Moneybrother "Brännö Serenad"

Det här framträdandet såg jag på SVT för ett bra tag sen, och när man för en gångs skull får se en annan lysande artist tolka ett verk ur Hellströms repertoar så inser man att 1) Han skriver underbart låtmaterialoch 2)Ingen sjunger Hellström som Hellström

Leonard Cohen "Suzanne"

Felhörd Blues

Ni vet alla de där citaten som man tycker är så bra, men så upptäcker man att man hört fel och plötsligt blir citatet inte lika bra. Som när man hör "for christmas get her real drunk" och Dylan sjunger "for christmas get her a real drum" eller när Cohen låter som han sjunger "There's a tree where dogs go to die" när han sjunger "There's a tree where the doves go to die ". Så jag tänkte ta och skriva ännu en tolvtaksblues, med de felhörda replikerna som text, så att de får nån gångs skull får existera i en text. (Jag börjar dessutom få svårt att hitta fler rim till ordet "Full". Nån som har förslag? Dessutom, alla som har en felhörning ni gillar, kommentera, snälla?)

"Jag hörde honom sjunga, men jag visar inte en min
Jag hörde honom sjunga, men jag visar inte en min
Du kan skada någon djupt genom att bjuda på vin

Det finns ett träd där hundar går för att dö
Det finns ett träd där hundar går för att dö
De ligger där tills det börjar falla snö

Jag besöker henne på söndagar för att få mig ett knull
Jag besöker henne på söndagar för att få mig ett knull
Hon ska få en trumpet, och på julafton ska jag supa henne riktigt full

Du kan slåss med barn, du kan slåss med björnar
Du kan slåss med barn, du kan slåss med björnar
Men jag forsätter se visioner av Lillian bland törnar"

Popkul april del II

Blecktrumman
Atlantis har ju gjort några riktigt fräscha dvdutgåvor av filmer som är... låt oss säga förbisedda av den stora publiken. Vissa av filmerna har rätt sjuka och perversa drag har jag förstått, och det gäller till viss grad också Blecktrumman. Den här filmen är helt klart det mest originella jag sett på ett bra tag. En tysk 70-tals film som handlar om en liten kille som slutar växa vid tre års ålder, även fast hans hjärna åldras. Han går hela tiden omkring med en trumma som han slår på, och han har en förmåga att kunna skrika så ljust att glas spricker. Höjpunkterna med filmen är när han har sex med antingen sin fars 16-åriga älskarinna eller med en dvärg. Sen i slutändan är filmen ett oerhört facinerande drama, och även fast första halvan av filmen är bättre än andra så ser man färdigt filmen med en känsla av att fått sett något nytt.

Nya skivinköp
På vaxkupan i Norrköping hittar man typ vilken klassisk skiva som helst för 99 kr. Idag var det Dylans "The Times They Are A-Changing" och Springsteens "The Wild, the young and the E street shuffle" som landade i plastpåsen. Nu kan man äntligen säga att man har alla de riktigt stora och nödvändiga Dylanskivorna. Flickvännen inhandlade en skiva av "The Shins", ett rätt intressant melodiskt indiepopband. Att köpa en ny skiva är fullständig tillfreställelse, att komma ut från skivbutiken innehar nästan samma känsla som efter ett bra ligg. Enda skillnaden är att plånboken känns tunnare när man köpt skivor. (Fast å andra sidan, för vissa är det kanske tvärtom).


Johnny Cash -The Legendarry Suns Recordings 3CD
Igår fick jag denna inte alltför dyra, men likväl ovärdeliga box med låtar från Johnny Cash tid på Sun Records. Allt är inte bra, mycket är väldigt snarlikt, men det finns många guldkorn. Förutom klassiker som "I walk the line", "Hey Porter" och "Folsom Prison Blues" som jag fy och skam inte haft förut i min ägo, så hittade man även lite mer bortglömdt godis som "Train of love", covern på "Cold Cold Heart" och "Blue Train". Mums!

