare som verkar ha besökt alla coola ställen i västvärlden och läst alla böcker värda att läsa och som man kan diskutera Dylan Moran med över ett par bärs. Han berättar om en gata i Austin med konserter tjugofyra timmar om dygnet, året runt, som får mig att vilja packa väskan och dra till staterna.

Klockan slår precis elva när vi glider in på Hotellet, och lyckas alltså klara oss från att betala inträde. Sedan sist, en vinternatt på annandagen då jag fick betala ett hutlöst pris för att komma in och ha aptrist, så har jag ändå varit med om ett och annat i genren mediokra nöjestillhåll. Jag har besökt Ettan i Finspång, jag har druckit fulgrogg på en regnig camping i Småland, jag har suttit på ekande tomma Svea Skeppet och en handfull andra lokaler och platser man förträngt. Så min tröskel kanske har höjts? Antingen så är det så, eller så är just den här kvällen på det så vanligtvis patetiska utestället helt okej. Hyfsat i alla fall.

På uteserveringen spelar något så överraskande som ett tajt jazzband. De lirar ganska kommersiell trivselswing, vilket kan vara rätt tråkigt, men med jämna mellanrum slänger de in något som "Summertime" i en raspig version. Mina tankar går till Tom Waits. Fast de gör det ju egentligen alltid. Snart hamnar jag inne på det nya påfundet "Before", som är en McDonalds-version av en barsektion. Jag sitter i en soffa med J- och snackar om kvällens utbud av honkön. Det är begränsat med godkänt. Jag rör mig vidare, hittar inte särskilt många jag känner den här kvällen heller. Dansar lite istället. Försöker hålla B-s tempo men dukar under. På något sätt känns det skönt att bara springa mellan mina olika vänner och se dem leva den här onsdagskvällen, se dem passa på att leva här i Kalix för att de insett att vad skulle de annars göra? De är bättre än mig på det sättet, de reflekterar inte över I-landsproblem hit eller dit. De lever helt enkelt. Själv blir jag tillslut sittandet med två rätt så tråkiga (eller rättare sagt nyktra, som J- påstod i efterhand) tjejer. De faller inte riktigt för mina charmiga oneliners. Jag måste bredda min repertoar, tänker jag, så att den också passar småstadskvinnor som är uppväxta på Marilyn Manson. Å andra sidan måste jag bredda den så att den passar kvinnor överhuvudtaget…

När natten är över spelar J- "Highway 61 Revisited" på sin cd-spelare. Hans bord är som vanligt översvämmat av tomma chipspåsar, Hemingwayromaner han hunnit halvvägs genom, brända asiatiska actionrullar och anteckningar från den elektriska skrivmaskinen. Bob Dylan sjunger att solen är inte gul, den är en kyckling. Jag sitter och tänker att om jag nånsin träffar en kvinna som gillar Patti Smith så gifter jag mig med henne direkt. Det här är en sån efterfest där det enda som finns att dricka är kranvatten. Ingen efterfest alls alltså.
"Det här var en kväll som alla andra", säger J-, "Varken dålig eller särskilt superbra. Men bra nog. Vi blev inte wasted. Vi dog inte. Så jag klagar inte."
Jag svarar inte utan tänker istället på den där tjejen jag strulade med den där kvällen på Hugos då de snodde min hatt. Undrar om hon gillade Patti Smith?

Min systerson vrider den lilla kepsen tillrätta på huvudet. Han kravlar lätt ur säkerhetsbältet som det tog min farsa fem minuter att spänna fast. Jag gör en sista high-five med honom.
"Du vet grabben, jag åker imorgon. Sen kommer jag nog inte tillbaka förrän till jul som tidigast, om ens då. Så det tar ett tag innan vi ses igen. Så… var snäll. Lär dig spela gitarr till nästa gång vi ses, okej?"
"Blandbil", svarar han.
Bilen åker iväg och han vinkar åt mig ända tills jag försvinner ur hans synfält. Jag går in i huset och lyssnar på Rolling Stones till jag känner mig cool igen.

