just like tom thumb's blues

The Great Line

2012-01-16T23:50:00.005+01:00

"jag är trött nu och orden flyr mig
de kommer inte lika lätt som förr
jag kan se livet som det blev framför mig
när jag går ut genom dörr'n"
Eldkvarn

***

Hon bor i en stor fyra. Sparsamt möblerat. En nedgången lägenhet i en hipp stadsdel i en europeisk storstad. Ett kollektiv tydligen, även om jag inte sett röken av några andra inneboende. Det ljus som faller in genom fönstret kastar skuggor i vardagsrummet. Det luktar cigarettrök och kaffe. Som svensk har jag en lätt föraktfull inställning till folk som röker inomhus. Jag säger inget om det och smuttar på ljummet thé. Hon ligger bakåtlutad i soffan med en tänd cigarett hängande mellan fingrarna.

”I've been planning to go to Sweden someday”, säger hon. Jag betraktar skuggorna i hennes ansikte. Hon fortsätter: ”Som en del i min doktorsavhandling kanske. Men jag vet inte, det kan dröja ett bra tag.”
”Sannolikheten att vi ses igen är väl rätt...låg. Visst, det finns ju internet och så om man vill hålla kontakten men... jag vet inte... jag är inte så mycket för det.”, säger jag.
”Jag är likadan. Det blir så halvhjärtat.”
Jag fingrar på en bok skrivet på ett språk jag inte förstår.
”Det finns dessutom en viss laddning och mystik som går förlorat i det där. Facebook har fullkomligt pajjat dramatiken.”
”Haha, tell me more?”, säger hon och fimpar sin cigarett. Tänder en ny.
Jag utvecklar: ”Romaner och filmer förr i tiden -innan internet- var så mycket bättre. De kunde avslutas med att killen och tjejen sa adjö vid en tågstation med nån fantastisk slutreplik, och sen såg de aldrig varandra igen. Idag skulle samma historia sluta med att han kom hem, gick in på facebook och såg att hon ätit en hamburgare. Du fattar, tekniken dödar det storslagna.”
Hon skrattade.
”We'll have to avoid facebook then. And you need to have a great line in store when you say good bye to me.”

Vi säger inte adjö vid ett tåg, men i trappuppgången. Jag tvekar en stund innan jag ska kliva ut genom dörren.
”What's the problem?”
”I can't think of any great line for you to remember me by”
”Då är det väl inte sista gången vi ses då. Du får tänka ut nåt till nästa gång. När det nu blir. ”
Jag rycker på axlarna. Innan jag stänger dörren bakom mig säger jag:
”Man kan inte få allt här i världen, antar jag”
Jag kliver ut på gatan, känner den milda brisen från medelhavet. När jag med lätta steg korsar den sandfärgade gatan undrar jag vad jag egentligen menade med det där sista.

***

J- bor i en liten stuga på sina föräldrars gård. Det är mer som ett gästrum, utan toalett eller kokvrå. Där har han klämt in en säng, en soffa, ett skrivbord och ett bord med dator. Inte mycket golvyta är kvar efter det. Jag sitter nerhasad i soffan och ser ut genom fönstret. Där ute regerar minusgraderna och det halvmeter tjocka snölagret. Snart måste jag ut dit igen. Det finns de som säger att kylan i Kalix är av den behagliga sorten. Det är lögn. J- spelar ett tv-spel. Jag snyter mig.

”Fan, jag har varit förkyld ända sedan jag kom hem från Barcelona”, säger jag.
”Man blir alltid sjuk där”, svarar J-, ”Jag vet inte varför, men de har nån sorts baciller där borta som våra kroppar inte kan hantera. Jag var förkyld typ hela tiden när jag bodde där... Typ tre månader”
”Jaså?”, säger jag och snyter mig igen. Det är tyst en stund. J- fortsätter:
”Jag har sökt ett jobb där nere igen. Ska sälja grejer på telefon. Men det verkar inte lika mycket skit som det förra jobbet jag hade där. Så jag blir nog kvar längre där den här gången. Måste bara få svar från den killen först som jag pratat med. Sen kommer jag fan inte tillbaka till Kalix igen”, säger han och dödar några zombies på tv-skärmen.
”Då bara packar jag väskan och drar härifrån.”

Nuförtiden besöker jag bara Kalix på julen, varav en stor del av tiden går åt att sitta i den här stugan och snacka skit. Det har gått ett par år sedan vi i grabbgänget brukade hänga här hos J-. På den tiden bodde han i källaren till sina föräldrars hus. Under gymnasiet brukade vi sitta där, lyssna på ZZ Top och dricka folköl. Vi brukade sitta och utmana varandra med ”Om du var tvungen att välja...”-frågor. En klassiker i sammanhanget var den om man skulle äta en tesked avföring för att få ligga med Catherine Zeta-Jones. Pubertalt, visst, men vad förväntar ni er? En tidsmarkering om något: För åtta år sedan, då vi gick första året på gymnasiet, så kunde man faktiskt överväga den där teskeden. Idag är nog alla vi rörande överens om att det inte skulle vara värt det. Om det betyder att det är vi som har blivit äldre eller om Zeta-Jones har blivit det, lämnar jag osagt.

Jag snör på mig mina skor och tar på mig ytterkläderna.
”Nå, jag ska väl börja dra hem då. Vi ses väl här igen om ett år då”
”Det hoppas jag inte”, säger J-. Det tar en sekund innan jag fattar vad han syftar på. Han hoppas på att vara i Spanien då.
”Vi hörs.”
”Jupp.”
Jag promenerar på den knastrande snön mot bilen. Tänker: Här säger jag adjö till en vän jag inte kommer träffa på... jag vet inte hur länge, och ett ”Vi hörs” är allt jag får ur mig?

***

Jag bor i en trea med två vänner. I ett illa beryktat område i utkanten av Göteborg. Ryktet är värre än området i sig. På våran innergård är det barn som gör oväsen, inte gangsters. Vår lägenhet är smakfullt inredd, för det mesta välstädad och har en air av hemtrevnad. Allt detta i bjärt konstrast till mitt rum: Ett stökigt och övermöblerat kaos. Dammråttorna visar sig kaxigt i hörnen, viktiga papper samsas med vinylskivor om att ligga i osorterade drivor och jag ska inte tala om all smutsig disk.

Den största orosfaktorn i rummet är däremot av en annan natur. Där, med täcket draget över huvudet, ligger en febrig lirare som är ansvarig för de bohemiska galenskaperna som försiggår innanför dessa fyra väggar. Ja, det är inte en vacker syn där jag ligger och tycker synd om mig själv. För andra helgen i rad är jag sängliggande, och nu har mitt självömkande nått rekordhöga höjder.

Ända sedan 2012 blev verklighet har jag spenderat alldeles för mycket tid i detta rum. Större delen av tiden som sjukling. Den där Barcelonaförkylningen dog kort innan nyåret. Den första veckan av året spenderades måhända till viss del med vänner, men i nån sorts bakfyllelättja låg jag ändå mycket av tiden på rummet och tittade på Sopranos. Alla mina planer på att bryta detta mönster gick dock i stöpet. Efter en träningsfadäs blev jag sängliggande ett par dagar, på grund av en rygg som fuckat upp sig. Jag hade precis återhämtat mig från detta då jag, sugen på att återupptäcka Göteborgs gator, blev offer för en svettig feber. Så nu låg jag här, i en obäddad säng, och försökte tänka klara tankar.

Jag sticker upp huvudet ur täcket och tar fram mitt anteckningsblock. Försöker teckna ner ord och bilder till den där novellen som jag försökt färdigställa de senaste månaderna, men det går inte. Jag är trött nu. Orden flyr mig, de kommer inte lika lätt som förr. Jag letar efter bilder och scener i mitt huvud, men det ända som poppar upp är fragment från de senaste veckorna. Jag ser dem genom ett febrigt filter. Ett mentalt Instagram. Från semesterresor, från en snöig hemstad, från vänner jag besökt i Stockholm och vänner som besökt mig här i Göteborg. Jag begraver åter huvudet under täcket. Somnar.

Vaknar några timmar senare. Det är ljust ute avslöjar solen som strilar in genom persiennerna. Jag kliver upp, trycker i mig några värktabletter och klär på mig. Jag måste ut. Kliver ut genom ytterdörren, ner för trapporna och ut på gården. Barn väsnas, det är kyligt i luften. Jag börjar promenera. Då slår det mig vilket som hade varit den perfekta avskedsrepliken. The Great Line. Den som jag skulle använt där i trapphuset för några veckor sedan. Jag muttrar den ljudlöst för mig själv några gånger innan jag lagrar den i bakhuvudet.

”Varför kom jag inte på den tidigare?”, tänker jag.
”Nåja. Man kan inte få allt här i världen.”

Toni sammanfattar 2011. Del 2 av 2.

2011-12-25T20:10:00.007+01:00

Här är andra delen i min årskrönika. Den nionde i ordningen. Den första delen, en personlig redogörelse över 2011, kan ni läsa här. Följande lista gäller musik och film. Så klart.

Årets bästa skivor:

Innan vi börjar har jag även sammanfattat årets bästa låtar i en spotify-lista, som ni kan lyssna på här. Se den som ett soundtrack för kommande text.

Om jag ska göra någon sorts reflektion över hur musikbranschen förändrats sedan jag började skriva dessa listor för nio år sedan är hur albumet som format börjat dö en långsam död. Jag ger mig inte in i debatten om nedladdning och mp3-hysterin, men så här mycket kan jag säga: Enstaka låtar har återigen börjat spela större roll än album som helhet. Det är helt enkelt svårare att hitta helgjutna skivor där tema och sound håller ihop. Helt enkelt, uttrycket ”det finns inte en dålig låt på skivan” börjar bli svårare och svårare att säga. Det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att utse förstaplatsen för årets skivor. För sakens skull har jag dock bestämt mig för den skiva jag förmodligen lyssnat mest på i år. Kanske just på grund av hur helgjuten den var.

1.Drive-by Truckers – Go-go Boots
DBT lämnade rocklåtarna hemma och lyckades förena en samling noveller med countrysoul. Berättelserna myllrar i albumspåren, som en musikalisk motsvarighet till ”Short Cuts”. Historierna utspelar sig i den amerikanska södern: Bland präster som mördar sina fruar, poliser som förlorat sina jobb, män som försöker dränka sina sorger och kvinnor i förtvivlan. Mike Cooley skrev här årets bästa låttext till ”Cartoon gold”, Shonna Tucker sjöng som att hennes hjärta blödde i ”Where's Eddie” och Patterson Hood blev hyllad för den avgrundsmörka berättelsen ”Used to be a cop”.

2. Gillian Welch - ”The Harrow and the Harvest”
Den enda skiva som egentligen konkurrerade om förstaplatsen. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i ett amerikanskt 1800-tal. Gillian Welch hypnotiska röst är underbar i kombination med den eviga samarbetspartnern Dave Rawlings. Jag är djupt ångerfull att jag missade deras enda Sverigespelning i Stockholm i år.

3. Tom Waits - ”Bad as me”
Är det något som är ”larger than life” så är det Tom Waits. Denna luffare i finkostym, en galning och en poet. Trots alla olika genrer där gruffande sluskblues blandas med ömma ballader känns skivan aldrig spretig. Stundtals känns den som en naturlig uppföljare till hans klassiska ”Rain dogs”. Jag kan inte göra annat än älska färden mellan inledande tågtjuten i ”Chigaco” till den allsångsvänliga finalen ”New Years Eve”. Denna kommer jag fortsätta nöta till långt in på nästa år.

4. Timbuktu - ”Sagolandet”
Man måste säga att Sveriges mest intressantaste rappare fick ett bra år. Ett halvår innan hans framgång i och med ”Så mycket bättre” så släppte han sitt bästa album sen det svenskspråkiga debuten ”WDMFD” för snart tio år sedan. Beatsen (producerade av Oskar Linnros) var fetare och kreativare än på mycket länge, och texterna nådde oanade höjder med sin lekfullhet och öppenhjärtlighet. Bäst var den avslutande ”Dansa”, endast ackompanjerad av ett klassiskt piano och en gråtande cello.

5.Malanie Laurent - ”En t'attendant”
Vissa människor är lite för bra för att vara sanna. Melanie Laurent är inte bara en framgångsrik skådespelerska (b.l a ”Inglorius Basterds”) och bedårande vacker. Hon är dessutom en duktig låtskrivare. På engelska och franska blir vi serverade årets sexigaste skiva. Titelspåret är genialt.

Bubblare: Eldkvarn levererade vad man kunde förvänta sig på ”De berömdas aveny”. Kajsa Grytt gjorde en storstilad comeback med ”En kvinna under påverkan”. Veronica Maggio fångade sommarkänslorna i ”Satan i gatan”. Jonathan Johansson gjorde den stämningsfyllda ”Klagomuren”. Guy Clarks liveskiva ”Songs and stories” var väldigt fin. Sophie Zelmani är som vanligt bra i nya ”Soul”. Bright Eyes var välkommen tillbaka med ”Shell Games”.

