John Spencer R.I.P

Han är död, Spencer. Han som spelade Leo McGarry i tv-serien Vita Huset. Tragiskt. Jag är inte precis tagen av sorg, men det är synd att en så begåvad skådespelare vandrar hädan vid bara 58 års ålder.

Den enda roll jag egentligen förknippar med Spencer är just hans insats i Vita Huset. En välpresterad roll, om än lite otacksam. Leo McGarry är den minst coola figurer i Vita Huset; Han har sin andel av kvicka och griniga repliker, han är förnuftet i seriens stab, och Presidentens närmaste man, men alla runt omkring honom verkar ha fått spela de roligare rollerna, det är nog få som har hans karaktär som favorit i serien. Så därför är det inte lika lätt att se hur han faktiskt är en av seriens stora skådespelare. Just nu håller jag på att se om första säsongen av Vita Huset på dvd, och i avsnitt 19 ("Let Bartlet Be Barlet") finns ett fantastiskt klimax då Spencer får spela ut all sin karaktärs frustration öga mot öga mot Martin Sheen. Ingen lätt uppgift, men den scenen kan vara en av hans bästa prestationer någonsin såvitt jag vet.

Spencer var/är knappast någon av mina favoritskådisar. Men han ska ha respekt för att ha gjort grovjobbet bland en fantastisk ensamble i en av tidernas bästa tv-serie.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

NOTERING:

Till dig som googlat om namnet på den generationsroman som inspirerade Cornelis Vreeswijk till att skriva sina låtar om Felicia, och som därefter hamnat på detta inlägg många gånger. Boken heter "Varulven" av Axel Sandemos. Lämna gärna en kommentar i gästboken om du läser detta.

----
Lyssnade på skivan idag i sin helhet för första gången på länge. När jag gör det framstår verkligen Håkan Hellströms generationsroman i albumformat som den bästa svenska popskivan någonsin, kanske till och med den bästa svenska skivan alla kategorier, det är bara Cornelis "Tio vackra visor och Personliga Person" som jag kan tänka hålla sån här klass.

Generationsroman är rätt ord. Hellström besjunger dagens ungdom, dagens livsvillkor. Han är tidslös, men ändå mitt i prick på hur det känns att vara ung på 2000-talet. Han skriver personliga låtar, men de kan ändå appliceras in på dig, mig och de flesta man känner.

De första tre spåren på skivan (titelspåret, "En vän med en bil" och "Ramlar") är fyllda av sån livskraft och energi att det tillhör en av de kraftigaste öppningar som jag hört på skiva. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är en svensk version på vad "Thunder Road" var för "Born to Run". Den är gnistrande tragiskt och samtidigt fylld av livsglädje och förhoppningar. Jag har mer och mer fått intrycket av att låten kan tolkas som en ung knarkares flykt undan missbruket, men jag tror inte det är låtförfattarens mening över huvud taget, trots de starka öppningsraderna Ge mig arsenik/ Stan är full av tanter och tragik/ Pulver hjälpte mig, verkligen /Skriv det här i tidningen/ för jag var nere men uppe på fem.

Sen kommer skivans två stora ballader: "Nu kan du få mig så lätt" och "Vi två, 17 år". Den sistnämnda låten är verkligen något Tom Waits skulle skrivit om han varit en 25-årig Göteborgare, och Hellström har nog själv insett det när han lånade och översatte raden " Vinden håller tal vid en hamburgerbar " från Waits "Time". "Vi två, 17 år" hörde jag Hellström spela live i sommras, akustiskt. En underbar låt, trots en svag andra vers. Den fyller mig med den där sorgligt vackra känslan, melankolin, som alla pretantiösa ungdomar nångång känt. Den där om att vi verkligen är förlorare, stolta förlorare, och när man har någon att dela den känslan med jämte kärleken, då förvandlas vi alla till de vardagshjältar som Hellström och alla andra poeter besjungit.

Skivan har andra höjdpunkter; "Magiskt, men tragiskt" är en av mina stora favoriter. Introt, med de eskalerande raderna "Jag dansar med en flicka/ Hon dansar mig galen/ Sen dansar hon med Rickard på trottoaren" är så mycket Kerouac att mitt huvud spricker av intryck. det här är eskapism i dess renaste form.

Hellström är för svensk musik vad Tarantino var för amerikansk film. De gör båda samplingskonst, de har förstått att allt är redan sagt, så därför samplar de alla de saker vi älskar och gör något nytt av det. De samlar ihop hundratals olika personliga erfarenheter och idéer, sen blandar de ihop det med hundratals erfarenheter de fått från andra, låtar och filmer och böcker som de älskar så mycket att de blivit en del av dem själva, sen blandar de ihop de här beståndsdelarna tills de skapar nya mästerverk. Ibland kan deras verk bli bättre än originalet, ibland kan de bli sämre och ibland kan de bli jämnlikar. Man kan aldrig förutspå. Men i fallet "Känn ingen sorg för mig Göteborg" så har i alla fall en av de största skivorna någonsin sett dagens ljus.

Dialog

-För fan! Pressa den där tama ursäkten till gaspedal i botten! Nu!
-Ta det lugnt. Det är inte autobahn.
-Det borde vara autobahn.
-Det är E4an, Sverige.
-Det borde vara Tyskland...
-Va? Inser du vad du just sa?
-Jag vet inte vad det lät som, men jag menade att fartgränserna i Sverige är i töntigaste laget!
-Jo, men det du sa att det här borde vara Tyskland, det lät som värsta tredje riket-propagandan!
-Glöm det
-Jag försöker
-Åååååh jag älskar landsvägen!
-Jag börjar tröttna på den....
-Äh, skitsnack, du är trött på all jävla skog och monoton körning, du tänker på helt andra saker, jag tänker på att stället som poppar upp, alla dessa vägkrogar och löjliga små byar man möter på vägen; Boliden.... Strömsund....
-Dorotea!
-Dorotea! Fuckin' Dorotea! Alla dessa värdelösa ställen på vägen som ger en historier att berätta om, minnen, allt sånt, jag menar...
-Vad menar du?
-Jag menar ingenting.

Ingmar

Nya nummret av Ingmar är som vanligt härlig läsning. De är indie-nördar hela bunten, redaktionen. Men det är lite läskigt när de listar årets bästa filmer och jag märker att jag inte sett många av årets mest omtalade filmer. Vad beror det på? Förra året hade jag sett de flesta av dem, och kunde hänga med i svängarna. Men det här året ha varit ett år ägnat åt tv-serier och ändlösa diskussioner på msn och telefon, och fredagskvällarna har blivit alltmer frekventa av dumt alkoholkonsumerande, vilket innebär mindre tid för film, och vad vet jag, men att socialisera med människor är kanske bättre än att glo film hela dagarna... Men för någon som jag, som faktiskt undervisar i film och som lever mitt liv för skit så borde jag ju göra nåt åt att hänga med i svängarna?

Hjulmusik

Aftonbladets Markus Larsson, som hälften av Sveriges Dylanfans har ett horn i sidan åt efter en synnerligen elak recension tidigare i höst, listade de bästa jullåtarna. De mer alternativa och mindre smöriga helt enkelt. Jag kunde i alla fall hålla med om en sak: Tom Waits.

Waits har nämligen gjort några jullåtar värda att ta en lyssning på. Primärt gäller det den underbart vackra "Rubys Arms". Men ta också en lyssning på hans "Silent Night", eller varför inte en titt på videon där han först spelar "Silent Night" och sen glider in i "Christmas card from a hooker in minneapolis" i en minnesvärd version.

Kinky ställer upp som guvenör!

För ett bra tag sen skrev jag om Kinky Friedman, texaskillen som var en judisk cowboy som gjorde låtar om... att vara en judisk cowboy. Hans stora hittar var "They Aint Making Jews Like Jesus Anymore" och för att inte säga hans goa "Ride 'Em Jewboy". Kinky har också skrivit böcker, fiktiva deckare där han själv spelar huvudrollen. I senaste boken dör han.... Killen känner George W. Bush. På riktigt.

Och nu har Kinky ställt upp i guvenörvalet i Texas. Chansen är stor att han vinner. Detta är bisarrt.

Allt detta finns i detalj att läsa här:

http://www.bookslut.com/features/2005_12_007323.php

Populärkulturell Genomgång Igen

Popkoll December:

Har fått tag i bootlegen på Dylans strålande konsert från Scandinavium, den jag besökte. Stort. Att återuppleva Just like a Women var 7 minuter lång gåshud, att njuta Desalation Row igen väckte minnen av lycka och först nu inser jag hur förbannat mäktig Love Sick egentligen var.