...och rättvisa åt alla
Vissa filmer är ruskigt bortglömda. Filmen med originaltitel "And justice for all" är en Al Pacino film från sent 70-tal som inte förtjänar sitt öde i skymundan. Filmen är en underhållande men mycket mörk historia om det amerikanska rättväsendet. Förutom en rollprestation som sänker båtar från allas vår Pacino så har filmen Lee Strasberg, den gamle Actor Studios-läraren, i en bi-roll som smakar guld. Filmen finns på rätt billiga dvd-utgåvor: Inhandla.

via Leonard Cohen

Cornelis gjorde en gång en vacker låt som hette "Till Linneá via Leonard Cohen" där han ömsom drev med Cohens berättarstil och ömsom gjorde en sjuuukt fin visa. Jag tänkte göra nåt liknande. Typ översätta en Leonard Cohen-låt, fast ändå inte. Tänk er följande låt med mörka synthar, kvinnoröster som fyller i allt den mullrande basrösten inte klarar av och det sedvanliga pratandet i takt:

"Jag stred mot flaskan men jag gjorde det full
när mörkret jagade mig föll jag omkull
min navel är röd som ett födelsemärke
jag brände den för din skull
Vattnet i ditt glas luktar som vin
men det smakar som om det vore piss
du letar efter ett ställe att gömma dig på
Först tar vi Karlsborg, sen så tar vi Säivis

Ge tillbaka mina brutna nätter och rum av spegelglas
jag kallar mig för en ängel, men jag är ett as
se upp för inre känslor, de kommer och går
de känns som bly, men är lätta som gas
En zigenare sjunger ouvertyrer med raspig stämma
han har vackra kvinnor i sin tavelram
De är lika nakna som en lagerarbetare
som dansar jitterbug till en melodram

rynka på näsan, känn en stank
luktar det avföring eller lemonad
det kan vara svårt
att avgöra vilket som är vad

Kom över till fönstret och visa mig din hand
vill du bära en mask, så är jag din man
Döden är numer din enda bundsförvant
ni kan räkna dagar och kasta frisbee på en strand
En bitter kyss över din söta kind,
du siktar med kniven men begår ännu en miss
Ta med en termos choklad på din väg
Först så tar vi Karlsborg, sen så tar vi Säivis"

popkul april

Bondock Saints
En bra film, härlig underhållning. Men ibland känns det nästan utstuderat coolt, man har verkligen ansträngt för att det ska vara häftigt, och något coolt ska komma mer naturligt för att det ska funka. Underhållning dock, som sagt. Betyg: 8/10

Neil Young "Living with war"
På fredag lägger Neil ut låtarna från sitt kommande album, "Living with war", på nätet. Samtliga låtar handlar om hur vidrig president Bush är. Folkmetal har Young själv sagt om skivan. Texterna ligger redan ute på officiela hemsidan. Myycket lovande.

Bob Dylan Theme Hour
Har tjuvlyssnat på första delen av Dylans radioprogram. Väl mycket musik, men oj så coolt. Rakbladsrösten leker med våra öron och presenterar allt från Hendrix till Stevie Wonder som om han gjort det hela sitt liv. Det är väldigt mycket Dylan just nu, men han upphör aldrig att förbli lika mystisk och intressant.

Miljonärernas Paradis
Bor man ihop med ett Bröderna Marx-fan så får man se både ett och annat. Detta är deras första långfilm, en bitvis rätt underhållande sak. För att dela upp det enkelt: När Groucho säger saker är det roligt. När Groucho inte säger saker är det inte roligt.

Katten i Brunnen Blues

Lyssnade nyss på "Cat's in the well", ännu en av Dylans lysande tolvtaktarblues. Dansant utav bara helvete. Man baxnar bara av hans sätt att sjunga bryggorna. Jag blev självklart inspirerad till ännu en av mina tolvtaktarbluesar. Så varsegod:

"Katten är i brunnen, och vargen tittar ner
Katten är i brunnen, och vargen tittar ner
När jag tittar upp är vargen allt jag ser

En kanna med öl kostade hundrafyrtio jävla spänn
En kanna med öl kostade hundrafyrtio jävla spänn
Det var helt klart värt det, jag blev full återigen

Allting är bara lögner som tränger fram
Världen har blivit skändad, det är inget annat än en skam

De säger lögner på min tv, det är en gammal drabbad eter
De säger lögner på min tv, det är en gammal drabbad eter
Programmet är vad vi kallar för nyheter

Vargen är i brunnen, och den klättrar långsamt upp
Vargen är i brunnen, och den klättrar långsamt upp
Det du missar med blotta ögat kan du granska med en lupp"