Singlar/sånger/whatever:
National - ”Think you can wait”
Sophie Zelmani - ”For you”
Drive-by Truckers ”Cartoon gold”
Treme Brass Band - ”Just a closer walk with thee”
Bob Hund - ”Det överexponerade gömstället”
Mattias Alkberg ”Helgen v. 51”
Deportees ”Island & Shores”
Dr. Dre feat Eminem - ”I need a doctor”
Graveyard - ”Uncomfortably numb”
Tom Waits - ”Bad as me”

Årets bästa filmer:

1.Womb
Helt klart den film som hängt kvar längst i min skalle efter en visning. På Göteborgsfilmfestival kom jag ut ur biografen och visste inte vad jag skulle tycka -var det här genialt eller bara sjukt? Var det vackert eller bisarrt? Det jag visste var att jag sällan sett en liknande kärlekshistoria. Precisa skådespelarinsatser och med ett storslaget foto. Jag ska inte avslöja för mycket, och vill verkligen inte rekommendera någon att se trailen (som avslöjar ALLT), men om handlingen kan jag säga så här mycket: En film om en kvinna som föder sin barndomskärleks klon.

2.Midnatt i Paris
Precis som när Bob Dylan släpper nytt så får inte mina hyllningar över en ny film av Woody Allen gehör. Jag kommer ju älska det i vilket fall som helst... Men den här gången har Woody gjort sin kanske bästa film sedan mitten av 90-talet. ”Midnatt i Paris” är en fantasifylld historia som blandar gapskratt med intellektuella piruetter. Tidsresorna i filmen måste ha väckt något hos Woody Allen, ty med den glädje och kreativitet som han berättar filmen med så lyser varje bildruta i mörkret.

3.Drive
Året har varit Ryan Goslings. Indiefavoriten tog steget in i Hollywood med några riktigt storartade rollprestationen. Som en äkta karaktärsskådespelare lyckas han prestera totalt skilda roller i roliga ”Crazy Stupid Love”, engagerande ”Blue Valentine”, intressanta ”Maktens män” och slutligen nagelbitaren ”Drive”. Som en modern ”För en handfull dollar” där vår namnlösa hjälte rycker in för en dam i nöd exploderar allt i en orgie av våld, fräcka bilar och en oemotståndligt soundtrack.

4.Play
Debatten kring ”Play” har varit stor, även om jag undrar över hur många av debattörerna verkligen sett filmen. Jag vet bara att Ruben Östlunds tredje långfilm är hans bästa hittills. De som lyckas se historien om hur fem invandrarkillar rånar tre medelklassgrabbar på deras mobiltelefoner som rasistisk eller invandrarkritisk är -i mitt tycke- dumma i huvudet. Med säker hand berättar Östlund en spännande och tragisk historia om klass, gruppdynamik och en värld där de vuxna lämnat barnen åt deras eget öde.

5.Winter's Bone
Det var så länge sedan jag såg den här spännande historien att jag knappt minns varför jag gillade den här filmen så pass. Så snart får jag helt enkelt se om den. Och det med glädje.

Bubblare: Björn Runges ångestdrama ”Happy End”, matinéfilmen ”Tintin” och totalt galna ”Dogtooth”. I sista sekund hann jag även se ”Moneyball”, det delikata baseballdramat signerat Hollywoods två vassaste pennor: Aaron Soarkin och Steve Zallian.

Årets bästa konserter:

Det har varit ett fantastiskt år med konserter. Återigen, det finns ett drag av självspäkande att lista dessa upplevelser. När jag ens funderar på vilka som var bättre än andra så får jag ångest! Risken att jag ångrat mig halvvägs igenom är överhängande. Men okej. Den här listan får vara vad den är. Detta kan jag dock lova: Samtliga listade upplevelser nedan var fantastiska upplevelser. Därför radar jag upp dem utan inbördes ordning.

Pulp på Way out West
Jag är inget stort fan av Pulp. Hade några veckor innan spelningen endast harvat mig igenom någon enstaka ”best of-”. I mina öron är det här ett band som var stora på 90-talet. Och som inte varit så väsentliga sedan des. Så att själva konserten skulle bli en masspsykos, ett exploderande publikhav, hade jag inte väntat mig. Det blev dans från första tonerna av ”Do you remember the first time” till den episka finalen ”Common People”

Bob Dylan på Globen.
Jag skrev en lång, väldigt lång, recension av spelningen, så jag ska inte ödsla alldeles för många rader på att berätta om hur bra det var. Men jag kan fortfarande minnas den ödesdigra ”Forgetful Heart”. Sjuttio år gammal fortsätter Dylan att överraska. Han är, efter sin egen devis, en rullande sten. Sådana kan det inte växa mossa på.

Woody Allen på Cirkus.
Årets kanske mest oväntade spelning. En av mina husgudar tog sin klarinett och sitt tajta New Orleans Jazz Band och kom till Stockholm. Det blev en kväll med blås, spelglädje och en uppenbar känsla att man bevittnade något unikt.

Håkan Hellström – Slottskogsvallen
Vad ska man säga? Håkan på hemmaplan, framför en rekordstor publik? Klart det var succé redan från start. Frågan är om Håkan kan bli större. Jag minns i alla fall tydligast två spår från senaste skivan - ”Du är snart där” som fick ett norrlänskt hjärta att slå snabbare, och avslutande ”2 steg från Paradise” som fick 10 000 människor att dansa som galningar.

Way out West: Robyn, Säkert, Tallest man on Earth & Thåström
Var för sig själv levererade de strålande spelningar på Way out West. Säkert var en general som höll publiken i en järnhand. Thåström piskade upp en religiös stämning när sångerna brann intensivt. Robyn var en orkan av beats och dans. Tallest man var en arenatrubadur i förmiddagssolen.

Band of Heathens – Pustervik, Göteborg
De hade förtjänat en större publik. Inget skitnödigt poserande, inget navelskådande indietjafs. Jag såg högst överskattade Band of Horses på scen i somras, och allt som de försökte efterapa var vad Band of Heathens hade i ryggraden. New Orleansrock utan krusiduller.

Årets tv-serier:
”Treme” säsong 2: Den andra säsongen var än mer krävande än den första, men lika belönande. De olika karaktärerna i ett New Orleans post-Katarina blev ännu mer levande. Och musiken... Herrejävlar, musiken!
”Louie”: Det var måhända bara den andra säsongen som utkom i år, men jag såg dem båda i ett svep. En komediserie för 10-talet.

***

Så alltså. Det var den avdelningen av årsbästalistan. Läs även den tillhörande delen!.

Gott nytt.

Toni sammanfattar 2011. Del 1 av 2.

2011-12-25T20:08:00.007+01:00

Årskrönika nummer nio.

När jag om ett år sätter mig ner och författar den här sortens text över 2012 så har jag hållit denna högst personliga tradition vid liv i tio år. Tio år... Hur gick det till? Men nu går jag alltså händelserna i förväg. Låt mig nu sammanfatta 2011. Min vana trogen gör jag det i två sjok: Det som sammanfattar mitt liv det gångna året, och det som listar årets bästa popkulturella händelser. Ni kan läsa DEL 2 här.

Det är alltså december och snön faller i min hemstad. Jag skriver den här texten i mitt gamla pojkrum i Kalix. När jag lyfter blicken kan jag se ut på den snöbetäckta gården som ligger utanför mitt fönster. Jag har återupplivat min gamla stereoanläggning, i skrivande stund dundrar den Bruce Springsteens debutskiva. Jag måste erkänna att det känns som om jag klivit in i en tidsmaskin och hamnat en sex-sju år tillbaka i tiden. Om inte längre bak än så. Jag återupplever samma musik genom samma högtalare, jag ser samma vy genom samma fönsterruta, jag tar pauser från skrivandet för att åka och besöka samma vänner och jag äter likadana ostmackor på polarbröd som då. Jag kan plötsligt minnas den rastlösa längtan som en gång i tiden fick mig att fly härifrån som nittonåring. Nu, på andra sidan av tjugofem år fyllda, kan jag sitta här i ro som en turist i mitt förflutna. Om en vecka kommer jag ju vara tillbaka i mitt Göteborg. Eller hemma, som jag också kallar det nu för tiden.

Årets första dag satt jag på en hamburgerrestaurang i Eskilstuna. Vi var ett gäng vänner som alldeles snart skulle sätta oss i en bil och köra tillbaka till Göteborg efter ett nyårsfirande av episka proportioner. Just därför var det många av oss som denna förmiddag satt med en mullrande bakfylla. ”Det positiva med att påbörja ett år på det här sättet”, minns jag att någon sade, ”är att det bara kan bli bättre”. Jag var redo för, som Eldkvarn några månader senare skulle uttrycka det, ett underbart, långt, hårt år.

Januari och februari blev två rätt krävande månader. Mörkret och den slaskiga Göteborgsvintern höll mig i ett hårt grepp. Jag jobbade strödagar på olika produktioner och försökte fördriva tiden tills dess att min utbildning tog slut. Höjdpunkten var i alla fall filmfestivalen som alltid lyckas få mig på fötter även när halkan är som värst. Det absoluta nedåtköpet var veckan då jag låg däckad i någon sorts svin-, fågel- eller björninfluensa. Sängbunden var jag helt kraftlös och ägnade dagarna åt vansinniga feberdrömmar. I en dröm trodde jag att min lever var utbytt mot ett kaffefilter.

I mars tog min tid på Filmarbetarutbildningen i Trollhättan slut. Jag hade ägnat fyra terminer åt att försöka samla kunskap och kontakter för att slå mig in i filmbranschen. Givetvis var jag påtagligt nervös när februari månad började närma sig sitt slut: I mina svaga stunder såg jag ett scenario av arbetslöshet och misär framför mig. Mina drömmar om att få jobba som statistansvarig kändes otroliga. På något sätt, jag är för blygsam för att säga att det inte till stor del handlat om tur, blev det inte så.

Från det att utbildningen tog slut så fick jag ett halvår då det, åtminstone karriärmässigt, bara löste sig. Varje gång ett projekt närmade sig sitt slut ringde telefonen och jag hoppade direkt på nästa. Bortsett från en vecka i maj så jobbade jag nonstop fram till början av november. Mitt första projekt var som Runner på Jan Troells ”Dom över död man”. Under min tonår hade jag sett ”Utvandrarna” och golvats. Det var en stor ära, och ett fantastiskt roligt projekt. Under sommaren jobbade i olika assistentfunktioner under ett gäng produktioner. Det var lärorikt, spännande och intensivt. När september blev verklighet fick jag plötsligt chansen att göra det jag drömt om. På ”Snabba Cash II” fick jag arbeta som statistansvarig. Det var den stora finalen på ett halvår som inneburit starten på min karriär.

Våren och sommaren 2011 blev, även på det privatmässiga planet, väldigt lyckade. Den lilla tid jag hade över efter jobb var intensiv. Jag kan minnas otaliga turer ut till havet för hastiga kvällsdopp. Jag minns en fest i Stockholm som avslutades i gryningen på ett tak i Gamla stan. Jag minns även det ofattbara jag läste på aftonbladet när jag återvände till den lånade lägenheten på morgonkvisten: 80 döda på Utöya.

Jag minns konserter i allmänhet, och Way out west i synnerhet. Jag minns en intensiv helg i Köpenhamn. Jag minns krogkvällar, om än inte i detalj. Jag minns dagar då jag satt ute på en filt, tillsammans med vänner och en sprakande grill. Och vilken sommar vore värd sitt namn utan de där söta flickorna som ramlat förbi. Men de minnena, mina vänner, behåller jag för mig själv...

I november blev jag, som sagt, ledig. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag drog en sväng till Stockholm. Såg Dylan, mötte vänner och försökte klura ut vad jag skulle göra av mitt liv nu när jag hade en ledig period framför mig. Jag kom inte fram till något vidare bra svar, så när jag kom hem fortsatte jag fundera. För några månader sedan hade jag drabbats av en klåda. En mental sådan. Det var nånting som kliade i skallen på mig som jag inte kunde placera. När tiden gick så började jag allt efter kunna formulera klådan i tankar. Det var som jag längtade efter ett sammanhang. En plan.

För att parafrasera John Lennon så var det livet som skedde medan jag försökte klura ut vad min plan skulle innebära. Till slut blev det en vecka i Barcelona. En bra sätt att hålla stenen rullande, och ett fint sätt att symboliskt avsluta året. Tillsammans med ”way out west”-helgen så var Barcelonatrippen ett av årets höjdpunkter. När jag kom hem upptäckte jag att klådan försvunnit. Jag hade någonstans i alla äventyr varit för upptagen med att leva för att oroa mig över hur jag skulle leva. Det kändes ljuvt. Några av de frågetecken jag rätade ut till utropstecken i mitt huvud hade jag en poetisk portugisiska att tacka för. Men den historien sparar jag till en annan gång.

Jag hade i alla fall insett att jag hade många drömmar kvar att uppfylla. Klådan hade till stor del berott på en inre besvikelse på allt jag kan göra, men inte gör. Jag insåg att jag var trött på min egen lathet. Alla dagar och nätter jag slösat bort som jag kunde ha ägnat till att upprätthålla min kreativitet, min upptäckarglädje eller min fysik. Inför 2012 hade jag mycket att ta igen. Tjugofem är ingen ålder man slarvar bort. Det hade jag insett.

När jag sedan kom hem till Göteborg sov jag en vecka, innan jag begav mig upp till Kalix. Till familjen. På flyget upp var det svårt att tro att det gått ett knappt år sedan sist. Det är som om jordklotet gradvis ökat sin hastighet för varje år som gått.