Scrubs är en höjdarserie. Rolig och vass, och inom sina sitcomramar så lyckas den vara väldigt underhållande, trots att uppbyggnaden av varja avsnitt ibland blir tjatig.

Senaste numret av musiktidningen Uncut bjöd inte bara på sköna intervjuer och reportage Neil Young och Bruce Springsteen, utan också på en cd-skiva med covers eller låtar inspirerade av The Boss. Jag har fastnat för några låtar och kommer förmdoligen fördjupa mig i några av artisterna.

Jag vill ha den nya The Band-boxen.

När kommer nästa Cornelis-revival? Jag har lyckats gräva lite i arkiven och hittat guldkorn. "Klagovisa till Felicia" är min nuvarande favorit med hisnande rader som Du föddes bland liljor, Felicia, du föddes bland liljor...

Håkan Hellströms nya skiva verkar bli grymt intressant. Nya singeln "13" är inte någon av hans största insatser för musikhistorian, men hans sätt att blanda svenska och engelska är tillräckligt lustiga för att jag kommer sitta och sjunga med i låten i januari.

Jag missade det senaste avsnittet av Nip/Tuck, något jag ångrar. Folk säger att det var ruskigt bra.

Jolt Cola är, trots sitt nördrykte, fortfarande en lysande dryck.

Återkommer.

Bob och Filmmusik

Hur får man Bob Dylan att skriva högklassiga låtar? Jo, man ber honom skriva filmmusik. Jag har tänkt lite på det här, och kommit fram till att det inte bara är en slump.

På senare år så har några av Dylan gjort en hel del filmmusik. Filmen "Gods and Generals" från sent -90-tal fick, som jag nyligen skrev, den helt underbara låten "'Cross the Green Mountain" till signaturmelodi. Den härliga svarta komedin "Wonder Boys" belönades med en oscar för en av Dylans tre bästa låtar från 2000-talet: "Things Have Changed". Och hans senaste singel "Tell Ol' Bill", som jag börjat älska, skrev han till filmen "Nort Country".

Han har också skrivit filmmusik tidigare... En av hans mest kända låtar, för att inte säga den mest kända, "Knockin'on Heavens Door" skrevs för filmen "Pat Garreth and Billy the kid".

Dylans största mästerverk under countryrockperioden, "Lay Lady Lay" skrevs för "Midnight Cowboy" med Dustin Hoffman. Han hann inte göra klart låten innan filmen var färdig klippt, och därför kom den inte med, men han skrev den åtminstone för filmens skull.

På 80-talet var Dylans rykte, ibland orättvist ibland rättfärdigt, att han bara gjorde skitmusik. När en b-film med titeln "Band of the hand" letade filmmusik så ställde Dylan upp med att specialskriva en låt till filmen med samma titel. Låten i sig är bland det mest bombastiska som Ol' Bob gjorde under detta årtioende.

Är det en slump att när Bob skriver filmmusik så gör han ofta underverk, och kanske till och med bryter sig ur skrivkramp och stiljé? Jag tror inte det. Dylan älskar film, och när han ska genom en låt gestalta en känsla och han inte kan hitta den känslan inom sig själv, så tror jag att det kan underlätta att sno en känsla som han känt när han sett råmaterialet till en film. Många av hans låtar är inspirerade av filmer likväl, och alla som hört "Brownsville girl" vet vad jag pratar.

Därför: Dylan + Filmmusik= Gött.

Harry Potter

Hur socialt accepterat är det egentligen att läsa Harry Potter-böckerna? Jag vet inte, jag måste pejla läget....

Jag är nitton år. Jag läser relativt mycket, just nu har har jag en exprimentell 60-tals roman av Leonard Cohen på "nattduksbordet", jag gillar Jack Kerouac, Håkan Nesser och Mario Puzo. Jag tycker att det är förvåndande att Liza Marklund ens kan stava med tanke på vilken usel författare hon är, och jag har funderat på att inom en snar framtid läsa nåt av Kafka. Jag gillar inte poesi, förutom Charles Bukowskis och Allen Ginsbergs.

Och jag gillar Harry Potter.

Jag har nyss läst ut den senaste boken i serien (Harry Potter och Halvblodsprinsen), och den var ruskigt bra. Den var spännande och bygger upp stämningen för en jävligt mäktig final i nästa avslutande bok.

Är det okej att tycka så och vara 19 år? Jag tycker det. Potter-serien har väl fått anseende om sig att vara barnböcker, men det är väl bara den första boken som jag kan sträcka mig till att säga att så är fallet. Sedan den tredje boken i serien har historierna utvecklats till det mörkaste av mörker, och alla de dödsfall som kommer titt som tätt är nog inte anpassat för små barns öron. Visst är det anpassat till en viss grad att små ungar ska kunna läsa böckerna, och jag måste säga att J.K Rowlings små försök att skriva runt faktumet att tonåringarna i böckerna gör saker som tonåringar gör är beundradsvärda, om än i bland löjliga. Är det nån som visar fingret så skriver hon att "de gjorde en ful gest med fingrarna" och man måste nog lite med i svängarna när Rowling skriver "Harry dagdrömde tillbaka till en synnerligt trevlig lunchtimme nere vid sjön". Det är hennes sätt att upplysa alla äldre läsare att: -Se på fan, han blev av med oskulden.

Anyway. Det är en bra serie av böcker. Skitsamma vad andra tycker.

Ev'rybody's wearing a disguise

Everybody is wearing a disguise.

"Help me in my weakness", I heard the Drifter say

I've been really trying baby...

"There must be some kinda way out of here", said the Joker to the Thief

On a soft infested summer me and Terry became friends.

Do you still say you're prayers little Darling?

Jag minns dig Amanda, på en regnvåt gata i språnget mot fabriken.

Ge mig arsenik, stan är full av tanter och tragik




Det där var öppningsrader på diverse låtar allihopa. Det är viktigt att börja med nåt stort.

Senste Bob-fyndet

Det senaste i katalogen Dylan som jag snubblat över är en låt som skrevs till soundtracket till Gods And Generals; en låt som heter "'Cross The Green Mountain". En åtta minuter lång stilla och episk berättelse som tar en tillbaka till inbördeskriget.

Den börjar så här fantastiskt:

"I cross the Green Mountain
I sit by the stream
Heaven blazing in my head I
I dreamt a monsterous dream"

och slutar än bättre:

"I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were gloomed
We knew them all too well
We loved eachother more than
we ever dared to tell"

Veckans citat;

"the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones that never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes 'Awww!'"
Jack Kerouac "On the road"

Sån här vill jag bli när jag blir stor

Jag fick lust att spinna vidare på spåret från förra inlägget... Alla har vi våra förebilder, på ett eller annat sätt. Jag har flera. Jag vill helst vara mig själv, men om Jag råkar vara något man inte är som någon annan är, då är det väl inget fel? Såg nyss ett videoklipp där Tom Waits sitter bakom en flygel och spelar Silent Night. Han är iklädd en svart kostym, cool, luffaraktig lyx, hans kroppspråk är en blanding mellan ryckig nervighet och den där rännstenshjälten han egentligen är. Efter några fraser Silent Night förvandlas låten snabbt till "Christmas card from a hooker in Minneapolis". Det är stil. Det är trasigt. Det är just så jag vill vara, åtminstone för en kväll.

Jag vill, åtminstone nån gång, fatta tuffa beslut över telefon och ge order som Jack Bauer i "24", jag vill, och försöker, vara vansinnig i natten som Jack Kerouac, jag vill hålla mig för huvudet och springa mellan olika fester som Håkan Hellström (men varje gång jag försöker blir jag bara ännu en tankad snubbe på folktomma gator i Kalix....), jag vill vara en gentleman i kavaj och rock som nämnde Waits, jag har försökt dra oneliners som Woody Allen, men det passade mig inte alls (det enda vi har gemensamt är glasögonen och den rappa käften!), och i slutändan blir jag inget annat än Mig själv. Inget dåligt i det. Är rätt nöjd med det. Men för en dag vore det kul att bli som sina egna hjältar.

Jack Bauer

Erinrar mig ett samtal från två veckor sedan då min kamrat J uttryckte missnöje över att inte bo i ett engelskpråkigt land. På grund av att vi inte gör det kommer man aldrig någonsin hamna i en situation där man får använda sådär coola uttryck som allas våra hjälte Jack Bauer i tv-serien "24" alltid får använda.

Hur härligt vore det inte nångång att säga följande citat med allvarligt och argt tonfall:

"We don't have enough time!"
"You have to trust me on this one"
"This office demands results. I deliever them"

Eller varför inte den stenhårda repliken från fjärde säsongen:
"You have no idea how long I am prepered to go..."

Som vanligt får ni ha överseende med min bristfälliga engelska stavning.