Tell Ol' Bill

Det händer då och då att jag lyssnar på den, Bob Dylans "Tell Ol' Bill", i dagsläget fortfrande hans senaste singel. Jag sitter just nu och söker jobb, en helt omöjlig uppgift by the way, och då dyker den upp i spellistan. "Tell Ol' Bill" är en rätt mysig låt utan några värst utstickande gitarrsolon eller arga vrål. Den kan väldigt lätt passera i bakgrunden som en soft och enkel låt, vilket den egentligen är. Men när man väl tar tid att sätta sig ner och lyssna på den växer den. Det kan ta ett tag att få grepp om hur bra den är. Dylan har gått och blivit mer naturromantisk än nånsin förr, och allt från "your clouds go floatin' by" till "the threes are bare" ger en nostalgisk känsla över det hela. När han sjunger om snöflingor i sitt hår så undrar man inte om det inte är samma Dylan som Joan Baez sjöng om i "Diamonds and Rust".

Som vanligt förklär Dylan gärna texten till en blues om en kvinna, men i slutändan handlar den om samma sak som alla hans låtar nuförtiden: Hans egen sinnesstämning. Dylan är gammal och sjuk, men till skillnad från dödsångesten i "Time out of mind" så har den begynnande nostalgin i "Love and Theft" som sedan resulterat i diverse självbiografier och dokumentärer börjat ge en optimistisk och lägereldsdoftande känsla av gamla goda tider.

Musiken gör sitt. Den sticker som sagt inte ut, men det känns rätt tryggt. När Bob vill göra rocka röven-rock så gör han det, matar oss med ett bluesriff i typ sex minuter och det funkar. Men när han är ute efter det där good ol' timey-känslan från hans barndoms favoritlåtar, tro fan om han inte lyckas skaka fram det.

Minst lika bra som nånsin tidigare lyckas Bob Dylan förena musik och text till en helhet. Läser man texten för sig eller lyssnar på musiken för sig tror jag inte man blir allför imponerad. Försökt citera de där raderna om att "the enemy is at the gate" och plötsligt känns det inte lika kraftfullt. Allt detta fungerar i en symbios. Och vad folk än säger om den där skrovliga rösten, de här låtarna fungerar så bra som de gör tack vare uttalet, fraseringen och skådespelaren/narren som ryms i de där stämbanden.

Ni vet alla att ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell, det börjar bli en klysha i Dylansammanhang. Men lika gärna kan man säga att ingen kan sjunga om hjärtat, om det förgångna eller om ren och skär coolness på samma sätt som Bob Dylan.

03.00

Min favorit av dygnets timmar? 03.00. Det är natt, men ändå snart morgon. Det egentliga skiftet för en ny dag. När klockan är tre på natten och du raglar hemåt fattar du var jag menar.

03.00 är magi. Det konstigaste av alla klockslag.
03.00 är vargtimmen, då din ångest slår emot som mest.
03.00 är den timme du upplever minst i vaket tillstånd, så du kan inte göra något annat än älska den.

Jag ville bara säga det.

Baby Love

Världens mest töntigaste låt, ja kanske det, trots att det är motown (så coolt för alla aftonbldetnöjesskribenterwannabes). Men Supremes "Baby Love" är otrolig härlig. För att låten ska nå sina absoluta höjder, eller för att den överhuvudtaget ska bli något att räkna med, måste man vrida upp volymen HÖGT för att höra basen och känna rytmen. När Diana Ross ömt sjunger "'Till it's hurting me" så blir det dessutom lite, men kanske bara lite, sexigt.

Lyssna på den idag.

några minuter en lördagsnatt

23.48
Jag föreställer mig en person. Han klipper ut dödsannonser från tidningen och hänger upp dem på sitt kylskåp. Inte för den skull att han är självmordsbenägen eller morbid, han bara gillar att titta på dem. Mycket på grund av att de sätter lite perspektiv på hans liv; Det finns alltid de som har det värre. Eller, som han tänker när han är cynisk, att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