Jag kliver ur duschen och in i bastun. En av de få saker jag saknar från Kalix är just tillgången till bastu. Värmen omsluter min kropp som en filt. Ur stereon spelar Eldkvarn. Jag slänger på mer vatten på stenarna. Jag känner hur svettdropparna rinner ner för min panna. Det är som om jag svettas ur de månader jag tillrättalagt sedan jag senast satt i den här bastun. Jag blir översköljd av en känsla av ro. Stillhet. Tankarna kommer krypandes. Att sammanfatta ett år på det här sättet blir lätt torftigt. Att försöka hitta en röd tråd i de gångna tolv månaderna är kanske både meningslöst och omöjligt. Men en sak är jag säker på.

Jag vill uppleva ett till sånt här år Men bättre. Jag vill fortsätta klättra för karriärsstegen, sakta men säkert, och jag vill fylla de där dagarna med mening. Kanske är det inte så omöjligt. Tiden sedan jag flyttade hemifrån har varit den bästa i mitt liv. Men det har varit ett rotlöst liv. Nu känner jag att jag har landat. På samma sätt som jag suttit mig i den här bastun och andats ut, så känner jag att jag har landat i Göteborg. I en stad jag känner att jag har möjligheter. I en galen bransch, med en outsinnlig glöd. Med vänner jag känner att jag kan lita på. Nybörjarkurserna har tagit slut, det är dags för fördjupning.

Jag slänger mer vatten på stenarna. Svettas. Tar en klunk kall öl. Känner mig redo för ett nytt underbart, långt, hårt år.

God Jul!

2011-12-23T15:26:00.005+01:00

Här kommer en spotify-playlist för att gaska upp er julafton:
En uthärdlig jul!

Jag kan utlova blues, soul, glömda guldkorn, snusk, alternativa tolkningar och gangstarap.

I förbifarten: November 2011

2011-11-28T22:10:00.001+01:00

Jag växte upp i en liten by alldeles utanför Kalix. Det fanns inte så mycket att göra där om man inte var intresserad av bandy eller andra bollsporter, så jag var ofta uttråkad. Ibland gick det till en sån grad att jag gick till byns kiosk och köpte en liter mjölk bara för att få något att göra. Den känslan har jag inte upplevt på kanske sex-sju år, alldeles innan jag flyttade därifrån. Ikväll så skedde det igen. Allvarligt talat. Jag måste skaffa en tjej, en jobb eller nåt annat som håller i två månader.

Jag är ledig nu. Det vill säga, jag är arbetslös tills vidare. Det borde ge mig oanade möjligheter. Jag skulle kunna skaffa en hobby. Börja plugga finska. Lära mig spela gitarr. Jag skulle kunna skriva den där Stora Novellen jag fantiserat om så länge. Men varje gång jag börjar, exempelvis, skriva på den där uppväxthistorien så slutar det med att jag kollar musikvideor på YouTube eller kommenterar statusuppdateringar på facebook. Nu när jag dessutom köpt den där boxen med samtliga säsonger av Sopranos krävs det ju en femårings slutledningsförmåga för att förstå hur jag spenderar min tid.

Nåja. Det ska nog bli ordning på det här. Nästa vecka tar jag en välförtjänt resa till Barcelona med en vän. Kort efter hemkomsten åker jag hem till Norrbotten och firar jul. Och Göteborg är ändå en stad spännande nog för att locka med äventyr. Det här ska nog ge sig. Nu får ni ursäkta, dags att skriva på novellen igen.

Berättelse om en gitarr

2011-11-25T23:27:00.003+01:00

Som många av er kanske har förstått så är jag sucker för bra historier. Huruvida de är sanna eller falska intresserar mig föga. Det viktigaste är berättelserna berör, underhåller eller lär mig nåt. Mitt stora intresse för film och musik bygger mycket på detta. I alla fall.

Guy Clark är en gammal man som jag fått upp ett öra för på sistone. En lysande historieberättare. Han kunde säkert blivit en stor författare. Nu har han istället blivit countrymusiker. Hans försiktiga knäppande på gitarren i kombination med hans skrovliga stämma räcker långt, men i första hand är det hans historier som fångat mitt intresse. Jag kan rekommendera de som har samma sjukdom som mig att lyssna på hans liveskiva "Songs and storys".

Här är i alla fall en sång/historia jag fastnar för denna fredagskväll:

Well, I was passing by a pawn shop
In an older part of town
Something caught my eye
And I stopped and turned around

I stepped inside and there I spied
In the middle of it all
Was a beat up old guitar
Hanging on the wall.

What do you want for that piece of junk
I asked the old man
He just smiled and took it down
and he put it in my hand

He said you tell me what it's worth
You're the one who wants it
Turn it up, play a song
And let's just see what haunts it

So I hit a couple of cords
In my old country way of strumming
And then my fingers turned to lightning
Man.. I never heard it coming

It was like I always knew it
I just don't know where I learned it
It wasn't nothin' but the truth
So I just reared back and burned it

Well I lost all track of time
There was nothing I couldn't pick
Up and down the neck
I never missed a lick

The guitar almost played itself
There was nothing I could do
It was getting hard to tell
Just who was playing who

When I finally put it down
I couldn't catch my breath
My hands were shaking
And I was scared to death

The old man finally got up
Said where in the Hell you been
I've been waiting all these years
For you to stumble in

Then he took down an old dusty case
Said go on and pack it up
You don't owe me nothing
And then he said good luck

There was something spooky in his voice
And something strange on his face
When he shut the lid
I saw my name was on the case

#5: Erik & Jörgen

2011-11-13T19:39:00.005+01:00

”Varför ser alla som kliver på i Hallsberg ut som de rymt från en Stefan & Krister-sketch?”, skriver jag i mitt block.

Jag har stigit av den där spårvagnen jag färdats på i de tidigare delarna av den pentalogin om resande. Nu sitter jag med smärre sömnbrist, mild huvudvärk och en ömmande näve på ett tåg på väg till Stockholm och antecknar saker som jag ser utanför mitt fönster. Min sömnbrist beror på att jag kvällen innan suttit på ett hak och druckit öl med en kvinnlig bekant, förmodligen är det även en anledning till huvudvärken. Ölet alltså, inte tjejen. Min ömmande hand beror på att jag timmen innan spillt kokhett tevatten på den. Jag har varit i bättre skick.

Tågvagnen är nästan helt fullbelamrad. En tjej med truckerkeps sitter och läser på en iPad, världens mest onödigaste uppfinning. En medelåldersman med skinnväst slår sig ner på ett säte och börjar prata högljutt i mobiltelefon, hans dialekt förstärker buskisvibbarna. Några tanter sitter och skvallrar om Maria Monte-vadhonnuheter. Utanför fönstret lämnar vi Hallsberg. Jag ser en skata med huvudet nedstucken i en sibyllapåse, det ser komiskt ut. Området kring centralen är lika gråmulet som vädret. Den här staden är en sån där industrihåla dit grävmaskiner och revisorer åker till för att dö. Ni hör på mina tankegångar att min sinnesstämning den här förmiddagen är inte den rockigaste.

Något senare gör vi ett tillfälligt stopp. Nya passagerare kliver på. Det sätter sig en kille bredvid mig, en rakad snubbe i 35-års åldern. Han har tatueringar med runskrift på armarna, en urtvättad svart t-shirt med nåt obskyrt hårdrocksband och stentvättade jeans. Min första fördomsfulla tanke är: den här killen är gammal nynazist så det skriker om det. Det slår sig ner en annan kille på andra sidan gången. De är i samma ålder, men han är killens raka motsats. Denna är istället välfriserad, har grå kostym med en lila skjorta. När den ena är vältränad men har säckig kroppshållning så har den andra skrivbordsmuskler, men en strikt hållning. Kostymkillen öppnar sin ryggsäck och halar upp två öl. Till min förvåning räcker han en av ölflaskorna till den rakade killen bredvid mig.
”Ja hörru Erik”, säger kostymkillen, ”den här konferensen kommer man sent glömma.”

Erik tar ölflaskan och öppnar den mot sätet framför sig. Han hoppar rakt in i en diskussion som tydligen påbörjats innan de klivit på tåget. Han vän i kostym heter tydligen Jörgen... Erik & Jörgen alltså. Världens mest oväntade duo.

De jobbar inte direkt med varandra, men tydligen på samma företag. De har tydligen varit på någon sorts konferens med sitt jobb. En av kvällarna har de supit till, och det är oklart vad exakt som hänt, men på nåt sätt har de ställt till det. Någon på chefsnivå är nu ute efter Eriks skalp, så nu sitter de här grabbarna och försöker formulera en strategi för att komma undan företagsledningen långa arm. Erik försöker skriva ett mail på sin iPhone till nämnda chef, och Jörgen hjälper honom med formuleringarna.

”Okej”, säger Jörgen, ”skriv nåt i den här stilen. 'Vi hade inte fått någon information om att alkoholintag inte var förenligt med de aktuella dagarnas aktiviteter. Inte heller var jag den enda i arbetsgruppen som nyttjade alkohol kvällen då incidenten inträffade...' Vad tror du om det?”
”Det är bra, det är bra”, säger Erik och de fortsätter författa mailet till dess att den byråkratiska verkshöjden nåt en sån nivå att de förklarat sig totalt oskyldiga till vad de nu är skyldiga till.
”Där fick de”, säger Erik och skickar iväg mailet. Grabbarna lutar sig tillbaka och tar varsin klunk öl. De fortsätter prata jobb. Jörgen är nån sorts ingenjör. Erik verkar mest vara en glad kille.

Tåget saktar ner i Köping och Jörgen lyser upp. Han pekar mot en grå lada som vi passerar.
”Fan, spelade vi inte där en gång? Typ...-92?”
Erik skrattar: ”Ja, vi var här på turné Ha! Var det inte här vi gick in på statoil och låtsades vara cp-störda?”
Killarna driver på varandra. De har tydligen spelat i nåt band på 90-talet och turnerat runt Sverige. Deras anekdoter börjar välla upp från en flydd ungdom.
”Hahaha, ja. Och vi var ju hur packade som helst! Det var ju här vi stod vid rödljuset och kastade bananskal på bilar. Så stannar en bil och föraren hoppar ut. Så är det han vaktmästaren, typ den enda killen vi känner i Köping!”

Jag försöker komma på vilket band de spelat i. Låter som nåt i samma landskap som De lyckliga kompisarna eller Dia Psalma. Uppenbarligen hade de haft hyfsade framgångar under 90-talet.
”Jag trodde inte vi skulle få spela där sen så sur som... Sitter du och skriver ner vad vi säger?”

Jag tittar upp från mitt block. Erik och Jörgen har tystnat och de tittar på mig.
”Öhm...Näe”, säger jag.
”Men jag ser ju att du gör det...”, säger Erik och tittar ner i mitt anteckningsblock. ”Du har ju skrivit ner exakt allt vi har sagt.”
”Va? Ehh...”, säger jag och försöker komma på en bra lögn.
”Du skriver ju fortfarande. Ge hit så får jag...Vafan, kolla här Jörgen.”
”Ja det var som- Vad ska du med det här till”, säger Jörgen och tittar på mig.
”Ingenting... Jag bara... skriver ner vad som händer ibland. För skojs skull.”, mumlar jag.

Jörgen bläddrar bland sidorna.
”Kolla Erik, vad han skrivit om Hallsberg, det var rätt roligt.”
”Byråkratiskt verkshöjd... vad menar du med det? Och den där grejen har jag inte sagt, det är påhittat.”
Det blir en stunds tystnad när de läser igenom mina rader. Jag sträcker efter anteckningsblocket.
”Kan jag få tillbaka mitt block.”, undrar jag.
Grabbarna kollar på varandra. Jörgen ger mig den lite motvilligt.
”Okej, men du lägger inte upp det här på nätet eller nåt?”, undrar Erik.
”Nej, så klart inte”, säger jag.

Det blir tyst. Jörgen öppnar en ny öl och ger den till Erik. När de tittar bort skriver jag ner dialogen som just ägt rum. Tjejen med iPaden har slutat läsa för länge sedan. Tåget gör ett stopp i Arboga. Utanför fönstret ser jag en gammal tant krama några barn adjö. Mannen med skinnväst stiger av tåget och har stora problem att få sin väska genom mittgången. Konduktören går sin runda och kollar biljetter. En hund skäller i vagnen bredvid. Jag lägger ner min penna och sätter i mina hörlurar.

Bob Dylan, live i Stockholm 4/11 2011

2011-11-10T11:49:00.006+01:00

Dylanspelningens andra sång är den enda jag hittat på bra kvalité på tuben. Inte något av kvällens bästa nummer, men en trevlig uppläsning av klassikern "To Ramona"

Det var den fjärde november 2011. Om jag förstått rätt så var det på datumet 50 år sedan Bob Dylan framförde sitt första gig inför en betalande publik. Ja, mycket har hunnit mellan dess och det att han nu stod på Globens scen. För några månader sedan, när Bob fyllde 70, skrev jag ett lång inlägg om vad hans musik betytt för mig och det blev lite av en förklädd självbiografi om de senaste tio åren av mitt liv. Jag kände mig så uttömd efter det inlägget att jag kände att jag funderade på att sluta skriva i den här bloggen. Men jag fortsatte ett kort tag därefter, och nu är det dags att skriva om gubben igen.

Det var min tredje konsert med Bob. Senast var 2007, även då i Globen. Jag skrev fylliga inlägg om de spelningarna, ni kan läsa dem här och här. Jag är rädd för att jag kommer bli lika långrandig här.