Tåg

Jag vet inte varför jag fastnat för det här med tåg. Kanske för att dess roll i populärkulturen alltid varit central. Alltså på ren svenska: En massa jävla musik, film och litteratur har innehållit tåg. Så jag har snappat upp både det ena och det andra från tågromantiken i blueslåtar och västernfilmer. Men så är också tåg ett väldigt speciellt sätt att resa på. Det tar, i mitt fall, sällan under 15 timmar och är alltid sjukt obekvämt. Även de få gånger då jag har slagit på stort och fått en liggplats så sover man dåligt.

Men när man väl kommer fram så är det alltid värt resan. Man måste lida litegrann för att få det bra i slutändan. Resandet ska inte vara alltför bekvämt. Jag tänker på Jack Kerouacs "On the Road", som jag gjort så många gånger förr, där själva vägen blev ändamålet. Jag har rest många gånger det senaste halvåret, och jag kommer göra det flera gånger till innan det är slut. Jag har kört bil, jag har åkt tåg och jag har tamefan sprungit från punkt A till punkt B otaliga gånger. Resandet har börjat bli en del av mig. Jag har "No Direction Home"....

Imorgon tar jag tåget till Göteborg igen.

I brist på bättre

I brist på bättre så tänkte jag författa lite mer tolvtaktsblues. För er som undrar vad och varför kan ni gå in på oktobers blogg-inlägg och läsa så får ni en liten vink om vad jag snackar om....

Jag har köpt en massa LP-skivor från tradera.se
Jag har köpt en massa LP-skivor från tradera.se
Jag har inte ens en Lp-spelare

Det du inte vet mår du inte illa av
Det du inte vet mår du inte illa av
Därför måste du ändå må ganska bra

Jag har åkt för mycket tåg nu på senaste tiden
Jag har åkt för mycket tåg nu på senaste tiden
På torsdag så åker jag det igen

Dagens soundtrack

Om jag skulle bränt en skiva idag som jag skulle gått omkring och lyssnat på skulle den förmodligen sett ut så här:

1. Bob Dylan "Drifters Escape"
Jag har haft låten i huvudet, eller rättare sagt liveversionerna från senare tid, i huvudet hela dagen. "You fail to understand he said, why must you even try?"

2. Elvis Presley "One Night"
Med jämna mellanrum måste man lyssna lite på Elvis.

3. Frida Hyvönen "You never got me right"

4. The Rolling Stones "Play with fire"

5. Johnny Cash "Solitary Man"
Johnny Boy är aldrig fel.

6. John Lennon "Mind Games"
Ex-beatlen gjorde några riktiga höjdare i sina dagar, och det här är en av dem.

7. Neil Young "From Hanks to Hendrix"
En härlig, väldigt typisk, Neil-låt.

8. David & The Citizens "Until the sadness is gone"
Det finns ett stycke då den vildsinta akustiska poprocken lugnar ned sig och en trumpet kommer in som är väldigt filmisk...

9. Nina Simone - I put a spell on you
Man tröttnar aldrig någonsin på den här låten. Måste ägna ett helt blogginlägg åt den senare.

10. Bruce Springsteen - Jackson Cage
Otrolig rock från "The River"-skivan.

11. Van Morrison - T.b Sheets
En låt som tickar in på ungefär tio minuter. Våldsamt ångestframkallande.

Göteborg Revisited

Har inte hittat någon ljudupptagning av den där fantastiska spelningen som Bob Dylan genomförde i november i Göteborg. Något som grämer mig. Jag vill återuppleva händelsen!

Men till min stora glädje hittar jag en bootleg från en spelning han genomförde i Canada den sjunde Juli 2005. Hälften av låtlistan är identisk, och låtarna har samma arrangemang som i Göteborg!

Att höra honom öppna explosivt med "Maggies Farm" igen ger uttrycket deja-vú en ny innebörd. "I'll be your baby tonight", "Most Likely", "Lay, Lady, Lay" och "Summer Days" är alla trevliga flashbacks. När man blundar befinner man sig snart igen på parkettplatsen och reser tillbaka i tiden till den där förgyllda kvällen!

Knutna Nävar

Det finns propaganda och så finns det propaganda. Det finns mossiga proggband från 70-talet och så finns det Knutna Nävar.

Knutna Nävar har gjort en helt otrolig skiva som heter "Internationalen och andra revolutionära sånger". Den skivan har inte en dålig låt.

Egentligen är inte Knutna Nävar bra. De har en rent ut sagt skrämmande hållning till Sovjetunionen och deras musik gränsar ofta till det patetiska. Men inte alltid. Det finns något så humoristiskt över Knuta Nävar, något väldigt humoristiskt.

Men efter att ha lyssnat på "Internationalen och andra revolutionära sånger" några gånger så märker man att några låtar är bra PÅ RIKTIGT. Alltså, man kan sitta och lyssna på vissa låtar i annat syfte är ironi...

För det första har vi "Det är något konstigt med friheten". Jag har nämnt låten förut i bloggen, och den har faktiskt en grymt skön melodi.

För det andra har vi min favorit "Arbetarbröder". En pampig låt med en fantastisk refräng som handlar om att "vi måste starta ett kommunistiskt parti". En skrattfest. Men en skrattfest man sjunger med i.

Har ni inte hört Knutna Nävar tidigare, så gör det idag.

Opretanciösa ämnen del I: Livet.

Alla har en historia att berätta. Jag tror på det där. Alla människor som åtminstone levat i tjugo-trettio år måste ha någon extravagant att berätta. Någon liten romans, någon tragisk upplevelse eller någon actionfylld händelse som skulle räcka åt att berätta fylla ut en och en halv timmes film. Jag vet inte vad min historia skulle bli, men jag tror att jag lever den nu. Jag skulle inte genrebestämma min historia, men det skulle helt klart vara något mer åt indiefilmshållet än Hollywood. Jag ska återvända till det här ämnet om några månader när jag kan se på det hela med lite distans.

Berätta, kommentera: Vilken sorts berättelse är era liv?

Beach Boys

Dagen låt är helt klart Beach Boys "Would'nt it be nice". En låt fylld av livsglädje, men på nåt sätt även tragik. Lyssna på den idag om ni inte gjort det förr.

Populärkulturell Genomgång Revisited

Lägesrapport:

"Extras" femte avsnitt i onsdags, det med Samuel L. Jackson, var stor underhållning. Ricky Gervais är ett geni. Pinsamheterna stapplades på varandra, och den ena komiska höjdpunkten överlyste den andra. Gervias fångar på pricken känslan av att vara fångad på fel plats på fel tillfälle, och de som inte känner igen sig i hans karaktärer har en väldigt dålig självkännedom!

När en artist eller ett band som fått klassikerstämpel händer det ofta att första intrycket av deras nya skivor överväldigande. Både Rolling Stones "A bigger bang" och Neil Youngs "Praire Wind" var skivor som jag gillade starkt vid första lyssningen, och som snurrade hett i spelaren den första veckan. Men sedan tröttnar man. Sakta men säkert upptäcker man att hälften av låtarna är rätt mediokra, och att det inte är låtarna som man gillar mest, utan artisten bakom. Både "Praire Wind" och "A bigger bang" ÄR skivor som skulle få betyget 3/5, och många låtar på dem skulle kunna få 4/5, men det lyfter inte skivorna högre än många nya spännande debutanter.

Min blogg har inte fått det genomslag jag hoppats. Den har faktiskt färre läsare än den förra. Kanske är det för att jag har ett ganska smalt ämnesområde och för att haf gjort ganska dålig "reklam" för den. Eller så upplever jag det bara så för att folk inte lämnar kommentarer? Min namne Toni, ett annat Dylanfan med blogg, har lämnat intressanta kommentarer med jämna mellanrum, och ett besök i hans blogg är alltid roliga. Klicka på hans namn där han kommenterat så länkas ni fram till den, det kan jag rekommendera!

Har kommit till insikt till att den bästa personen som gör Bob Dylan covers är Bob Dylan själv. Från -90-talet och framåt har han lyckats göra nyinspelningar på många av sina låtar, egentligen studioversioner av hur han spelar låtarna live, och låtarna för oftast en hel ny dimension. Tidigare nämnda "Down in the flood" är bättre i den nya versionen på soundtracket till "Masked and anonymous" än till originalet på "The Basement Tapes". Jag hittade en nyinspelning på "Chimes of Freedom" från år 2000, som helt klart är en av bättre versionerna av låten man kan hitta!