R- tar ut en tallrik nachos med ost ur mikrovågsugnen och stoppar den på J-s bord. Jag snyltar inom några sekunder. J- själv ligger i sin säng och spelar på sitt DS. C- kommer inom några minuter att komma in genom dörren och sätta sig i soffan.
"Alltså. Jag hatar såna bondlurkar som Kalix kryllar av…", säger R-.
"Jag med"
"…men jag insåg det där att om jag flyttar exempelvis till Stockholm så kommer det vara samma sorts folk fast tvärtom. Såna hatar jag också. Så då blir det ju samma sak, fast bara så mycket mer. Alltså skulle jag inte trivas där heller!", fortsätter han.
Jag kväver en impuls att återigen föreslå att han ska flytta med mig till Värmland.
"Vad hette det där stället med bara hårdrockare som du berättade om?", frågar han mig.
"Finspång", svarar jag.
"Hur många bor där?"
"Det är ungefär lika stort som Kalix"
"Fan också", säger han och käkar lite nachos. Han hittar inte sin drömmetropol idag heller.
Jag snyltar lite mer nachos. Snackar om folkhögskolor med C-. Plötsligt slår det mig att den där känslan av olust som drabbade mig för sisådär en och en halv vecka sedan är bortblåst. Något sånt kan jag omöjligtvis känna just nu. Det smärtar mig nästan att åka ifrån det här i morgon. Inte den här staden, men det här gänget med människor. De drönande drömmarna. De lustiga lirarna. Likväl tvungen är jag att resa mig upp och sträcka fram näven till var och en av dem och högtidligt skaka tass.
"Ha det bra… Yes….. Håll fortet… Och du får passa på att knäcka på Filmlinjen!"
Jag ställer mig vid ytterdörren och letar efter några passande ord. Använder mitt favoritfarväl:
"Okej grabbar. Dö inte."

Kvällen sänker sig över Kalix. Jag sitter på vår altan och ser solen försvinna bakom molnen i horisonten. Tänker lite på en bok som jag läste för ett tag sen, en spännande roman av Stephen King som A- "tvingade" mig att läsa. Den bevisade min teori om att en historia som handlar om att komma tillbaka till sin hemstad oftast är en bra sådan. Det skulle väl i såna fall vara "Jägarna" som är det gyllene undantaget. Mp3’en spelar Patti Smith. Jag har lust att gå in och sätta mig vid datorn och skriva ett blogginlägg med episka proportioner om de här veckorna i Kalix. En nästan elektrisk förväntning går genom min kropp. Imorgon åker jag. Inom en vecka har jag påbörjat ett nytt liv. Ja, så storslagen kan man vara. Då börjar jag om på nytt. Skriver ett nytt kapitel. Vad gäller bloggskrivandet misstänker jag att det också blir det sista kapitlet: Jag anar att i en så sluten värld som Molkom är så kommer jag inte ha utrymme för att vika ut mig själv och de i min närhet på samma sätt som jag gjort de senaste månaderna. För hur det än blir i framtiden så blir det annorlunda, och det blir framför allt en framtid. Men det får jag fundera på senare. Jag funderar redan mycket som det är.

Kalix är inte slutet på världen, det har jag vetat länge. Att det är ett bra ställe att börja på, det inser jag däremot kanske för första gången i kväll här på min altan. Luften är syrerik, löftesrik som jag brukade kalla den förr i tiden. Jag reser på mig och går in igen. Stänger dörren och stänger ute luften och kvällsmörkret. En grabb åker förbi på en vespa på cykelvägen utanför rosenhäcken. Han är nog på väg in till centrum. Jag kommer nog höra honom när han åker förbi mitt fönster när han återvänder någon gång sent i natt. Grabben kommer köra den vanliga vägen hem.
En väg som han inom några år kommer inse också är den enda vägen hem.

It's Friday, I'm in Kalix

Sitter just nu hos C-. Det är varmt och grabbarna lyssnar på hårdrock. Jag sitter i bar överkropp och svettas. Snart: bastu. Har tagit en kall pilsner. Blir en till snart.

I måndags dog Ingmar Bergman alltså. Antar att allt är sagt som bör sägas. Min åsikt är: Bergman var en mästare. Faktiskt. "Fanny & Alexander", "Gycklarnas Afton" och "Det Sjunde Inseglet" är några av hans bästa filmer som jag lärt mig att uppskatta väldigt mycket. Jag sörjer inte gubbens död, han var gammal och det är naturens gång. Däremot är det bra att han blir hedrad som han bör. Allt Ingmar Bergman gjorde var inte bra, det blev många skott över mål under den långa karriären. Men när han väl träffade rätt, som i "Scener ur ett äktenskap" eller "Smultronstället", då var det bulls eye. På mina länkar har jag lagt upp den spöklika drömsekvensen som var "Smulstronställets" nyckelscen. Vila i frid, I-.

Jag har haft många besökare på sistone. Det är kul att se. Inte så många kommentarer dock. Men det kanske kommer. Imorgon blir det luleåkalaset. Vi hörs snart, älskade människor.