Jag kände mig inte lika elektrisk i kroppen den här gången. Det beror kanske på att jag varit med förut, det var inte en lika stor grej att se Bob live igen. Jag skulle kunna koncentrera mig mer på musiken den här gången, var min tanke. Kanske få höra några låtar jag inte hört förut. Eller så hade jag blivit äldre. Min nästan tonåriga besatthet hade kanske gett med sig med tiden. Vad vet jag.

Från min plats på tionde raden nere på golvet såg jag scenen väldigt väl. Tidigare gånger hade jag flankerats av olika vänner, den här gången hade jag bestämt mig för att gå själv. Jag ville -pretentiöst nog- få en ren upplevelse. Det satt en snubbe till höger om mig som jag började prata med. En göteborgare i ungefär min ålder. Det var något lakoniskt över hans tonfall. Men innebörden av hans ord var tyngre än så:
”Jag tror inte det går en dag av mitt liv utan att jag lyssnar på Dylan. Jag vet inte vad det är med hans musik... Jag är ledsen att säga det, men jag tror att det är nåt ångestdämpande över det. Nån sorts mental snuttefilt.”

Upplägget på konserten var att den delades med Mark Knofler. Så nästan på klockslaget halv åtta gick den gamla Dire Straits-frontmannen upp på scenen med sitt band... och ordet var ”gubbkoma”. Mark lät precis på scen som på skiva, bortsett att han mumlade mer än han sjöng. Musikaliskt var det polerat, perfekt, en enda uppvisning i skickliga musiker. Men det fanns inga risker. Inga utsvävningar, inget offrande eller någon hunger. Jag insåg plötsligt vad folk menade som föraktfullt pratar om gubbrock; det är det här som det hör framför sig. När Knofler spelade "Brothers in arms" sken jag upp. En låt jag verkligen älskar... En klassiker från Dire Straits-tiden, en mäktig berättelse som en tropisk kväll. Gitarren målar upp tavlor för mig om kvav luft och dimbeslöjade berg. Det var fint till en början, men sen kom gäspningarna över mig igen. Mark klev av scenen. Det var tyst på scenen en kvart.

Jag drack upp det sista av min öl när scenen släcktes. Figurer rörde sig upp på scenen och introduktionsrösten fyllde lokalen:

Ladies and gentlemen....

Den där elektriciteten jag nämnde... plötsligt var den där. Som när man vrider om tändningen i bilen. Scenljuset tändes och Dylan dundrade igång i ”Leopard Skin Phil-Box Hat”. Det var nåt med rösten, tänkte jag direkt. Visst, den blir grovkornigare för varje år som går. Men det var nåt annat. En glöd, en ilska, kanske just den där elektriciteten jag pratade om. Det var kanske där ifrån den kom. Dylan sjöng på ett sätt jag inte hört honom göra tidigare, han försökte hålla ut varje ton till bristningsgränsen.

Under de första fem låtarna höll han Mark Knofler som kompgitarrist, vilket i sig är lite av ett hån mot en artist så välkänd som Knofler. (Orsaken till att han bara var med de första låtarna, läste jag senare, var för att Mark var tvungen att jogga av scenen för att hinna med planet till nästa hotell och spelning!). Det var just i början som kontrasten mellan detta set och det vi sett bara en kvart tidigare slog mig.

Den sångare och frontman jag fick se på scenen var en man som trots sina sjuttio år fortsätter utforska sina låtar. Sedan jag sist såg Dylan har jag lyssnat mycket på jazzlegenden Miles Davis och det var tydligt för mig hur lika de var i sitt uttryck. Dylan bänder sina ord och sina strofer som om det varit trumpetsolon. Han letade efter melodier i melodierna, gick in i fraserna och sträckte ut dem.

Bob Dylan formar om sina låtar till den grad att det är svårt att känna igen dem från albumversionerna. Det är något han gjort ända sedan mitten av 60-talet. Ändå finns det en stor publik som fortfarande använder detta som ett glåpord: ”Man hör inte vilka låtar det är.” I mitt tycke är det en av anledningarna till att denna artist under så många år fortsatt vara så intressant. Han tar risker, och han är inte rädd för att misslyckas.

Han kunde tryggt och säkert tagit sig igenom låtarna som om de låtit decennium innan. Men då hade han inte varit en artist, då hade han varit ett museiföremål. En blek kopia av sig själv. Men en av orsakerna till att Bob Dylan har såpass många hängivna fans är för att de vet att han aldrig står still.

Bob verkade vara på gott humör. De gånger han stod ensam framme vid micken, utan gitarr, var de bästa. Då blev rörelseschemat större, rösten friare och gesterna generösare. Den tredje sången var den första höjdpunkten: ”Things have changed”. Nästan lika cool som originalet, en svävande historia om en man som fortfarande inte har nåt att förlora och som låtsas som om han inte bryr sig längre om det. Det låter som han befinner sig i en nedcabbad bil, med en hastighetsmätare som klättrar uppåt, på väg från stan. Midnattsrock.

Min enda stora besvikelse var av personlig art, att han spelade många låtar jag hört innan. ”Desalation row” och ”Summer Days” var kompetent framförda, men så mycket bättre 2005. ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder on the mountain” står som stenstoder i hans setlist, men särskilt spännande är de inte. Repriserna ”Tangled up in blue” och ”Make you feel my love” var dock välkomna, de var framförda med rätt glöd. Den sistnämnda har ju sedan sist blivit en världshit med Adele, och det går inte att undkomma vilken vackert skriven sång det är.

Men det var mot slutet som konsertens stora höjdpunkter kom. Den första av dem två: ”Forgetful heart”.

Jag har skrivit hela den här texten bara på grund av den sången och framförandet. Om resten av spelningen pendlade mellan bra och väldigt bra så var det här så mycket mer. ”Forgetful heart” låg på senaste skivan ”Togheter trough life” och var en låt som växte sig allt starkare med tiden. Nu var den avklädd, ackompanjerad av stråkar och en ensam akustisk gitarr. Globens hockeyhallskänsla försvann slutligen. Vi var i en annan tid, i ett universum som befolkades av döda irländska poeter. Bob ställde sig vid mikrofonen och höll tillbaka varje onödigt frustande. Sången framfördes rakt och naket.

”Forgetful heart” känns som ett spöke. Den bittra känslan av förlorad kärlek. Det är en man som sjunger i vargtimmen. Han försöker trycka ner åratal av ångest tillbaka i det hål det hör hemma. Men i natt går det inte, han sänker garden och accepterar sitt öde. I natt ser han monstret i vitögat. På albumversionen har jag alltid fått känslan av att han sjöng till sitt hjärta och förbannade det för att det återigen förälskat sig i en specifik kvinna. På scenen, denna kväll, kändes det som han försonades med faktumet att varje slag det någonsin slagit varit i onödan. I sångens fruktansvärda final sjunger han:

The door has closed forevermore
If indeed there ever was a door

Applåderna efter sången är åtminstone dubbelt så långa som för sångerna innan. Jag är omöjligt den enda som blivit berörd. Jag återvänder till verkligheten för några sången innan den andra höjdpunkten: ”Ballad of a thin man”.

Det har alltid varit en favorit bland Dylans sånger, en låt där hans teatraliska sida får fritt spelrum. Av alla de låtar han framförde ikväll kändes det som att det här var den där han behärskade scenutrymmet bäst. Återigen med händerna fria framför mikrofonen gör han ett framträdande i samma gränsland som Tom Waits eller Screamin' Jay Hawkins. Eller för den delen Vincent Price. Det var en sång som låg ovanligt nära originalversionen, med sina klånkande ackord. Det var tydligt att Bob trivdes med sina poser. Reverben var uppskruvad på max och han lekte med orden i vissa verser så att det nästan låt som om han sjung duett med sig själv. Jag har alltid älskat den mäktiga bryggan halvvägs in i sången, det var fint att få höra det med egna öron för en gångs skull.

Konserten avslutades -som alltid- med ”All along the watchtower” och ”Like a rolling stone”. Även om sistnämnda är världens bästa låt så kändes det något bortslarvad. Väldigt nära sitt original i alla fall. I vanliga fall brukar konserterna i Bobs värld vara slut där om han inte tycker att publiken förtjänat nåt extra, och tydligen hade vi det. Han sprang snabbt fram till basisten och bandledaren Tony Garnier och sa något, innan bandet slog i ”Blowin' in the wind”. Roligt nog var den totalt omformulerad till en vals, men fiol och en allsångsvänlig ”refräng”. Jag log mig igenom de minuter den pågick. På nåt sätt var det en av de största behållningarna konserten igenom.

Och vips, steg han av scenen. Ljusen i lokalen tändes. Jag vände mig om till den lakoniska göteborgaren till höger om mig, för att fråga honom hur det stod till med ångesten. Men även han hade försvunnit i tomma luften. Jag rätade på mig och gick ut ur lokalen. Jag insåg att jag för förmodligen sista gången sett Bob Dylan i livslevande form framför mig. Utanför arenan var luften klar och lätt, som efter en storm.

#4: Undertecknad går med trasiga skor

2011-10-31T19:14:00.001+01:00

Hann med spårvagnen i sista sekunden. Dörrarna stängs bakom mig. Dimper ner i sätet, pustar ut. Vagnen är halvtom, klockan är strax efter sju en lördagkväll. Jag är på väg till slutfesten för långfilmen jag arbetat på de två senaste månaderna.

När jag sätter mig ner inser jag mitt misstag. De två skorna som jag tog på mig i all hast, ett par slitna conversekopior, har ju var sitt hål under hälen. Om det börjar regna ikväll kommer mina fötter bli våtare än Venedig. Inser att jag måste göra en tillfällig lagning och ser mig runt efter material att täta hålen med. Upptäcker det lilla häftet med tidtabellen som hänger precis framför mig.
”Perfekt”, tänker jag och river den i två. Tar var sin halva och placerar dem omsorgsfullt i sulan. Den här lagningen kommer hålla lagom för kvällen, sen kan jag slänga skorna när jag kommer hem. Jag snör på mig dojjorna igen och tittar upp. Då ser jag att killen på sätet bakom mig stirrar på mig med intensiv blick. Han ser ut att vara övertygad om att liraren framför honom är en uteliggare. Jag nickar en hälsning till honom. Han vänder bort blicken.

Där har ni en perfekt metafor för hur jag levt mitt liv de senaste månaderna. Tillfälliga lösningar som skjuter upp problemen till morgondagen. Jag har skyllt det mesta på jobbet, sagt att jag kommer fixa allting snart, ska bara bli färdig med det här projektet först. Sen när väl en produktion närmat sig sitt slut så har telefonen ringt och jag har hoppat på nästa. ”Jag ska vila ut.... jag ska städa ordentligt...jag ska fixa med de där papprena...jag ska sätta igång med träningen...jag ska bara göra färdigt det här jobbet först.”. Istället har jag gjort någon tillfälligt lösning på problemet, men de tillfälligheterna har till slut visat sig vara varaktigheter.

Men nu sitter jag här på vagnen. Med skor lappade med 6ans tidtabell. På väg till en slutfest för det troligen sista projektet det här året. Efter det här väntar en semester, mer eller mindre frivillig. Det är nu jag ska slänga de här gamla pjuxen och skaffa ett par nya, hela. Det kommer jag också att göra...

Imorgon.

Gubben Kaauris Trädgård

2011-10-16T20:14:00.005+02:00

Jag hittade på min hårddisk en novell jag skrev under en skrivkurs 2008. Nu använder jag ordet novell lite svepande, som för att påstå att den här texten vore fiktion. Det är den inte. Visst, jag har skarvat lite i kanterna och lagt till. Men på sätt och vis är varje ord sant. Det här är ännu en historia från en uppväxt där gränsen mellan skröna och verklighet suddats ut.

I alla fall. Istället för att låta den ligga och samla damm på min hårddisk tyckte jag att det var bättre om den fick se något sort digitalt ljus på den här väl undangömda bloggen. Om det är av intresse för någon, vill säga.

P.S: Jag vill varna er som tycker att twitter använder en lagom mängd text. Den här är fyra sidor lång...

Ni kan läsa den här: http://kamratsavela.bravehost.com/Gubben%20Kaauris%20tr%C3%A4dg%C3%A5rd.pdf

Texten börjar:
"Det finns ingenting som kan få en elvaårig pojke att ta första steget ut ur barndomen som åsynen av död kropp. Trots att det gått över tio år sedan jag för första gången stirrade in i ett par kalla och livlösa ögon, så är det som att jag kan återkalla varje sekund av den där septembernatten i mitt huvud. "

#3: Den sista av de soliga dagarna.

2011-10-07T19:58:00.006+02:00

Det var några dagar in i september, hösten hade börjat komma krypande. Jag satt på spårvagnen och pratade med B- och D-, två fina vänner. Precis innan de hoppade av berättade jag om en film jag sett kvällen och nämnde en illa utförd produktplacering för Dunkin' Donuts. När de klivit av vände sig mannen i sätet framför mig mot mig.
"I heard you say something about dunkin' donuts."

Mannen talade med en bred amerikansk brytning. Han var rundlagd, kanske drag av latino och höll i ett fiskespö. Jag svarade honom att jag aldrig varit där.
"Oh, that's a shame dude. They are really something".
Han fortsatte berätta om hur han saknat donutkulturen i Sverige. Hur de saker som vi kallade munkar inte alls nådde upp till de nivåer som han eftersträvade. Han hade letat efter ett dunkin' donuts men fått reda på att det närmaste låg på en flygplats i Finland. Sverige saknade överhuvudtaget många av de snabbmatskedjor som gjorde livet till en ynnest att leva, enligt honom. KFC, Starbucks, Taco Bell. Det verkade inte finnas i hans värld att detta kunde vara en bra sak, att vår hälsa kanske mådde bra av att slippa fler stora amerikanska kedjor.