Blandband del II

Konsten med att göra blandband till bilen är att se till att man själv kommer bli chockad över sina egna låtval -och att våga riskera att slänga in låtar som inte är självklara billåtar. Här kommer ett bra förslag på ett blandband, baserat på ett av mina favoritband:

Knutna Nävar - Det är nåt konstigt med friheten

Vi öppnar upp med en knasig kul kommunistpropaganda. Det mest skrämmande med låten är inte bandet tvivelaktiga relation till Sovjet, utan att den faktiskt har en skön melodi. Det är viktigt att inte börja med nåt för seriöst.

Rolling Stones - "Jumpin Jack Flash"

Det får inte dröja för länge innan en up-tempo låt, och vad duger bättre än en av världens bästa rocklåtar?

Nina Simone - Love me or Leave Me

Kontrasten att köra en halvjazzig låt efter Stones är märkbar, men en bra låt är en bra låt.

Joe Cocker - Women to Women
Spelar man den här låten i bilen är det svårt att inte känna sig åtminstone lite häftig.


Thorir - Hey Ya
En cover på André 3000's hit måste ju vara en riktig partystänkare? Nope. Det här är inget annat än en akustisk depp-ballad. Och det är lika bra som originalet. Mycket bra alltså. Inte en given låt att spela i en bil, men när hösten väl kommer så är det ett bra soundtrack.

Bob Dylan - Honest With Me
Vi måste få upp tempot igen! Det gör vi bäst med att höra Bob väsa i sex minuter till en enkelt uppbyggd men effektiv rocklåt.

Howlin Wolf - Killing Floor
En blueslåt med ett så skönt groove går det inte att utelämna.

Elliot Smith - Waltz #2
Dags för lite eftertanke/melodier att trala med i

Adam Sandler - Werewolfes of London
Den här covern som jag skrivit om tidigare är rolig och bra och väldigt bra bilmusik. Man måste ha lite låtar att lätta upp stämningen med.

John Lennon - Women is the nigger of the world
Feministisk propaganda? Ja. Härligt blås och soulkänsla? Det med.

Marit Bergman - Highway to Hell
Nu sänker vi tempot grymt mycket med ännu en cover som tar originalet och gör nåt deppigt av det hela.

Bruce Springsteen - Murder Inc.
Det. Här. Är. Rock'n'roll.

Blues Brothers - Gimme Some Lovin
Bandet närmar sig sitt slut så vi måste gasa på lite extra med lite musik som gör en levnadsglad...

Eldkvarn - Pojkar, Pojkar, Pojkar
Därför tar vi en sån här kort (2m 30s) liten melodi innan vi avslutar bandet med:

Tom Waits - On the Nickel
Tänk dig att du just rullar igenom din hemstad. Du tittar ut genom fönstret och även fast du hatar stället fylls du av nostalgi när Tom sjunger "I know a place where a Royal Flush, always beats a pair". Efter alla dessa låtar så avslutar vi med nåt episkt, vackert, skitigt och... helt enkelt Waits-aktigt!


Jag förväntar mig inte att nån ska göra ett blandband med dessa låtar i den här ordningen, men vem vet, kanske ger det lite inspiration?

Blandband

Jag älskar blandband till bilen. De är som godispåsor med det bästa av det bästa, blandat med oväntade favoriter. Just nu har jag ett band i stereon med bara Aretha Franklin på ena sidan, och på andra sidan brottas The Troggs, Eldkvarn, Elmore James och Joe Cocker om utrymmet.

Jag ska fylla i senare med listor över bra kombinationer för blandband.

Joe Cocker -Ännu en fördom är bruten

Jag kunde aldrig någonsin i mina vildaste fantasier tro att jag skulle komma att upptäcka att Joe Cocker har gjort en massa bra låtar. Mest covers, och allt kanske inte är av högsta kvalité, men det som är riktigt bra är riktigt riktigt bra.

"Women to women", som Dr. Dre samplade till 2Pacs dansgolvsklassiker "California Love", är kanske juvelen i kronan, men det som gör mig mest paff är hans version på "Don't let me missunderstood". Låten har i alla sina versioner aldrig imponerat på mig, även om det varit Eric Burdon i Animals som sjungit den, eller för den delen Drottningen Nina Simone. Det är nåt med den låten som inte tilltalar mig, som fått mig att tycka att den snarast är jobbig. Men Joe Cocker gör låten otroligt behaglig med sin rockiga soul. Det finns instrumentala bitar i låten som har hög jammningskvalité.

Det hela är precis som med Rod Stewart. Den namnet gav mig kräkreflexer för ett år sedan (jag tänker på en massa läskiga evergreens och "Do ya think I'm sexy), men så visade det sig att gubbfan gjort en bra skiva! "Every picture tells a story" är en väldigt bra rockskiva med stabila låtar som titelspåret, blandbandsklassikern "Maggie May" och "Reason to believe".

Samma historia med Elton John. Mycket av det han gjorde på 70-talet är väl lyssningsbart, medan allt efter det snuddar på krigsförbrytelse. Men lyssnar man på "I've seen that movie too" så blir man imponerad till den grad att man förtränger diverse soundtrack till Disney-filmer.

Fördomar är till för att brytas. Men man ska också minnas att vissa fördomar inte är fördomar, utan sanningar.

Dagens Bob-låt

För att fortsätta temat med Bob Dylan så har jag valt ut dagens bob-låt som ni bör införskaffa fortast möjligast:

"Down in the flood"

Värt att notera att ni ska satsa på den nya versionen från soundtracket till "Masked and anonymous". Bland det rockigaste mannen spelat in på senare dar, och helt klart bättre än originalet från "The Basement Tapes". Kommer aldrig tröttna på textraderna:

"Well, it's sugar for sugar
And salt for salt,
If you go down in the flood,
It's gonna be your own fault.
Oh mama, ain't you gonna miss your best friend now?
You're gonna have to find yourself
Another best friend, somehow."

Bob

Har kollat runt lite på hur Dylan spelningar sett ut sen jag själv bevittnade honom för över en vecka sedan i Göteborg. Det grämer mig att setlitsten haft några höjdpunkter som jag själv inte fick uppleva -"Like a rolling stone" och "Visions of Johanna" bland annat. Men han verkar inte ha gjort många spelningar lika bra som den i göteborg... Och då är frågan: Vad föredrar man? Att se en superbra spelning som inte innehåller ens absoluta tre-fyra favoriter, eller en medelbra spelning där han kör igenom alla favoriterna? Jag måste nog säga att jag är mest nöjd med att ha sett en fantastisk version av "All along the watchtower", en låt som inte hamnar på min tio-i-topp, än en urvattnad version av en låt som hamnar på en tre-i-topp.

En Dylan dag i dag. Haft några dagar då det inte varit fullt så mycket, men idag bredde jag på med att se om "Eat the document", en 50 minuters presskonferens från -65 och få höra nya singeln "Tell Ol' Bill" för första gången.

Nya singeln är förresten riktigt cool. Ännu en låt som tar artisten tillbaka till sina förebilder och som kryllar av citat som man hört och inte hört tidigare (?). Om jag är lika cool som Bob när jag är 60+ så kommer jag vara evigt tacksam.

Kommentar på andra delen av "No Direction Home": Mindre informativ än första delen, men mycket mer intressantare. Höjdpunkten var nog, förutom det filmade material på det klassiska "Play it fucking loud"-skriket, när man såg Bob omringad av iviriga fotografer. Det lustiga var hur han själv hade en kamera och fotograferade tillbaka mot journalisterna... Att höra Dylan själv berätta om den här tiden i efterhand är alltid häftigt, precis som i självbiografin. Men om man lyssnar på det han säger så är det för det mesta nonsens eller väldigt kryptiska saker han säger. Precis som i hans sångtexter så kan budskapet bakom orden låta vettigt, men när man tänker efter så är det inte lika självklart att förstå vad han menar.

Stefan Holm

Jag såg en intervju på tv där Stefan Holm fick svara på frågor som poeten Bob Hansson ställde. Jag är väldigt ointresserad av sport och har få gånger njutit av ett idrottevenemang, och då ofta har njutningen bestått av skadeglädje. Men Stefan Holm facinerar mig. Han är den ena idrottsman/kvinna som jag inte är i stort sett likgiltig för.

Orsaken till det hela är det att han är en tönt. På fritiden ägnar han all tid åt att ladda upp inför mästerskapen till den grad att det enda som skiljer honom från en finnig Star Trek-nörd är att han har fru och barn. När det väl är tävling och han ska hoppa så har Holm ett rörelsemönster som påminner om Dustin Hoffmans i "Rain Man". Stefan Holm är ingen cool idrottsman. Medan hans kompisar var ute och söp i sin ungdom så höll han på att träna. Stefan Holm är ingen av de där irriterande typerna som spelar bad guys i amerikanske high school filmer, han är snarare tönten som i slutet vinner tjejen.