23.51
Lugna låtar passar bäst nattetid då man sitter halvnaken, halvfrusen, halvvaken vid datorn i ett kolsvart rum. I bakgrunden hör jag Hennes sovande andetag, en metronom utöver allt förstånd. Lugna låtar, som ofta råkar bli deppiga låtar. Leonard Cohens "One of us cannot be wrong". Detta stillsamma mästerverk, en dekadent viskning av trånad, ett desperat skrik av ångest, suddiga bilder av eskimåer och vansinniga doktorer, ett foto i oskärpa. Bruce Springsteen "Sad Eyes": En besviken refräng i falsett. Jag känner en värme av den där orgeln och den där rösten, en filt. Låten lämnar inga bestående intryck i mig, den är bara en tröst jag inte behöver. Bob Dylan "To make you feel my love": För en gångs skull lite kärlek, ett löfte jag inte vill svika. De där andetagen jag hör från andra sidan rummet ger ett svar på den bön vi alla ber.

00.03
Det är söndag nu. Huvudets spretar inte lika mycket nu, intrycken börjar lägga sig nu. Det är något med sena nätter i mörkret som ger mig ett behov att uttrycka sig. Någon sorts melankoli, en rätt lycklig melankoli. En kreativ höjdpunkt. Jag tror många kan känna samma sak. Det är väl vid den här tidpunkten på dygnet poeter skriver dikter, låtskrivare sånger och konstnären gör skisser. Jag har en vän som tecknar seriefigurs liknande saker, arga ankor med vapen och hundar med muskler. Jag minns alla sidor med figurer som legat på hans skrivbord efter sena nätter. Just nu förstår jag den totala tillfredställningen i en sån produkt. Själv skriver jag. Jag måste skriva för att inte rosta, ju mindre jag skriver desto svårare är det hitta orden och lusten att skriva igen. Men när jag väl glider in i den här känslan igen, känner orden under mina fingrar och behärskar dem så är det som portar som öppnas. Ut flödar en massa skitprat, men fan vad det känns skönt.

00.20
John Prine "Angel from Montgomery", från skivan Souveniers, är som bomull. Jag har inte gjort nånting sen jag steg upp i morse, sjunger han.

00.21
Det har gått ungefär en halvtimme sedan jag började skriva. Jag ska gå och lägga mig nu. Polaroidbilderna i mitt huvud har bleknat till den grad nu att det är onödigt för mig att fortsätta skriva ner dem. Jag sr framför mig en allé jag gick nedför idag. Kvällssol. April. En kyss under träden, en hand på hatten när det blåser och jag skäms för att jag under en kort sekund distanserar mig från allt det här och ser världen i 16:9, widescreen. Men ibland blir livet så vackert att du måste se det med fiktionens ögon för att förstå att det är verkligt. Som när vi gick med hundarna på de där stora fälten, såna där stora fält som vi inte har i K-, i granskogens land. Allting tycks som hämtat ur "Twin Peaks", en hund stirrar ut över landskapet. Jag håller hennes hand hårt. Nu kan ni spela bomullslåtar hur mycket ni vill. Jag ska lägga mig och sova nu. Jag behöver inte sorgefilten i "Sad eyes", eller Leonard Cohens mörka scenerier. Jag har natten och jag har den bästa melodin, den finns på andra sidan rummet. Jag ska lägga mig och lyssa så noggrannt jag kan, lyssna på hennes andetag.

avskedsblues (baserat på Tom Waits "Rubys Arms" -Inspirerat av Totta och Wiehes översättningar)

"jag kommer ta med mig
alla mina kläder
och alla mina barndoms minnen

det enda jag lämnar är mina vänner
och så Hazze-hjälmen
när jag går rakt in i hennes armar
efter allt jag fått genomlida

jag kommer stjäla din morgon
så du för alltid vaknar upp vid min sida

min filt av mörker glider sakta av
och ljuset har just sett mig
håll hårt i mina axlar,
jag kan inte älska dig
mer än vad jag gör
nu

när jag springer rakt in
i hennes armar
du har fått ditt krig att strida
och jag svär vid min grav
med brutna ben
mina armar ska bära dig
tills de går av

när jag säger adjö till det jag känt
för hennes
armars
skull"

fel på blogg?

Jag vet inte, men det verkar som om min blogg är obesökbar just nu p.g.a nåt serverfel. Om den är det kommer ingen kunna läsa detta. Därför är detta rätt onödigt. Om jag har fel så är detta bara onödig information. Oh well, nevermind...