Jag slogs ganska fort av hans öppenhet. Att inleda diskussioner med vem som helst på vagnen är sådär självklart amerikanskt. Han hade självförtroende och värme på ett sätt som kanske inte var helt och hållet genuint, men absolut godhjärtat.
"So where are you from in the states?" frågade jag honom.
"Chicago. Ever been there?"
"No... I never been to USA at all. I'd like to."
"You should, bro."
Han berättade om hur mycket han älskade sitt hemland. Det var stort, det var fritt, det var galet. Du kunde åka till de norra staterna och uppleva en fantastisk vinter, berättade han, och en flygresa senare vara nere på en tropisk sandstrand. Han gillade Europa, och Sverige i synnerhet. Han hade bott här i fem år. Ingenting gick dock upp emot hans Amerika. Hur kom det sig att han bodde i Sverige, undrade jag.

"My wife!"
Såklart, svarade jag. Kärleken var det enda som kunde motivera en människa att välja bort något annat som betydde så mycket. Varje gång jag träffade någon som tycktes befinna sig på ett ställe där de inte hörde hemma, människor som stack ut från tapeten för att deras mönster var lodrätt när väggens ränder helt klar var vågrätta, så hade det att göra med en tjej eller en kille. Han hade träffat henne här i Sverige och blivit kvar. Det hade bara varit tänkt att han skulle bli här ett par månader, men plötsligt hade månaderna blivit år. Den cyniske skulle lätt kunna skratta åt denna välgödde amerikans förkärlek till snabbmat. Den hjärtlöse kunde fördöma hans hemland bara genom att rabbla statistik om landets ekonomi. Men man måste ha varit blind för att inse att han offrat det liv han älskat och växt upp i, för någonting mycket större.
"My wife. She's worth it."

Amerikanen lyfte sitt fiskespö. Han berättade att han var på väg till en plats under Göta älvbron där han brukade stå och dra upp fisk. Han var inte orolig för att den skulle vara förgiftad, han brukade kunna dra upp en hel del under en bra dag.
"I catch a lot... Sometimes too many"
Vi närmade stoppet där han skulle av och där jag skulle vidare. Han tittade ut genom fönstret och såg solen stå högt på himmelen.
"Autumn is coming", sa jag.
"Yeah. This is the last one of the sunny days", sa han. De orden hängde kvar i mitt huvud i flera timmar efteråt.
Innan han klev av sträckte han fram en kraftig näve:
"I'm Jeff."

#2: Skjortan.

2011-10-01T19:56:00.003+02:00

När jag öppnar min garderob kastar jag in en smutsig skjorta i tvätthögen och drar snabbt ut en ren från en galge, och smäller snabbt igen dörren innan allting rasar ut på golvet. Jag har på rent måfå dragit ut den nyköpta H&M-skjortan. Det är en rutig historia i röda, svarta och vita ränder. Av någon anledning kändes den bekant när jag köpte den, och det är inte förrän nu när jag står här på mitt rum som jag känner igen den. Jag hade en mycket liknande skjorta när jag var ett barn.

***

Det är mitten av 90-talet, jag stod utanför portarna till min mellanstadieskola. Det regnade i den norrbottniska byn, och majoriteten av alla byns ungar var ute på skolgården och stojade. När jag var i den åldern var jag, inte helt oväntat, en underlig unge. Jag hade en sjukt livlig fantasi, och minns att jag ibland hade svårt att skilja på verklighet och fiktion. Så just nu minns jag att jag stod och följde mönstret i en vattenpöl med blicken. Det såg ut som ett stormande hav. När jag tittade upp märkte jag att en flicka från klassen stod och tittade på mig.
"Om du hade modernare kläder så hade du kanske haft fler vänner.", sa hon tillslut.
"Va?"
"Om du hade haft modernare kläder. Så kanske du hade haft fler vänner."
"Jag har vänner!"
"Ja, men inte så många."
"Jo, det är sant, sa jag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra en comeback efter en sådan dräpare. Så jag började ifrågasätta själva påståendet.

"Vadå omodernt", sa jag med min släpande tioåriga Kalixdialekt, "det här är en skjorta! Alla har skjortor. På tv. ".
Hon sa inget. Hade jag varit sådär tio år äldre hade jag kunnat upplysa henne om att den hyfsat nyligen avlidne Kurt Cobain varit med och gjort flanellskjortan hypermodern. Det är var trots allt 90-talet. Men det hade nog inte bitit på henne ändå.
"Jag ville bara hjälpa dig", sa hon tillslut och gick.

Jag stod kvar i regnet och förde fingrarna över skjortbiten som stack ut under min jacka. Skjortan var rutig: Svart, vit och röd. Vad var det för fel på skjortan? Den var skön och snygg, det var jag helt övertygad om. Den tioåriga Toni slog tankarna ur huvudet och fortsatte följa mönstret i vattenpölen.

***

Jag springer mot spårvagnen i regnet, på väg mot en fest. Det är lördag, och vinflaskan slår mot högerbenet där den dinglar i den mörkt lila påsen. I sista sekund slinker jag in i vagnen och sätter mig på en plats längst fram. Jag tittar ner och ser min skjorta sticka ut från jackans nederkant. Följer mönstret på skjortan med blicken.

JLTTB #1: Kaninen.

2011-09-15T23:12:00.006+02:00

Det blev en omtumlande sommar, insåg jag i efterhand. Jag har börjat skriva ner små minnesbilder från den. Vissa av dem kommer jag publicera här. Jag är alltså tillbaka i bloggandet, tror jag, men det kommer nog se lite annorlunda ut.

Det är som någon tagit en tygkanin i öronen -jag tänker mig ett gosedjur nedärvt från 70-talet, i gul plysch- och slängt det rakt upp i luften. Med kraft flyger den upp i luften för att sedan segla ned och landa med en duns. Där ligger den sedan på marken, på nacken, med benen i luften. Kaninen flög upp i luften för att någon kastade den, och den landade på grund av naturlagarna. Men kaninjäveln landar som den landar (på nacken, med benen i luften) genom en ren slump. Den kunde lika gärna ha landat på magen, på ryggen eller på benen. Kanske skulle den lika gärna då ha rest sig upp och gått.

Det är så jag tänker mig den enorma kaninen av trä som står på stortorget i Örebro. Det är en konstnär som placerat den där genom ett konstprojekt som heter Open art. Tanken är alltså att den ska få människor att tänka på perspektiven i tillvaron: Att inse att det är betraktaren som avgör vad som är stort eller litet. Jag släpper tanken på att någon kastat en enorm kanin (av trä, märk väl, inte av plysch) och att den landat på nacken. Istället vänder jag mig till min vän S- och säger:
”Det är fan det coolaste konstverk jag nånsin sett! Här, ta ett foto på mig när jag gör såhär”

Jag springer fram några meter och försöker ställa mig på nacken, med benen i luften. Jag imiterar posén så bra jag kan, men det svårt att hålla balansen. För ett ögonblick är jag -i förgrunden- och kaninen -i bakgrunden- likadana. Som om någon tagit mig i öronen -ni kan tänka er en ansträng lirare nedstigen från 80-talet, helt klädd i svart- och släng mig rakt upp i luften. Jag landade därefter som jag landade. Jag är tjugofyra år gammal, och jag står och balanserar på nacken på ett torg i Örebro. Vi befinner halvvägs in i sommaren tjugohundraelva, och jag har landat lika mycket beroende av slumpen som av naturlagarna. Jag borde verkligen resa på mig och gå.

Iphonen säger ”klick” och fotot är taget. Jag reser på mig och springer tillbaka mot S-, och vi rör oss tillbaka mot bilen. Det är några timmar kvar bilresan hem till Göteborg. Jag har varit borta ett tag, men nu är det dags att komma tillbaka.

Full älg.

2011-09-09T10:27:00.001+02:00

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.716780-alg-raddad-ur-tradklyka

Älg äter jästa äpplen. Blir berusad och fastnar i ett träd. Brandkåren rycker in och hjälper den ner. Älgen vaknar upp dagen efteråt och är bakfull. Det är någonting med berusade djur som är väldigt roligt.

Jag var med om en liknande grej en gång. Det var väldigt svårt att ta sig ner från trädet, speciellt med tanke på hur full jag var, men en familj med älgar hjälpte mig. Efter det bodde jag med dem i två år.

Ett enda stort: Kanske.

2011-08-07T22:06:00.004+02:00

Det var några månader sedan jag överhuvudtaget skrev något på den här bloggen. Ett så långt uppehåll har jag nog aldrig haft sen jag började för snart sex år sedan. Men ärligt talat kändes inlägget innan detta, den navelskådande texten om de gånger mitt dylannörderi och liv korsat vägar, som ett sorts avsked till den här sortens skrivande. Om det är fallet vet jag inte. Inte särskilt många läser här längre -och min skrivlust har avtagit avsevärt.

Jag får helt enkelt fundera på om det finns någon mening med att hålla det här lilla tillhållet vid liv. Att blogga har jag alltid ansett lite töntigt, så kanske har jag blivit vuxen nog att sätta stopp för det här.

Det händer fortfarande att jag i det vardagliga livet upptäcker små scener och sammanhang som skulle kunna bli hyfsat underhållande eller intressanta små historier. Händelser då mina neuroser får frispel och driver mig att fatta underliga beslut. Små flyktiga historier med kvinnor som är lika delar av romantiserat dravel som av snubbelhumor. Karriärmässiga framgångar och bakslag. Eller varför inte ogenerat skryt i kvadrat?

Problemet är detta: Jag har passerat den där tonåren då jag kunde skriva vad som helst och komma undan med det. Ovanstående exempel är väl vad en normal människa borde hålla för sig själv. Skriva om sitt privatliv och människorna som ingår i det är som att jonglera med dynamit. Att skriva om jobb får göras med största försiktighet, med tanke på sekretessen som ofta omgärdar en filminspelning. Så vad återstår? Dessa oändliga stycken om musik? Vem -som inte är en lillgammal gubbrockare- har nytta av det?

Många kanske funderar på det självklara svaret: Skriv dagbok istället, grabben. Ägna dig åt ett medium som ingen annan kommer läsa. Men där i ligger problemet! Att skriva för mig själv tar ur själva poängen av att skriva. Mitt ego göds av att skriva saker som andra kan läsa (även om få gör det). Orsaken till att jag skriver om saker som hänt mig är inte för någon terapeutisk anledning. Vill jag på riktigt må bättre av att lätta på hjärtat om nåt privat gör jag det för en polare, inte för internet. Det jag publicerar här på bloggen är ofta hårt censurerat och jag skarvar lika mycket med sanningen som en full mattläggare. Varför skriver jag om mig själv då? För att jag är för lat för att komma på något fiktivt...

Så jag vet inte riktigt vad den här omvända programförklaringen är för något. Kanske är det ett sätt att säga:

"Tack och bock! Här och nu slutar det. Läs det nedanstående inlägget om 'Tangled up in blue'. Allt jag har att säga har redan sagts i det. Det här projektet har nått vägs ände, och att skriva någonting mer vore att paja den dramaturgiska kurvan."

eller så är det mitt sätt att säga:

"Den här bloggen lider av samma symptom som mina förhållanden, folkölsfyllor och att färdas med Norrlandståget: Varje gång jag sagt att det varit sista gången, så har jag snart kommit tillbaka som en naiv och norrbottnisk bumerang".

Därför: På återkommande. Kanske.

Tangled up in Blue: Ett telegram på födelsedagen

2011-05-24T13:38:00.007+02:00

Bob Dylan blir 70 år gammal idag, den tjugofjärde maj. Det är många som väljer att hylla honom just nu. Fan om jag vore sämre. Det här, inser jag efter att ha skrapat ihop några av nedan följande stycken, är den mest personliga text jag någonsin publicerat.

Min fascination för Dylan är för de flesta nyktra, vanliga människor svår att förstå sig på. Jag tror inte att Dylan egentligen påverkat mitt liv, vilket många fanatiska fans ofta påstår, inte på det stora hela. Men han har funnits där i ungefär åtta år, och därför hans ord till viss del blivit mina. Dylan har mer än någon annan varit soundtracket till mitt liv och mina tankar. Vissa scener och ögonblick tycks lysa kraftigare än andra. Andra minns jag mest på måfå, för att de ligger nära till hands eller för att jag ser någon sorts komik i dem. Är det något jag plockat upp från Bobs sätt att berätta en historia är det att ni inte kan förvänta er en kronologisk resa. Det här är min ”Brownsville Girl”, en på tok för lång story om att försöka hitta ett sammanhang i något som kanske aldrig fanns där.

***

Sättet som ”Highway 61 Revisited” luktar. Omslaget är något sorts digipack, ett försök att få cd-omslaget att likna LP-versionen. Jag sitter i baksätet i min mors bil. Vad är jag? Sexton-sjutton? Jag har hämtat en beställning från CDON, det är sommar och varmt i bilen. Jag har köpt min första studioskiva med Dylan. Vi har stannat utanför ICA Hjärtat i Kalix. När jag öppnar konvolutet slår det upp en lukt av plast. På omslaget är Bob nästan framkallad i pastell, han ser stencool ut där han sitter ner och stirrar in i kameran. Det är något med hans blick. Den säger att han vet något som jag inte har en susning om. Jag är en tonåring i min hemstad.