Vanligtvis brukar jag ha svårt att förstå hur en människa kan vara så bisarrt målmedveten att de kan offra sitt familjeliv bara för att bli bäst på att göra en fysisk ansträngning. Men i Stefan Holms fall kan jag förstå honom. Det är nåt lätt autistiskt, nåt sorts tvångsbeteende, över hans beteende på plan. Han MÅSTE klara av den där höjden, annars går allt åt helvete. Jag menar inte att han nåt sorts begåvningshandikapp på riktigt, bara att han har de där vibbarna.

Jag tycker inte det är nåt coolt med nörderier. Det är snarare rätt patetiskt många gånger. Men när en snubbes nörderi slutar med att han blir bäst i världen genom att hoppa över en pinne så blir det en helt annan pryl. Dessutom så är Stefan Holm ingen stöddig jävel, raka motsatsen mot en jobbig typ som Zlatan. Stefan Holm är dessutom skrivkunnig och är med och vinner "På Spåret". Lite ovanligt för en idrottsstjärna. Vanligtvis brukar ett vm-guld innebära att man spelar in kass eurodisco på skiva eller börjar sniffa kokain. Ibland både och, som i fallet Björn Borg. Men även fast Stefan Holm lyckades bli bäst i världen 2001 så har han fortsatt med att vara en nörd. Det är respekt. Jag hoppas att allt kommer gå väl för Holm, det förtjänar han.

Men om han spelar in en singel nån gång i framtiden kommer jag däremot förlora all respekt. Så var försiktig Holm!

Tom Waits sångröst

Den är annorlunda, Tom Waits sångröst. Hans artisteri i övrigt. Jag gillar bäst tiden innan han började göra skivor med BARA oljud och skumma rytmer. Det kan vara bra med, men hans pianoballader är oftast bäst. Det är kontrasten med världens raspigaste röst som sjunger de vackraste melodier man kan tänka sig, och ofta handlar texterna om bakgatornas varelser.

Grundkurs i bra ballader med Tom Waits:

"Christmas card from a hooker in mineapolis"
"Rubys Arms"
"Cold cold ground"
"In the neighbourhood"
"Solidiers Things"
"Tom Trauberts Blues" (Refrängen går man och sjunger på veckor!)

Vill man börja med hans kanske mest kommersiella låt bör man lyssna på "Downtown train". Den är sjukt bra den med.

Men inte ens jag kan allt

Har haft de där Eldkvarn raderna ringandes i huvudet hela dagen... "Ja, det är svårt när inget händer, ännu svårare att bli äldre" och senare "Inte ens jag kan allt". Det är väl ungefär så långt jag kan identifiera mig med en sån sorts text. Jag har reflekterat hela dagen över storhetsvansinne och liknande. Vet inte om jag ångrat mig för att jag kallat folk för idioter hela dagen, eller i princip hela världens befolkning för idioter, men ibland måste man väl ha rätt att anse sig bättre än alla andra? Jag tror att storhetsvansinne och ego är bra i små doser. Så länge det är en tillfällig känsla!

Dagens låt: Nina Simone "Love me or leave me". Kanske världen enda riktigt bra jazzlåt?

Alice del II

Jag citerade "Alice" av Eldkvarn igår, men ångrar mig över att jag citerade fel vers, eller rättare sagt, en vers som var sämre än följande:

"Dina tårar nerför kinden
när du lägger makeup
är som ett regn i september,
och bara fel saker blir sagt
Ja, det är svårt när inget händer
ännu svårare att bli äldre
Jag har försökt att lära mig
med inte ens jag kan allt
Gå med mig över fälten
följ mig ner till havet
Är det nåt jag vill visa dig
är det den här vägen
När tiden hinner upp oss
får vi annat att tänka på
och både du och jag vet vem som
är mest ängelägen"

Den förra innehåll ju orden "Snön föll", och var väl det som fick mig att tänka på låten, men det här var väl bara sjukt mycket bättre.

Ännu mer tolvtaktare

Efter en hård arbetsdag så vill jag varva ner på bästa sätt. Jag kommer snart ta en fika med kamrat M på myggan, men innan dess återvänder jag till fenomenet tolvtaktsblues (Läs tidigare inlägg för förklaring). Alltså, ännu mer nonsentexter och en och annan citatstöld:

"Snön föll, snön föll, nu har den fallit klart
Snön föll, snön föll, nu har den fallit klart
Nu är det min tur att falla snart

Jag hörde Bob Dylan skratta å hosta å fräsa å blåsa
Hörde Bob Dylan skratta, ha-ha, å hosta å fräsa och blåsa
Jag köpte en svart mössa, för jag passade inte i en rosa

Jag försöker vara som jag är, men alla vill att jag ska vara som dom
Försöker vara som jag är, alla vill att jag ska vara som dom
Det var från "Maggies Farm" det där citatet kom

En blogg är inget annat än egocentrering i absurdum
En blogg är inget annat än egocentrering i absurdum
Jag håller på med en själv men ordet stakar sig i käften, b-l-o-g-g-g-o-b-l-o- äh skitsamma, det är väl säkert bara jag som är lite skum"

Alice

Nu när snön har fallit och lagt sig i ett täckte, ett täcke som kanske smälter bort imorgon men som återvänder snart igen, så kommer jag att tänka på Eldkvarns låt "Alice":

"Elefanter och clowner från Cirkus Scott
Miss Norrköping vinka' och jag vinka' tillbaks
se'n kom Floyd Patterson
på ett lastbilsflak

Och snön föll, snön föll, snön föll, snön föll"

Det är en ganska bra låt, ingen av deras bästa, och jag är fortfarande lite rädd för allt som låter det minsta likt Ulf Lundell. Men det är fortfarande en bra låt, en lång låt med mycket text och skiftande stämningar.

"Jag lärde mig att arbeta
jag växte upp till man
Goda år och hårda år
avlöste varann'
Nu går jag under skyarna
på ladugårdsbacken
Alice jag ser dig än i blå jeans
och halmhatten i nacken
Må dörrarna bakom mig
alltid hållas öppna
och jag bär din läderjacka
tätt omkring mitt hjärta"

Bob Dylan, Göteborg, 21/10

Jag har tillräckligt med självinsikt för att förstå att jag skulle älskat spelningen i fredagskväll även om den varit värdelös. Det här var trots allt min första upplevelse av Bob Dylan live, och jag hade varit nöjd med minsta lilla. Men euforin som drabbade mig och andra omkring mig efter spelningen visade sig vara befogad. Alla, till och med kritikerna, verkade enade om att det här var en av Dylans bästa spelningar i Sverige på år och dar. När jag pejlat in läget verkar betyget hamna nånstans på 4/5 i genomsnitt från folk, och även om den för mig kändes som en 6/5, så var nog just en 4a ett rättmätigt betyg.

Dylan var på lysande humör. Han stod bakom sitt piano och röjde lös, hans frasering och röst var på topp, jag trodde att stämman skulle vara extra grötig efter att ha hört några bootlegs från medelmåttiga spelningar från senaste tiden. Men tvärtom så var den stark och han var på tillräckligt lekfullt humör för att vrida och vända på orden istället för att bara raspa sig igenom dem fort.

Bandet var tajt, vilket jag hade förväntat mig, och Dylans roll bakom pianot tycker jag inte alls är opassande. Han står upp praktiskt taget hela tiden, och det vildsinta hammrandet påminner mig om hur han spelade "a ballad of a thin man" live 1966.

I alla fall, vi tar låtlistan punkt för punkt:

1. Maggie's Farm

Dylan öppnar strongt! Istället för att värma upp med typ "To Be Alone With You" så öste han igång från första början. Det tog en stund för mig att släppa chocken över att se The Commander-in-chief stå där på scenen livs levande, men när den väl släppte så förstod jag att även låten i sig var en fullträff. En av spelningens bästa.

2. Tell Me That It Isn't True

Jag förbannar mig själv för att inte ha hört alla låtar på "Nashville Skyline", men även om jag hade hört låten tidigare så hade jag nog inte tyckt att det var någon höjdarversion Dylan framförde. Konsertens enda småsega stund.

3. I'll Be Your Baby Tonight

Ingen låt var nog lika annorlunda stöpt än sitt albumoriginal som denna låt. Jag hade inte en aning om vilken låt det handlade om förrän han bröt in i öppningsraderna, och jag var inte den enda som skrattade högt åt hur denna countyrock-klassiker förvandlats till en nästans dansbandsaktig trivsam liten pärla. Låten avslutas med att Bob lämnar sin plats vid pianot går fram lite nonchalant till mitten på scen och börjar blåsa ett helt underbart solo på munspelet. Lungorna verkade vara fulla av kraft så här i början, för även om senare blåsande under konserten må varit finare, så blev det aldrig så komplicerat spel som nu. Jag har hört många bootlegs då gubben i fråga stått och blåst slöa trudelutter, men det här var klart bland det bästa munspelandet jag hört honom framföra på "The Neverending tour" sen åtminstone -02 ungefär.