Efter en viss ålder gjorde jag inget annat än att längta bort från Kalix. Staden var som en tvångströja som jag en dag växt in i. Som om jag en dag upptäckte: ”Fan vad trångt det var här då”. Jag var född i Göteborg, och jag visste att jag en dag skulle flytta tillbaka dit.

För dramaturgins skull vill jag tro att det var i samma sekund jag kom hem och tryckte ”play” och började spela skivan som den där frihetslängtan började. Att det inledande pistolskottet till trumslag som sparkar igång ”Like a rolling stone” var den där omvälvande upplevelsen som fick mig att omvärdera mitt liv. Givetvis var det inte så. Men när jag 2011, i ett litet rum i Göteborg, öppnar upp omslaget till ”Highway 61 Revisisted” luktar jag noggrant för att känna den där doften. Jodå, den finns där. Det är såhär en uppväxt luktar.

***

Bob gick av scenen, efter att ha plinkat de sista ackorden till ”All along the watchtower”. Det här var andra gången jag sett honom live. Globen tömdes snabbt på folk, och jag vände mig om till en tjej för att fråga vad hon tyckt. Vi hade gjort slut för en vecka sedan, men vi hade ju biljetterna och jag trodde väl någonstans att resan hit var en chans att lappa ihop det hela. Det var det ju förstås inte. Det hade varit en bra konsert, men den förra hade varit mycket bättre. Det tog länge innan jag vågade erkänna för mig själv att det inte varit en toppenspelning, på samma sätt som det tog mig länge att inse att vårat förhållande inte heller varit perfekt. Långt senare fick jag veta att hon inte alls gillat konserten. Hade jag vetat det då när vi trängde oss ut -från första raden på parkett fram till utgångarna- så hade jag kanske kommit över vårat uppbrott bra mycket tidigare. Dessutom snodde någon min halsduk. Det var surt, för det var en bra halsduk.

***

Jag har köpt Dylans skivor en efter en. Så att jag kan lyssna igenom dem grundligt, inte missa några detaljer. De fungerar nästan som fotoalbum. Jag kan återge vilka skivor jag köpt under vilka perioder och i vilken ordning. ”Blood on the tracks” var den tredje av studioskivorna jag köpte, precis innan jag började sista året på gymnasiet. (Jag åkte moped och nynnade på ”Tangled up in blue”). Sista sommaren i Kalix satt jag uppe om nätterna -det var för ljust för att sova- och lyssnade på ”Chimes of Freedom”. Jag satt och krökade med J- i hans källare och skrev på en elektrisk skrivmaskin till ”Highway 61 Revisited”. Det finns ett fotografi från Norrköping när jag öppnar embalaget till ”Modern Times”, när den var nysläppt. Det är i svartvit och jag ser ut som ett barn när jag biter mig i läppen. I Värmland inledde jag min tid med ”Slow Train Coming” och avslutade med ”Togheter trough life”. En sommar i Ystad kunde jag inte sluta lyssna på ”Planet Waves”. I Trollhättan städade jag upp resterna från ett fylleslag till tonerna av julskivan. När jag joggar genom skogarna i Hisingen lyssnar jag på 80-tals bluesen ”Groom's still waiting at the altar”.

***

Det var på ett internatrum i Värmland, en korridorsfest där endast de fastskruvade möblerna fick behålla sin plats. Dörren till mitt rum stod alltid uppe, så att folk kunde ramla in och ut som de ville. Dessutom för att jag skulle kunna terrorisera grannarna med min musik. Det är så jag funkar. Det var en flicka där, vi hade smusslat i några veckor nu, men var väl inte helt ”offentliga”. Folkhögskoleförhållanden fungerade så: Att bli offentlig var ett stort steg, även om alla redan förstått vad som pågick. Jag tog henne i handen och drog in henne på mitt rum. Det var ingen annan i rummet utom vi, bortsett från Dylan som på högsta volym gastade ”How does it feeeeeel?” i min stereo. Vi stod och lyssnade innan vi omfamnade varandra:
”Fan, det här är livet hörrdu. En bra tjej och världens bästa låt. Vilket ögonblick!”.
Hon skrattade, hon hade säkert aldrig hört den förr.

Över ett år senare stod jag och städade ut mitt internatrum. Endast det sista var kvar av moppandet och torkandet. Det var flyttstädning. Min tid på folkhögskolan var över. Det enda som fanns kvar i mitt rum var en packad kappsäck och en bärbar cd-spelare. Hon kom in på mitt rum och jag hoppade till av förvåning, hon som jag delat det där ögonblicket med. Vi var två människor som inte längre kände varandra. Vi hade sårat varandra för mycket, för länge och för väl. Jag stod där och städade och lyssnade på vad hon hade att säga.. Vad vi sa i det rummet minns jag inte idag. Det som jag däremot minns, med all tydlighet, är att vårat samtal hann utspela sig under tiden Bob Dylan sjöng, ur min lilla cd-spelare, ”If you ever go to Houston”.

***

Första gången jag hörde ”Visions of Johanna” var det som att någon sparkat in min dörr. Den berättade något om världen, men jag visste inte vad det var. Det var den akustiska versionen från ”Live 1966”. Jag satt på golvet till mitt pojkrum men kände mig ändå yr. Jag minns att farsan ropade att maten var klar ungefär samtidigt som låten tog slut.

***

En morgon i Budapest satt jag och såg solen gå upp med en amerikansk tjej som hette Dylan. Innan dess hade vi pratat hela natten, dansat lite emellanåt, och när vi kom tillbaka till vandrarhemmet gick vi upp till mitt rum och pratade i några timmar till. Hon ville starta en sorts ekologisk lanthandel i Kalifornien och hon tyckte uppenbarligen att jag var häftig för att jag jobbat på Greenpeace, var vegetarian och från Sverige. Vi pratade om böcker som inspirerat oss, och jag nämnde Bobs kryptiska självbiografi. Helt enkelt, vi tog oss igenom allt sånt där pretentiöst skitsnack som tågluffande ungdomar gör. Filmen ”Bara en natt” är ett bra exempel på det.

Tillslut blev klockan för mycket och när det var dags att lägga sig försökte hon krypa ner bredvid. ”Tyvärr, det går inte”, var jag tvungen att säga, ”jag har flickvän”. Vi skakade av oss den obekväma stämningen och gick ut och satte oss på balkongen istället. Just där fick vi se solen gå upp ("Well, if you wanna see the sun rise/ Honey, I know where”). Det var min sista natt i Budapest, och den hade just tagit slut.

***

När A- dog blev det tyst.

Jag gick omkring som ett ljudlöst spöke i en vecka där hemma. Jag som bearbetat större delen av mitt känsloliv genom musik, texter och rörliga bilden kunde nu inte ens tänka tanken på att fly in i ett täcke av toner. Ingenting förutom tystnad kunde illustrera vad jag kände.

Efter ungefär en vecka kände jag mig symboliskt redo. Jag sökte upp två låtar ur skivsamlingen som var de enda jag kunde tänka mig just då. Samma två låtar som (tillsammans med ZZ Tops ”Rough boy” jag hoppades att någon en dag väljer att spela på min begravning). Jag slog på min stereo och tryckte varsamt fram det första spåret. Jag satt i min gula fåtölj, under plåtlampan i pojkrummet, som så många gånger förr. Men den här gången var allt annorlunda.

Den första låten var Cornelis Vreeswijks ”Fredrik Åkares Morgonpsalm”. Jag visste att A- hade älskat Cornelis på samma sätt som mig. Den här sången var en begravning i sig, en poetisk gravskift. När de sista tonerna ebbade ut bytte jag skiva. Jag slog igång Bob Dylans ”Every grain of sand”. Det finns en textrad i den låten som ända sedan dess, trots hundratals lyssningar, aldrig misslyckats med att sända en ilning längst min ryggrad. Varje gång har jag tänkt på A-:

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, other times it’s only me

***

I mina reflektioner över Bobs texter och musik har jag ofta tyckt synd om de kvinnor han porträtterat. De utelämnade texterna och beskrivningarna som kom långt före bloggåldern där han för evigt gjort sin fru Sara till allmängods genom ”Sad eyed lady of the lowlands”eller just ”Sara”. Jag har undrat hur det känns att vara den besjugna parten i skilsmässoalbum som ”Blood on the tracks” eller ”Time out of mind”. Däremot vill jag påstå att Dylans kvinnoporträtt -till skillnad från hundratals andra musiker/författare/skribenter/mig- är mångfacetterade. Kvinnor är varken horor eller madonnor i hans texter. Sångaren själv är ofta mer svekfull än han anklagar någon annan för att vara. Dylan kan se det vackra i det hemska, och det hemska i det vackra. Jag önskar själv att jag hade den förmågan.

***

”Vad gör jag här?” tänkte jag.

Jag satt nedhasad i soffa i ett fashionablare kvarter av Göteborg. Det var efterfest i ordets slöaste benämning. Klockan närmade sig fem på morgonen. Bredvid mig låg en flicka och halvsov. Några enstaka pratade i köket. I högtalarna pulserade ”Blonde on blonde”, ett av de stora mästerverken.

”Typiskt mig... Jag skulle ju åkt hem, jag hade ju festat klart. Jag hade sagt godnatt till grabbarna på krogen och satt och käkade en fallafel på gatuköket. Så fick jag det där sms:et av henne om att det var efterfest. Jag kollade inte ens upp hur jag skulle ta mig hem, nu får jag ju vänta in första spårvagnen vid sex. Varför gör jag alltid såhär? Jagar ögonblick som aldrig kommer. En vettig människa hade gett upp, men jag är den värsta sortens optimist. Den som kraschar rakt in i en bergvägg i tron om att en tunnel ska uppenbara sig i sista sekund.”

I samma sekund började ”Visions of Johanna”, den vackraste av alla sånger. Tjejen bredvid mig började sjunga med i en viskande ton. Det visade det sig att hon kunde varje ord av varje spår på ”Blonde on Blonde”.

***

Det är svårt att minnas scener från min tid i Trollhättan där Bobs musik spelade någon större sorts roll. Det var mest jazz, Springsteen och Drive-by Truckers där. Jag minns hur J- bodde på åttonde våningen i mitt studenthus och lyssnade på ”Born in Time” när jag besökte honom. Han satt med en elgitarr och jammade med i sången. Jag minns en efterfest med några filmarbetare då vi lyssnade på ”Lay, Lady, Lay”. En gång utanför Backstage minns jag att jag stötte på en snubbe som helt ur tomma luften påpekade att han var ”en Dylankille”, varefter vi reciterade sista versen från ”Mr. Tambourine Man”. Trollhättan var på sätt och vis som att hamna i Kalix igen, småstadsångesten var som en tryckande filt där. Man kan säga att året i den staden var som mitt personliga 1972, det tysta året i Dylans karriär. Mellan ”New Morning” och ”Planet Waves”.

***

Motorvägen ledde mig ut ur Skåne. Solen höll på att sjunka längst det platta landskapet. Jag befann mig på andra sidan landet från staden jag växt upp i. Jag hade lånat en väns bil och var på väg hem. De två senaste månaderna hade jag jobbat på en långfilm utanför Ystad, det var den tredje sommaren i rad jag uppehållit mig i den här delen av landet. Imorgon skulle jag börja arbetet med en kortfilm, några veckor efter det skulle jag flytta från Trollhättan till Göteborg. Det skulle bli en hektisk höst. Jag vred upp volymen på bilstereon, givetvis var Bob med mig idag också. Symboliskt nog sjöng han:

I’ve just reached a place
Where the willow don’t bend
There’s not much more to be said
It’s the top of the end
I’m going
I’m going
I’m gone

Jag var på väg att uppfylla två drömmar jag närt sedan tidiga tonåren. Jag var på god väg att få ena foten i filmbranschen, och jag vara bara dagar från att kalla mig Göteborgare. Jag tryckte gasen hårdare mot mattan, växlade upp och fortsatte vägen hem.

Många Dylanfans pratar ofta om att deras intresse påminner om att bygga pussel och fylla i tomma luckor. Det finns alltid nåt nytt att upptäcka. Som att man en dag skulle hitta en nyckel som gör att alla dörrar öppnas, som att man tillslut förstår...sanningen! Som att den råda tråden i ”Tangled up in blue” skulle avslöja alla hemligheter i ”Mississippi”.

Min teori är att min syn på livet varit likadan. Att om jag bara en dag levt tillräckligt länge och sett nog av livets galenskaper så kommer jag förstå allt. Att det kommer komma en aha-upplevelse som förklarar världen och allt jag upplevt i mitt liv. Jag har blivit förälskad och trott att det skulle lett mig närmare svaret. Jag har varit förkrossad och sorgfull, men inte blivit klokare av det. Jag har sökt svaret i vinylskivor och på vita duken, men jag har bara upptäckt andra människor som haft samma fråga.

Det kanske var Bob Dylan, denna 70-åriga man, som väckte frågan i mitt huvud. När jag blev genomborrad av blicken på skivomslaget till ”Highway 61 Revisited”, och tänkte att den visste något. Något jag var tvungen att ta reda på vad. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller purken över detta.

Jadu, Bob. Du skickade iväg mig på en resa som ännu inte tagit slut. Jag kommer fortsätta leta, i dina sångtexter och i ögonen på människorna jag möter. Någon där ute kanske vet svaret. Om inte, så bryr jag mig inte särskilt. Resan är målet, eller hur?

Tills vidare, Bob. Grattis på födelsedagen. Tack.

Strange how people who suffer together
have stronger connections than people who are most content
I don’t have any regrets,
they can talk about me plenty when I’m gone

I väntan på något meningsfullt (Söndag)

2011-05-22T23:03:00.003+02:00

Jag är en hemskt rastlös människa. Jag har bara hunnit ta mig igenom den första veckan som arbetslös och klättrar redan på väggarna. Och då är det här dessutom den första dagen sen jobbet tog slut som jag hållit mig hemma.

Ja, jag har ju spenderat de två senaste månaderna med att arbeta på Jan Troells senaste film. En fantastisk upplevelse. Nu letar jag nya jobb och projekt. Vi får se hur det går. Men den första veckan av "ledighet" fick jag i alla fall ägnat åt att hinna med allt jag skjutit upp det senaste halvåret. Tandläkare, optiker, diverse försummade vänner. Vad jag ska ta mig till den kommande veckan, bortsett från jobbsökandet, är mig än så länge obekant.

Jag antar att ni får ta den här texten som ett lamt mellanmål i väntan på något meningsfullt skrivet. Jag har inte ägnat den här bloggen någon avsevärd energi på ett bra tag nu. Det tycks gå i vågor det där. Nåväl. Tills vidare får ni några videor -som ändå inte kommer intressera någon annan än undertecknad...

De senaste veckorna har jag på facebook varje söndag "postat" en video med epitetet Söndagssången. Här kommer samtliga videor. Känn stråket av Söndag.

Originalet

2011-04-25T17:31:00.001+02:00

Alla dessa idoldeltagare som kört denna låt till förbannelse, alla dessa slätstrukna versioner till trots, det så här låtjäveln ska låta: Med lidelse och blod. Originalet helt enkelt. Tyvärr är början och slutet avhugget, men den passion som Cohen har när han mässar refrängen kompenserar det mesta.

Konversationer #2: En natt i Göteborg

2011-04-11T17:17:00.000+02:00

Vi ramlar ut ur spårvagnen. Luften är sval, runt tio grader. Den här lördagskvällen tycks det inte vara alltför många Göteborgare ute på Kungsportsplatsen. Men vi fyra är här i alla fall.

"Var ligger det här stället", frågar B-.
Eftersom vi alla är filmarbetare så drar vi alla simultant upp våra iPhones. Det ser rätt töntigt ut.
"Ditåt", säger J-, hon tar täten.
Jag säger:
"Inse vad Sagan om Ringen hade varit kortare om de haft iPhone? De hade typ hittat direkt istället för att dras med den där gröna saken. Det hade tagit typ tre timmar och sen hade det stått på Frodos facebook att han taggat sig själv på domedagsberget."
"Alltså", säger A-, "jag fattar inte hur de kunde ha svårt att hitta i vilket fall som helst. Det var ju typ som att hitta Malmö i Skåne. Typ stora öppna fält och sen en brinnande stad i horisonten. Hur fan kunde de INTE hitta?"
"Nu kan inte jag så mycket om Sagan om Ringen, men jag tror varken de hade E6'an eller Pågatåg i Mordor."

Vi filosoferar vidare och rör oss uppåt Magasingatan. Efter några minuter inser vi att vi gått åt fel håll, trots våra leksaker från apple.

***

Runt långbordet sitter ett tjog människor, jag känner hälften. Vi har tillslut hittat lokalen, det är trångt men trevligt. Jag tuggar på en bit chevré från en övergiven ostbricka. Jag älskar ost, så är det bara. Mitt emot mig sitter en forne klasskamrat, det var länge sedan jag träffade honom. Förvirras inte av att han också kallas J- i den här texten. Det är inte samma J- som i det tidigare stycket.
"Jag hörde att ni var och filmade utanför mig tidigare i veckan", säger J-.
"Jaha, var då?", frågar jag.
"På R-gatan."
"Ja, du bor där ja! Visst ja. Då bor du sjukt nära götaplatsen!", säger jag.
"Sååå nära är det väl inte. Tar väl 10 minuter att gå."
A- bryter in i diskussionen: "Du får tänka på att Toni är norrlänning. För honom är 10 minuter ingenting."

Jag spelar förnärmad:
"Det här har ingenting med min etnicitet att göra!", frustar jag, "Tio minuter är ingenting. Jag menar: Du kan vakna kissnödig mitt i natten, stiga upp och gå ner till Götaplatsen. Kissa i Poisedonfontänen och sedan hinna gå hem innan ett avsnitt Magnum P.I på tv är slut."
J- svarar omedelbart:
"Jag skulle aldrig gå och kissa mitt i ett avsnitt Magnum P.I".

Diskussionen fortsätter.

***

Jag går uppför trapporna till övervåningen och ser de andra. De var sugna på ett uteställe så jag hakade på. Jag ställer mig bredvid dem och sipprar lite på ölen. Musiken pulserar högljutt. En bekant kommer fram till mig och säger nåt:
"Va?", frågar jag.
Han lutar sig närmare och säger något som jag tror är: "FAN, DET ÄR MYCKET FOLK HÄR IKVÄLL".
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och ropar tillbaka: "JA; DET ÄR SCHYSST"
"VA?"
"DET ÄR SCHYSST!"
"VA?"
"SCHYSST!"
"JAHA... JAVISST".
Han försöker säga nåt. Jag nickar som om jag förstod vad han sa

Vi dricker lite på våra öl och kollar på folksamlingen som dansar. Jag inser plötsligt att den bästa delen av kvällen redan är över.

Sista kvällen på fel sida älven

2011-04-03T23:01:00.002+02:00

"Den här, grabbar, måste vi lyssna på innan vi går."
Jag klickade igång låten på Spotify och satte mig i soffan. Öppnade en öl. P- satt bredvid mig och J- i sin säng. Det här var uppenbarligen sista gången som jag satt här i J-s lägenhet och drack öl, eller sista gången överhuvudtaget som jag satt här. Efter idag skulle vi tre inte vara klasskamrater längre, och mina anledningar till att återvända till det här studenthuset i Trollhättan skulle upphöra. Jag hade själv bott här, på "Elefanten", bara för några månader sedan. Men nu var det slut. Tiden på filmarbetarutbildningen var över. Det var den elfte mars.

Peter LeMarc började sjunga: "Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet". P- skakade som vanligt på huvudet när jag och J- satte igång: Han skrattade gott åt hur nördiga vi var. Jag var tvungen att förklara för honom varför den här extremt gubbrockiga låten passade så väl ikväll:

"Första kvällen vi i klassen gick ut, dagen innan utbildningen startade, så gick vi ner till Strandgatan. Drack några öl. Ja, det vet du ju. I alla fall, under kvällen minns jag att J- pekade mot andra sidan vattnet och frågade oss, 'är det den där sidan som är fel sida?'. Han förklarade att i en Peter LeMarc låt som ingen annan av oss hört så sjöng just denna trollhättebo om en tjej som bodde på fel sida älven. Sen har den där låten dykt upp några gånger och på sistone har jag själv fastnat rejält för den. Och här sitter vi nu! Avslutar en perfekt cirkel. Vi ska snart gå ner till drottningtorget för att träffas på samma ställe där vi träffades första gången. Men första ska vi bara höra klart den här låten. "

Låten fortsatte, och det är en lång låt, och vi föll in i andra diskussioner. Men nånstans där vid gitarrsolot satt vi alla tysta och bara såg ut genom fönsterna. Här på åttonde våningen ser man hela stan. Stor, tyst och låg sol. Typisk småstad.

"Hade det här varit en film hade man sett helikopterbilder över Trollhättan nu", sa jag lite onödigt. I mitt huvud spelades redan den filmen upp. Stora vyer över stan. Vi avslutade våra öl, gick ner på stan och låten tog slut.

En mu(s)iknörd?

2011-03-26T13:24:00.003+01:00

Jag är ingen socialdemokrat. Jag är nog av naturen mer radikal än så. Men! Jag inser ju förstås värdet av en stark socialdemokrati för att få de rödgröna till makten, vilket är ett steg i rätt riktning för att få det här landet till sans igen.

Men mest av allt, bortom politiska åsikter, så är jag musiknörd. Först och främst. Därför gläds jag av att Håkan Juholt blivit vald till sossarnas nya partiordförande. För inte på mycket länge, om inte nånsin, så har en svensk partiledare jobbat så hårt för att marknadsföra sig själv som musiknörd. När det blev officiellt att Juholt var förslaget för denna post så handlade de första rapporteringarna om denna politiska doldis om vilket stort fan av Elvis han var. Och Bruce Springsteen. Och så vidare.

Men gubbrockaren Håkan Juholt slog först till med full kraft när han på Socialdemokraternas extrakongress skulle hålla sitt första korta tal som partiledare. Här nedan kan ni se klippet:

http://www.dn.se/webbtv/nyheter/juholts-forsta-ord-som-partiledare/

Bara en musiknörd kan lägga ner så mycket energi av ett tal, så många stavelser av ett viktigt politiskt budskap på att berätta om "den kärva versionen av Tom Pettys 'I won't back down' i Johnny Cashs version".

Var Juholt kan leda Sverige politiskt är en senare fråga, men just nu tycker jag att vi ska glädjas över att vi har en statsministerkandidat som utmanar en kille som tycker att Da Buzz är skitbra. Akta dig Alfons Åbergs pappa, nu kommer Super Mario och tar dig. Och han tar med sig ett schysst soundtrack.

Musik för landsvägar

2011-03-14T22:20:00.002+01:00

I lived a secret I should'a kept to myself
But I got drunk one night and I told it
All my life I fought this fight
The fight that no man can never win
Every day it just gets harder to live
This dream I'm believing in
Thunder Road, oh baby you were so right
Thunder Road there's something dyin' on the highway tonight

Februariscener

2011-03-01T14:10:00.000+01:00

INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ BERGAKUNGEN - DAG

Med ögon som skriker efter sömn tittar jag på biljetten. "Svenska bilder 8" börjar om tio minuter. I det kortfilmspaketet ska de visa kortfilmen "Att köpa en bil". Det här ska bli första gången jag ser den, så jag är förväntansfull. Men trött. Sliten. Det blev puben sent igår, såsom det brukar bli när det är Göteborg filmfestival. Jag älskar den här tiden varje år. Ett ljus i februarimörkret.

Jag kommer fram till en tjej som står och river biljetterna för Salong åtta. Hon tittar på min biljett.
"Du ska till Salong fyra."
"Står det inte åtta?"
"Nej, men passet heter Svenska bilder åtta..", säger hon och pekar.
Hon har rätt, jag suckar uppgivet: "Åh, vad dum jag är."
Jag vänder mig om och har gått fem meter när hon ropar till mig:
"DU ÄR INTE ALLS DUM I HUVUDET".
Folk vänder sig om och tittar efter mig.

INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ LAGERHUSET - KVÄLL

Sitter i myllret på en skranglig stol och dricker en alldeles för dyr öl. Jag pratar med en tjej angående olika stadsdelar av Göteborg, och min teori är att hela stan är livsfarlig för tillfället.

JAG: "Göteborg under den här tiden av året är en av de farligaste platserna i Europa. Det är så sjukt halt! Hela vägen från min lägenhet till trappan vid min hållplats är liksom spegelblank. Man får liksom gå som en pensionär för att inte göra en vurpa. Och själva trappan som leder ner till spårvagnsspåret är som en rutschkana. En dag kommer jag dratta på ändan och kana rakt framför en spårvagn."
HON: "Usch, så får du inte säga!"
JAG: "En dag kan det hända och då är man ju åtminstone förberedd."

INT/EXT. BIL. CENTRALA GÖTEBORG - DAG

Jag rattar en bil från Norra hamngatan till Södra hamngatan. Sitter i en hyrbil, radion spelar Säkert. Min telefon ringer. Det är en polare.
"Tja Toni. Va -va gör du?"
"Jag är ute på ett jobb. Sitter i bilen nu."
"Aha."
"Jofan, det är roligt. Håller på att köra från norra hamngatan till södra hamngatan, det är klurigare än det låter. Man får ju ta en omväg till Grönsakstorget liksom när det skulle ta typ tre sekunder att gå."
"Vadårå?"
"Jo, men du vet. Att köra i Göteborgs innerstad är lite som mina relationer: Varje gång jag tror att jag är på rätt väg så hamnar jag i en återvändsgränd."

"Haha, är det så illa?", säger min polare.
"Nä, det går rätt bra nu. Jag börjar känna mig rätt trygg med det.", svarar jag.
"Med relationerna?"
"Nej för fan, det är kört. Det finns ju ingen GPS som förstår sig på kvinnor."

INT. LÄGENHET PÅ HISSINGEN -DAG

A- och T- står i köket i vårt kollektiv och lagar mat. De slänger med lätthet ihop måltider som får mina kulinariska försök att verka pinsamma i jämförelse. Genom den stänga dörren till mitt rum hör de plötsligt ett skrik:
"DOLLY PARTON!... DOLLY PARTON FÖR FAN!"
Sedan blir det tyst igen i några minuter innan de hör ett till rop.
"MOTALA!"
De vänder sig om till varandra och suckar:
"Nu sitter Toni och ser 'På Spåret' igen", säger T-.