4. Lay, Lady, Lay

Vid den första tonen blir publiken vild. Den här låten är nog förmodligen hans största hit från countryrock-perioden, och säkert även den bästa. Den lät ovanligt lik albumversionen, och det var en riktigt fin version vi blev serverade. Den första av spelningen tre bästa ballader.

5. Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again

Det var svårt att sluta applådera när han tjöt in i den första låten i et trio av låtar från "blonde on blonde". Alltid lika fartig, och denna gång även rätt lekfull. Jag sa till min stolgranne att "det här var den hitills bästa låten", men då visste jag inte att spelningen kanske absoluta topp skulle slå till:

6. Just Like A Woman

Vid de första tonerna trodde jag att det rörde sig om "Every grain of sand", men efter några sekunder märkte jag till min glädje att det rörde sig om en av Dylans absolut största ballader. Och vilken ballad! Någon måste ha brytit Dylans hjärta itu timmar före spelningar, för den innerlighet som han sjöng med fick mig att rysa ända in i själen. Publiken svarade med entusiasm, och när den sjöng med i refrängen så kunde man höra, och med lite god vilja från min plats från 18e raden på parkett, se hur Bob skrattade! Ja, han skrattade! Något man inte ser alltför ofta... Och när jag inte trodde att låten kunde bli bättre, särskilt inte efter att han dansat runt publikens allsång med ett "just laiiiiik awomenaoha", så kliver han fram med munspelet än en gång! Han stod nästan dubbelvikt då han blåste och frustade likt stora stygga vargen, en passande liknelse, fast i detta fall en varg som förstått kärlekens allra innersta väsen....

Om jag ska våga mig fram till att betygsätta låten i fråga blir det utan tvekan en 5/5!

7. Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)

Woho! Cirkus! "Blonde on Blondes" galnaste stund, om vi glömmer "Rainy Day Women # 12 & 35", i en lika galen version. En kritiker tyckte att det lät som disco, fast det är kanske en överdrift från dennes sida.

8. Cry A While

Visst, det här var kvällen mesta blues-låt, och för någon som älskar blues som jag gör så uppskattas det, verkligen. Men ska jag vara ärlig så är det ingen supervass låt. Taktbytena som är så lustiga på skivversionen är knappt märkbara här. Godkänt, men det grämer mig att veta att det lika gärna kunde varit "Mississippi" eller "High Water" som kunde varit den första representaten från "Love and Theft".

9. Make You Feel My Love

Den andra, och sista, låten jag inte hört före spelningen. Men det var likväl ändå en jättefin version och Dylan sjöng ganska fint. Salens alla kärlekspar måste ha hånglat upp varandra i brygga till detta.

10. Highway 61 Revisited

Titellåten från världens bästa skiva är ingen besvikelse. Hårt, rockigt, röjigt! Hade den här versionen släppts på skiva hade den kunna kallats för hårdrock. Det blixtrade till framför ögonen!

11. Love Sick

En livefavorit bland fans har jag förstått. En låt som drivs av trummisens hårda rytm, något som påverkades av att en cymbal byttes ut mitt under låtens framförande, vilket verkar ha gjort bandet lite okoncentrerat. Men Dylan fortsatte hammra fram hjärta och smärta. Man märker att det är de nyare låtarna som är bästa anpassade för rockpoetens röst. Det gör nästan ont i hjärtat när han i en handvändning väser "I wish I never met you". Hade uppbackningen varit mer laddad hade detta kunnat bli riktigt mäktigt.

12. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)

Kvällens absolut största överraskning. Den här låten har jag hört i många versioner, allt från det akustiska originalet till den vildsinta genomgången i "The Last Waltz". Och jag är klart nöjd med framförandet, mycket nöjd.

13. Desolation Row

Här kommer spelningens andra höjdpunkt, även detta en 5 av 5. Den långa resan är lysande, och ett bevis på att Dylan är på bra humör är att han kör alla verserna! Låten är i original elva minuter lång, men jag misstänker att denna var nästan en kvart lång. Mellan varje delikata utsökta rad så fyller Dylan i med underbart piano som påminner mig om hur han lät för 40 år sedan, och den akustiska gitarren som skakade fram några snabba ackord efter varje vers var en trevlig påminnelse om originalets sound. I den sista versen så tar de andra musikerna ett steg bakåt, och man får intrycket av att det bara är Dylan och hand piano ensamma på scen. Då, just då, är jag lycklig.

14. Summer Days

En av mina två favoriter från "Love and Theft"! Inget oväntat avslut på ordinarie spellistan, men inget för den delen sämre. Det svänger gott om denna rockabilly doftande avsked, och det nya arrangemanget på låten är faktiskt bättre än originalet! Det finns några högklassiga rader i låten som förklarar hur en 60-årig gubbe kan knäcka 20-årigt motstånd:

"She says 'You can't repeat the past!'
'You can't? What do you mean you can't? Of course you can!' "


Sen ställer sig bandet upp och poserar några sekunder framför publiken innan de försvinner bakom scenen. "Säg att det inte är slut ännu! Lova mig det!" säger stolgrannen och är rädd för att han dirigerat sig hemåt. Men jag försäkrar henne om de två extranummrena, och det tar inte länge förrän scenen lyses upp och Bob och bandet sparkar igång:


15. Don't Think Twice, It's All Right

Den här låten kan ingen ogilla känns det som. Många störde sig på att Bob gick upp i tonerna på praktiskt taget varje fras, men jag njöt ändå för fulla muggar. Mannen i den svarta hatten sjunger sin vackra ballad tills han återigen plockar fram munspelet. Nu är han lite andfådd, så nu står han faktiskt dubbeltvikt när han klämmer i som värst. Det här var magnifikt och bra, men med "Just like a women" i bakhuvudet så känns låten ändå inte som ett självklart extranummer.

16. All Along The Watchtower

När han sparkar igång vakttornet så blir jag lite besviken över att inte få höra min "Like a Rolling Stone", men den besvikelsen släpper snabbt. Musikaliskt är det lyyyysande, men han har fraserat låten bättre. En stund blir jag orolig för att låten ska bli lite av ett antiklimax, det känns inte som om gubbarna på scenen gett allt. Men som svar på tal så fortsätter de spela efter det vanligtivs avslutande "The Wind Begun To Howl", och plötsligt exploderar bandet. Jag håller på att gå i taket nu! De krämar i med varenda muskel, och Dylan upprepar första versen och rösten får en utmaning i att överrösta bandet. "Jävlar", måste de ha tänkt, "Nu lämnar vi ingen besviken!". Efteråt när jag hookade upp med lite andra Dylanfans så fanns det en som påstod att han aldrig hört en bättre version av låten.

Så bandet avslutar denna krafturladdning, ställer sig uppraddade längst scenen och står där och nickar och väntar på att få lov att gå av scenen. Det här är det otrolig med Bob Dylan, en av orsakerna till att han blivit det mysterium han är, en levande gåta. Efter att ha framfört en toppenspelning, något han själv måste ha märkt med tanke på att han bjöd på alla verserna av "Desalation Row", och en halvtimme längre speltid än de ordinarie en och en halv timme, så ser han inte ut som om han är värst brydd. Utan att röra en min i pokerfacet så promenerar han av scenen med sitt band och lämnar efter sin en sjövild publik. En helt vanlig dag på jobbet.

Spelningen i Globen

Jag surfar in på aftonbladet och läser Markus Larssons totala sågning av Dylans konsert igår i Globen. Den gör mig faktiskt inte det minsta orolig över den kommande spelningen på fredag som jag ska besöka. För det första så har jag självinsikt nog att inse att jag skulle älska spelningen om han så bara stod där och sjöng barnvisor i två timmar. Och för det andra så hr jag lyssnat på många liveupptagningar från hans senaste turnéer och inte tyckt alls att det låtit dåligt. Hans omstöpningar av gamla klassiker fungerar bra, och hans frasering är alltid på topp. Bandet är, vad folk än säger, alltid tajt och spelar alltid bra. Det är ingen slump att han har just det kompbandet som han har, de är livemusiker ut i fingerspetsarna. För det tredje har jag också läst positiva omdömmen om gårdagens konsert. Per Backman på svenska dagbladet, ja han som de baserat Per Bäckman på, gillade spelningen och fick visst medhåll av många.

Kommer spelningen vara framförd av en spänstig tjugoåring? Kommer Dylan ryta ut "Like a rolling stone" som han gjorde -66? Kommer han dansa som han gjorde -75? Självklart inte. Gubben är 60+. Man kan inte gå dit och förvänta sig att höra samma sorters låtar som han spelade när han stod ensam på scen med gitarr i Carnage Hall -63. Men däremot kan man gå dit och förvänta sig en blandning av de största klassikerna från "Highway 61 Revisited" med hans egna personliga favoriter från "Under the red sky", framfört av en karl som känner sina låtar så väl vid det här laget att han kan ta dess beståndsdelar och göra något nytt av dem. Jag hör hellre "To Ramona" i en träsblues variant än i en akustisk version han kunde ha spelat på samma sätt i 40 år. (Aftonbladet verkar förresten avsky träskblues. Varje gång de vill beskriva nån sorts rock de inte gillar så använder de ordet "trött träskblues"). Bob Dylans bästa år ligger bakom honom. Men jag tror på det han bevisade på senaste skivan "Love and Theft". Bara för att du gör en annan sak än du gjort förr så betyder det inte att det är dåligt.

Stuck inside of Kalix with the tolvtaktsblues again

Det var så kul att skriva tolvtaktsblues i lördagsnatt så jag måste göra det igen. Det finns en otrolig tillfredställelse med att författa såna där fejkade visdomsord som lätt uppstår i såna. Konceptet är enkelt: Först upprepar man en till synes meninglös textrad två gånger innan man skriver ett svar och förlösande tredje rad, som i många fall inte är nåt annat än humbug. Tidigare skrev jag att "Den som hör trumman högst, är han som slår på den". Vad fan betyder det egentligen? Vill man så kan man få det och vara en ganska smart sanning om självcentrering, men man kan likaväl ta det för vad det är: Humor och ordlekar. Hoho, jag älskar verkligen blues. Hela dess mytologi med tåg, döden och "Girl, you've done me wrong". Alltså: Här följer "Blues för måndag, lunchtid"

"Dagens lektion blir nonsens, den kommer inte vara till nån nytta alls
Dagens lektion blir nonsens, den kommer inte vara till nån nytta alls
En gång var jag en grabbhalva, nu skriker jag för full hals

Om två dagar tar jag tåget, and girl then I'm on my way
Om två dagar tar jag tåget, and girl then I'm on my way
Men det kanske inte blir jag som tar tåget, utan tåget som tar mig

Tiden den går långsamt och jag känner rastlösheten nu
Tiden den går långsamt och jag känner rastlösheten nu
Klockan ger mig blues varje dag mellan halv åtta och tio i sju

Nu klämmer vi in en brygga
innan en sista vers
Den som letar efter det trygga
överlever sällan en riktig pärs

Robert Johnson sålde sin själ, jag rear ut mina gympadojor
Robert Johnson sålde sin själ, jag rear ut mina gympadojor
Den som säger sig vara fri, går oftast omkring i handbojor"

Ang. Det Roligaste Skämtet Just Nu

I en av årets roligaste komedier, "The 40 year old virgin" så figurerar det grabbiga, politiskt inkorrekta, enformiga och helt otroliga skämtet "Vet du hur jag vet att du är gay?".

Skämtet går helt enkelt ut på att man säger till någon: "Vet du hur jag vet att du är gay? Eftersom du...", och sedan fyller man i med något som ska beskriva varför den andra personen är gay. Humorn i sig ligger inte i att den andra personen skulle vara gay, utan snarare underfundigheten i den andra personens variation på skämtet. Mina tillfälliga favoriter på skämtet:

"Vet du hur jag vet att du är gay? Du bor med din mamma"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du har George Michaels alla skivor"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du hånglar med tjejer som ser ut som killar"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du har strumpbyxor på dig"
"Vet du hur jag vet att du är gay? Du har sex med män"

Afros och annat.

Respons på bloggen:

Min gode vän M skriver till mig om min alternativa stavning på ordet aforism som jag gärna stavar "afroism". Han är den första som upptäckt mitt skämt.

Min gode vän och blogg-konkurrent J skriver om att jag smickrar honom. Att jag sedan egentligen inte smickrar honom utan snarare skrattar åt hans obegripliga argument är en annan sak. Men det är fortfarande min favortiblogg of all times. Den är genial.

By the way är det några få dagar kvar till fredagen. Fredagen och Bob Dylan. Bob Dylan och mitt livs konsert.

Blues för klockan 02.02

Klockan är 02.02 och jag tänkte bjuda på några verser tolvtaktsblues. Det bisarra med att författa tolvtaksblues som "poesi" (vilket givetvis inte är min avsikt) är att eftersom den upprepar den första textraden två gånger så blir den rätt enformig och jobbig att läsa. Men det är nog just därför jag gillar formen. Förutom faktumet att blues har plats för världens skönaste galghumor. Således:


"Jag skulle fara på fest, men det blev inget av
Jag skulle fara på fest, men det blev inget av
Istället finns bara höstnatten, kall, hård och kvav

Ostbågar, chips, läsk och en kyld Carlsberg gold
Ostbågar, chips, läsk och en kyld Carlsberg gold
Vårt snask må vara köpt, men vår entusiasm är såld

Vi har bastat och sett på Jyrkyrkogården
Vi har bastat och sett på Jyrkyrkogården
Den man som hör trumman högst, är han som slår på den

Jag hör en röst från fjärran, 100 mil härifrån
Jag hör en röst från fjärran, 100 mil härifrån
Jag vet inte om det kommer från Gud, eller min mobiltelefon"

John den vise

Jag blir tårögd när jag läser min vän Johns blogg. John är något av ett geni, ett vardagsgeni, en man som säger saker man inte trodde var möjliga att säga. Hans afroismer klår mina vilken dag som helst.

Check it out: http://johndenvise.blogspot.com

Min favorit hitills av hans inlägg är det då han påstår att alla feminister är avundsjuka på män. Det är inte många som skulle våga skriva sånt.

Ricky Gervais, right?

10 bevis på att Ricky Gervais är världens för tillfället roligaste människa:

1. Han har varit med och skrivit manus till "The Office" och spelat huvudrollen med perfektion i pinsamhet.
2. Han har gjort stå upp-showerna "Animals" och "Politics" som får mig att skratta tills jag gråter.
3. Han vågar skämta om allt. T ex att onanera till "Schinlers List".
4. Han verkar vara världens mest irriterande person i verkliga livet.
5. I hans radioshow på engelska kanalen Xfm så upphör han aldrig att kalla sin producent för efterbliven.
6. På listan över sina fem favoritskivor så har han stoppat Springsteens "Born to run" och Dylans "Blood on the tracks". Bara genier gör sådant.
7. Han har gjort en tv-serie där Ben Stiller är med i första avsnittet och mordhotar mamman till ett litet barn för att barnet skrattat under en tagning.
8. Han hade en tv-show där han skämtade om svältande afrikanska barn.
9. Han skrattar högt åt sina egna skämt.
10.Ingen människa kan säga "For fuck sake" hur många gånger som helst med besviket röstläge och fortfarande vara lika rolig.

Bruce på Jumpin'

Lyssnar nu på olika duetter som Brucan gjort live. Att höra honom spela "Jumpin jack flash" med någon oidentiferbar manlig sångare är stor underhållning. En av de bästa rockartisterna gör en cover på en av de bästa rocklåtarna. Snart kommer ytterligare liveduetter i mediaspelaren; Al Greens "Lean on me", Dylans "Highway 61 Revisited" och Guthries "I aint got no home".

Gamla Människor

Det jag tycker är dumt är att folk undrar varför Bingolotto har fått så få tittare. Men det är logiskt. Det är femton år sedan programmet började sändas. Halva tittarskaran har ju hunnit dö sedan dess!

Det finns de som blir sura när jag säger såhär. "Det är ju elakt att skämta om gamla människor som dör", säger de. Men det är ju det gamla människor är till för! Pensionärer har tre sysselsättningar de hänger sig åt:

1. Klaga på grannarna.
2. Lyssna på P4
3. Dö.

Enda orsaken till att gamla människor stiger upp på morgonen är för att de hoppas få vara med om dessa tre saker innan dagen är över. Här i Sverige så är det lite tabu att prata om vissa gamla människors vilja att dö. Så är det. Men om man frågar en gammal människa "varför de är för aktiv dödshjälp" så brukar svaret bli: "Varför inte?"

Meta-Ironi

Jag har kommit på en ny genre inom humor. Meta-ironi. Den har ett ganska begränsat användningsområde eftersom den handlar om att vara ironisk om ironi. Typ:

"Ironi är en sorts humor som bygger på att man säger någoting och menar någonting annat. Ironi är inte roligt."


Världens första skämt i den genren. Undrar om det var särskilt roligt?

Adam Sandler

Helt oväntat sjunger Adam Sandler bra. Hans cover på "Werewolfs of London" är t.o.m bättre än Warren Zevons original. Sen är det kanske tillochmed lite synd att snubben mest gör oseriösa låtar. I alla fall har han en låt som heter "At a medium Pace". Den låter som nåt av Neil Diamond, bara det är genialt humoristiskt sett, men texten går i stilen: "Pretend I'm the pizzaguy and watch med wank off"...

Digital-tv

Jag har alltså befunnit mig på jobbet i en kvart utan att ta tag i något av det som behöver göras. Tänker på gårdagen. En på sätt och vis lång dag. Nog om det privata.

De visade första delen av "No Direction Home" igår. Alltså Martin Scorseses enligt ryktet mästerliga dokumentärserie på två delar om Bob Dylan och hans karriär fram till motorcykelolyckan 1966. Problemet är bara att de visade den på Kunskapskanalen. Förbannade digital-tv. Självklart är det hela en reklamkupp för att göra folk intresserade av denna helt ointressanta nisch-kanal. Argh. De har även flyttat tv-serien "Vita Huset" till en av sina digitalkanaler. Även om denna serie är inne i en djup svacka sedan de sparkade skaparen av serien så hade det varit roligt att fortsätta se den. Men icke sa nicke. Detta luftslott till tv-system ska visa sig användbart för folket. Vilket det förstås inte är.

Just nu

En kort populärkulturell genomgång:

Tv-serien "Lost" har ju blivit sjukt popuklär. Jag kan förstå varför. Jag har själv sett alla avsnitten av första säsongen, och igår avnjöt jag det första från säsong två. Serien tar en minst sagt bisarr vändpunkt känns det som. Är den så jävla bra egentligen serien? Både ja och nej. Visst känns många skeenden väldigt sökta och framtvingade, och de tillbakablickarna blir ofta rätt övertydliga, men å andra sidan är serien så beroendeframkallande spännande att det är svårt att klaga.

Just nu lyssnar jag på Leonard Cohens senaste skiva "Dear Heather". Det är som om han har slutat sjunga nån gång på 80-talet och nu bara viskar fram saker som hans kör förstärker. Men han är fortfarande en stor poet. Men han är inte lika bra som på 70-talet. "One of us cannot be wrong"... Vilken låt. Storartad poesi som avslutas med desperata skrik av ångest. Han är även en stor författare. Boken "Älsklingsleken" som han har författat är en av mina favoriter.

Dagens afro

Afroism alltså:

"We live by the golden rule, whoever who has gold rules"

sjunger Bob Dylan i nyinspelningen av "Gonna change my way of thinking" med Mavis Staple. Sista, geniala, versen lyder som följande:

"I tell you one thing, things you never had you never miss,
I tell you one thing, things you never had you never miss,
A brave man will kill you with a sword, a coward with a kiss"

Att i en tolvtaktar-blues (det är så versmåttet kallas) få in en känga mot det materiella vansinnet och samtidigt både kränga in ett visdomsord om mod och hänvisa till judaskyssen i en och samma vers tycker åtminstone jag är lite av en bedrift.

Förövrigt så känns det väldigt vuxet att tacka nej till en fest eftersom man känner sig lat och bara vill stanna hemma och se på tv. Jag börjar bli rädd för mig själv.

En dagens, tack!

Dagens Woodycitat:
"I dag bevittnade jag en vacker solnedgång. Det fick mig att tänka "Hur obetydlig är inte jag?
Fast å andra sidan tänkte jag det igår också, och då regnade det"

Dagens Dylancitat:
"I been to Babylon and I gotta confess
I can still hear that voice crying in the wilderness
What looks large from a distance, close up is never that big"

Dagen mig-själv-citat:
"Paradise Hotell är inte ett tv-program. Det är ett förståndshandikapp"

Dagens låt:
Beatles "Hey Jude"

Dagens judiska cowboysång:
Kinky Friedman "Ride 'em Jewboy"

En idé till en novell

Jag har fått en lysande idé till en novell.

Det ska vara en berättelse om en mans liv. Den kommer börja med dessa rader: "Han ansågs vara ett geni, men hans IQ var inte högre än att han med nöd och näppe kunde öppna en dörr".

Därefter berättar jag historien om personens tragiska barndom. Han är opopulär i skolan. Alla hans vänner är antingen förståndshandikappade eller kristdemokrater, och det är ofta svårt att se skillnad på de båda grupperna.

Men i hans övre tonår så förändras historien. Han möter en tjej som har allt han inte har. Charm. Elegans. Humor. Intimhygien. De inleder ett förhållande fullt av motgångar. De enda de har gemensamt är deras heterosexualitet, och det tycker han är mer än tillräckligt.

Jag vet inte vad jag ska döpa novellen till, men jag funderar på "The Life of Fredrik Virtanen".

(Alla liknelser med riktiga personer är givetvis slumpartade och har ingenting att göra med verkligheten).

Dylan. Oktober. Tjugoförsta.

Jag köpte biljetterna till Bob Dylans show i Göteborg redan första dagen de släpptes, eller rättare sagt tre minuter efter att de släpptes, men nu har jag alltså även köpt tågbiljetten. Nu börjar jag fatta att det kommer ske på riktigt. Att jag kommer få se den största artisten av dem alla live, och kanske tillochmed höra världens bästa låt genom tiderna "Like a Rolling Stone" framföras av den person som skrev den och spelade in den för första gången på skiva i Juni 1965.

Ja, jag har givetvis en lista på de bästa låtarna som gjorts. En tio-i-topp som förändras ganska ofta, men som nu börjar bli ganska så säker. Jag säger inte att den är perfekt. Men just idag, den fjärde oktober 2005, så känner jag såhär:


1.
Bob Dylan "Like a Rolling Stone"
2.
Bob Dylan "Visions of Johanna"
3.
Bruce Springsteen "Backstreets"
4.
Van Morrison "The Way Young Lovers Do"
5.
Cornelis Vreeswijk "Fredrik Åkares Morgonpsalm"
6.
Solomon Burke "None of us are free"
7.
Bob Dylan "Tangled up in Blue"
8.
Nina Simone "I Put a Spell on You"
9.
Bruce Springsteen "Thunder Road"
10.
Marvin Gaye "Lets get it on"

Det är väl ganska okej?

Jag har läst Woody Allen och hört Bruce Springsteen. Nyligen alltså.

Woody är ett geni. Ett komiskt geni. Jag läser "Complete Prose", hans samlade noveller och texter. En ojämn publikation, men exempelvis novellen "No kaddish for Weinstein" är tamefan lysande. Nästan varje rad är rolig. Följande står i den:
-We never did face reality, he said.
-No. You told me it was headed north.
Så enkelt. Så fånigt. Så roligt.

Och sedan Bruce! Han är en av de stora amerikanska hjältarna. Idag har jag gört "The River" skivan för första gången, allt i ett svep. Helt fantastisk. Jag skäms lite för att jag inte har införskaffat skivan förrän nu, särskilt eftersom jag säger mig vara ett stort fan av honom. Min femte skiva med mannen. Själva låten "The River" får mig nästan att gråta. Kanske eftersom den innehåller den där arbetarklassromantiken med splittrade drömmar som jag är så svag för. Han sjunger "It’s a dream a lie if it don’t come true, or is it something worse…". Hur bra är inte det? Hur vackert och hjärtskärande och andlöst är inte det?

Hädanefter vill jag förresten utlova att den här bloggen kommer innehålla annat än det där tröttsamma narcistiska skitsnacket som ni hittar i var och varannan blogg. Vad jag ätit till frukost är föga intressant. Däremot umgås jag med tankarna att varje dag ösa på med minst en afroism. Alltså ett påstående som är sådär underfundigt och sant. Jag tror jag redan åstadkommit någon sådan idag, men jag ska försöka avsluta med en till. En från Woody:

"Eternity is a long time. Especielly towards the end"

Det hänger ett vykort på mitt rum med den texten. Och jag hänger på stan.

Del I

Första inlägget således. Tidigare har jag hållit till på http://savela.bloggi.se, men eftersom den sidan hade lika många buggar som moderaternas partiprogram så blev jag leds. Då skrev jag uteslutande om musik. Nu kommer jag nog göra annorlunda. Det kommer nog bli ganska mycket Dylan. Det kommer kanske inte bli mycket alls. Skitsamma. Således. Jag är en nittonårig norrlänning. Jag är INTE kommunist, men jag tyckte att namnet KamratSavela var ganska roligt. Ungefär som när man på msn har en bild på Leif Loket som foto. Det betyder inte att jag gillar Leif Loket. Det kallas ironi. Mer om det senare. Således. Det finns många bra saker med kommunism, men mycket dåligt också: Centralstyrning. Planekonomi. Pälsmössor.