EXT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL / LAGERHUSET - DAG

Jag drar jackan runt mig och går ut i vinterkylan. Jag är på väg för att möta några kompisar på en pub på Andra långgatan och har lite bråttom. Har strövat runt på festivalområdet och glömt bort tiden. Plötsligt hör jag en röst som klingar vagt bekant.
"Hej Toni"
Jag vänder mig och hälsar tillbaka utan att alls känna igen personen, men när jag nått slutet av trappan slår det mig.
"Det är ju du.... Hej".

Uppe på trappan står en gammal historia från länge sedan. Någon jag inte träffat eller haft kontakt med på väldigt länge. Vi hade väl inte världens bästa avslut, så att säga. Vi kallpratar lite lätt. Jag är lite överraskad av situationen och försöker komma på nåt att säga, så vi står rätt snart och bara nickar. Det slår mig hur underligt det är. Nåt borde jag väl komma mig till att fråga? Hur är det med hennes föräldrar? Men det känns bara som om allt det där tillhör en annan tid i en annan värld. Trots att jag fortfarande känner mig som samma kalixbo som en gång packade resväskan och stack söderut, så kanske jag är en annan person idag. Jag inser att jag måste springa vidare och muttrar hejdå innan jag halkar vidare över parkeringsplatsen mot järntorget.

EXT. GÖTEBORG - NATT

Bilder över en stad vid midnatt, från ett spårvagnsfönster. Ett montage om ni så vill. Götaälvsbron som breder ut sig över vattnet. Folkmassorna kring brunnsparken. Alkisar utanför domkyrkan. Haga. Byggarbetsplatserna kring gammelstan. Berg som tornar upp sig längst staden. Kanalen skiftar grön och svart , båtarna lyser blått. Musik i hörlurarna: Ända till september.

EXT. HISSINGEN/FOTBOLLSPLAN - DAG

På väg mot min spårvagn. Vädret är gråmulet men svalt. Ljuset skugglöst men skarpt. Det ligger en förhoppning om vår i luften. Jag är på väg hem efter att ha hämtat min ryggsäck som jag glömt hos en kompis. Framför mig ligger en stor fotbollsplan. Om jag korsar den diagonalt slipper jag gå hela vägen runt, så jag smiter in mellan en reva i inhägnaden och börjar min promenad tvärs över den.

Jag har inte gått många meter innan jag inser mitt misstag. Hela planen är täckt med is. Det är värre än snorhalt -det är samhällets sista utpost för att dratta på ändan. En dödsfälla.

Jag tittar på klockan och inser att jag börjar få bråttom till spårvagnen och försöker öka tempot. Varje fotsteg tycks försvinna under mig. Plötsligt är jag halvvägs och tar ett övermodigt steg. Upp med armarna i luften! Balansera! Under några adrenalinstinna sekunder gör jag en lustig dans för att hålla mig uppe på fötter. Jag ska inte ge upp! Jag vägrar att ramla, den här gången. Februari är en sån månad då man gång på gång får tillfälle att halka omkull. 28 dagar med lika många tillfällen för fuck ups. Men jag vägrar ge upp, inte nu, inte i år. Plötsligt får jag en stunds fotfäste och ställer mig raklång. Jag promenerar den sista biten försiktigt. Jag missar min spårvagn med en hårsmån, men jag ramlade inte.

VÅR tid är nu!

2011-02-20T20:47:00.003+01:00

Det känns som om våren är i luften. Minusgraderna håller envetet tag om Göteborg, men solen har i alla fall börjat skina med en helt annan energi. Det måste vi fira med en spotifylista. Här kommer den: Ett soundtrack för den annalkande Våren 2011:

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/7KpoHA26wJfIi9AfNVPxXC

Ett urval av sångerna:
Stefan Sundström sjunger om våren i "Peace & Love i Sthlm city",
Säkert sjunger om sin hemstad,
Afrikanska toner från Cheik Lo i den magiska "Sankara",
Tom Waits sjunger att det inte går att hålla tillbaka våren,
Soulshake Express får till ett tungt gung i "Hamburg Limp",
Nytt material från Bright Eyes & Drive By Truckers,
Oskar Linnros & Peter Lemarc gör svensk soul,
Brass från New Orleans & hiphop från Stockholms förorter
och Sofia Karlsson sjunger att "Våren den kom i natt till Göteborg".

Ni hör ju. Klicka på länken ovan, och tryck sedan Suscribe.

En historia om Seppo Kiviniemi

2011-02-06T23:26:00.006+01:00

Idag nåddes jag av nyheten att den legendariska gitarristen Gary Moore lämnat jordelivet. Gary blev bara 58 år gammal. Han dog under en semester i Spanien. Beskedet om hans död fick mig att tänka på en avlägsen släkting till mig, Seppo Kiviniemi och hans otroliga öde. Seppo var en finsk gitarrist med en brokig livshistoria och dog under omständigheter som blivit minst sagt mytomspunna. Personligen är jag osäker på huruvida Seppo överhuvudtaget är död. Det hela är faktiskt rätt osannolikt. Låt mig berätta historien:

Seppo Kiviniemi var frontman i ett finskt rockband med kultstatus som hette Zeppo Orkesteri. Han hade växt upp under stränga religiösa former, men rymt hemifrån i tidig ålder och liftat till Rovaniemi där han startat sitt band. De hette från början Faak You, men bytte namn när de insåg att namnet både var felstavat och för kontroversiellt för de finska danslokalerna. De turnerade runt rätt flitigt under 70-talet men nådde aldrig någon kommersiell framgång. Vissa påstår att det berodde på att Seppos alkoholproblem och heta humör. I vilket fall som helst så var Seppo en lysande gitarrist, med en melankolisk ton i sin specialbyggda fendergitarr. Hans spelstil var inte helt olik Gary Moores, faktiskt.

Kring -82 hade bandet en liten hit med balladen "Rakastaa minua ja hiljaa" och bandet spåddes ett genombrott. Det var tyvärr början på slutet. De skulle uppträda i ett populärt finskt tv-program som jag inte minns namnet på, men det var motsvarande Hylands hörna eller Skavlan. Zeppo Orkesteri började spela, men halvvägs under låten började Seppo störa sig på att programledaren klappade med i otakt. Innan någon visste ordet av hade Seppo slagit programledaren på käften. Klippet låg tidigare ute på Youtube med över 100 000 visningar, men har tagit bort på grund av upphovsrättsliga skäl. Efter det stoppades alla spelningar av "Rakastaa minua ja hiljaa" i radio och bandet föll i glömska.

Seppo började dricka hårdare och kom sällan till bokade spelningar. Dock sägs det att när han väl dök upp så spelade han alltid otroligt bra, även om han var så berusad att han fick ligga ner på scengolvet. Seppos död inträffade på ett stadshotell i Joensuu en januarikväll i slutet av 80-talet. Seppo sades ha varit full i otroliga 48 timmar utan sömn och mat när han ställde sig på den där scenen. Många hade varit imponerade av att han själv kört turnebussen till spelningen hela vägen från Haparanda, trots att han vinglade betänkligt och att spritdoften kändes ända längst bak i lokalen.

Som historien går så hade Seppo precis spelat första låten när någon i publiken räckte Seppo en cigarett. Men när han tog ett bloss av ciggen så måste glöden ha kommit i kontakt med spriten i Seppos andedräkt. Plötsligt stod han i ett stort eldmoln, som fort spred sig på scenen och i sammetsgardinerna som hängde ovanför den. Elden spred sig med förbluffande hastighet, och hela hotellet brann ner till grunden. Den enda person som inte lyckades evakueras var Seppo, och där han stått på scenen så fanns det ingenting kvar förutom hans slitna läderskor, en förkolnad gitarr och ett plektrum.

Det här är i alla fall den historien jag växte upp med. Den berättades flitigt på släktmiddagarna hos min familj, och många vittnar om att begravningen var väldigt vacker. Det var dock bara för något år sen som jag började betvivla vad som egentligen hänt den där kvällen i Joensuu.

Under min tågluff i östeuropa bodde jag några nätter i Slovakiens huvudstad Bratislava. En vacker stad trots sin utbredda fattigdom. Jag satt en kväll på en sjaskig pub i närheten av mitt vandrarhem och lyssnade på en grovhuggen och bister man som spelade gitarr i andra änden av baren. Efter att ha spelat några inhemska sånger började han spela ett par välbekanta toner. Jag förstod rätt fort att det var "Rakastaa minua ja hiljaa". Han kunde till och med sjunga med i texten någotsånär, och hans tolkning var långsam och melankolisk. När han spelat färdigt gick jag fram till honom och bjöd honom på en öl.

"Where have you learned that song?", frågade jag honom. Mannen tittade på mig med en skeptisk blick under sina buskiga ögonbryn och svarade:
"My friend Seppo. He used to live here. Come to the bar. He was the best guitarplayer I ever heard. I haven't seen him for three years. They say he lives down in Hungary now."
Jag blev otroligt förbluffad av hans historia. Det kunde ju omöjligtvis vara samma Seppo han pratade om. Speciellt inte eftersom denna varit död i 20 år. När mannen druckit upp sin öl nickade han med huvudet mot ett rumt bortåt i baren.
"Come see", sa han.

Jag följde med honom till ett litet kontor där han tydligen hörde hemma. Han visade mig ett foto taget vid den bardisk jag just suttit. Jag kunde inte tro mina ögon. På fotot stod den slovakiska mannen bredvid Seppo. En äldre och mer sliten Seppo än på de bilder jag sett i släktens fotoalbum, men likväl samma person. I nederkanten av bilden hade någon skrivit med tuschpenna:

"Tank and faak you very much."

Van The Man & Wanda The Woman

2011-02-05T11:41:00.002+01:00

Frågan vem som har den coolaste bandmedlemmen: Van Morrisons stentuffe basist eller Wanda Jacksons kompgitarrist med den tvåhövdade gitarren.

Norrländsk skröna #254

2011-01-24T19:46:00.005+01:00

Min antibiotikakur är äntligen över, och det känns som om jag är tillbaka från de döda. Nu kan jag ju dessutom dricka öl igen efter avlagd kur, vilket kändes ganska efterlängtat. Den där första folkölen efter två veckors paus fick mig att förstå hur Moses och hans folk kände sig efter den där ökenpromenaden.

Under de där feberdimmorna jag nämnde i det tidigare inlägget så hade jag som sagt rätt galna drömmar och fantasier. Efter att jag besökt doktorn och fått ett minst sagt tvetydligt svar om vad jag hade för sjukdom så dök en skröna upp i mitt huvud. Fullständigt skitsnack förstås, jag har ingen aning om var det kom ifrån. Skrönan löd så här:

"Jag var till vårdcentralen idag för att kolla vad det var jag var sjuk i. Läkaren kunde inte svara på det, utan sa att jag 'kanske har lunginflammation men kanske inte'. Så de satte mig på antibiotika i brist på annat.

Det vore inte första gången min kropp förbryllar vetenskapen. Som när jag var tvungen att genomföra en levertransplantation. Eftersom jag under något år i Norrbotten hade ett näringsintag som var helt baserat på dåligt hembränt och kebabpizza så trodde ju inte läkarna sina ögon när de såg provsvaren. De sa att mitt urin förmodligen var giftigt om de kom i kontakt med levande varelser. Enligt svensk lag får jag inte besöka naturskyddsområden längre. På alla såna där natura 2000 områden hänger det en skylt med ett par glasögon och en hatt med ett fett rött kryss över.

Men i alla fall så försökte de sätta dit en ny lever, men min kropp stötte ju bara bort den. Det var för mycket frisk vävnad eller nåt. Så det slutade med att de fick lägga in ett gammalt melittafilter. Det låg fortfarande kvar kaffe i. Det är helt sant! Varje gång jag pissar luktar det Löfbergs lila"

nobody ever brings anything small into a bar

2011-01-15T22:01:00.005+01:00

I nära sex dagars tid har jag legat nedbäddad med en feber och hosta som varit minst sagt besvärande. Jag har varit i det närmaste kraftlös och legat och vridit mig i febersvettningar. Detta ledde till att jag under den gångna veckan gått miste om betaljobb, ett viktigt möte i skolan och trevligt umgänge. Istället har jag varit i händerna på en massa underliga drömmar som jagat mig i sömnen. Nu är jag dock över det värsta och i det närmaste en vanlig människa igen. En dags vila till och den här dåligt tajmade rekreationen är till ända. Känns fan skönt.

I alla fall. Jag har ju haft ett skönt jullov nyligen då jag haft tid att se en massa bra film. Det är däremot en film som oväntat nog dröjt sig kvar i huvudet, och som jag inte har kunnat sluta tänka på. Nu senast under feberdrömmarna poppade den ut. En fantastisk dramakomedi från 1950 vid namn "Harvey".

Jag blev själv sjukt förvånad över hur mycket jag fastnade för filmen. Det är få komedier från 50-talet som jag överhuvudtaget skrattat åt, men "Harvey" hade så mycket mer. James Stewart i huvudrollen är perfekt, dialogen välskriven och historien är ruskigt underhållande. Jag har efteråt satt mig ner på youtube och kollat igenom scener om igen, bara för att försöka komma på vad det är som gör filmen så charmig.

Handlingen är som följande: James Stewart spelar en Elwood P. Dowd som bor hemma hos sina två systrar. Det finns tre saker att säga om honom: Han är snäll, alkoholiserad och hans bästa vän är en två meter lång osynlig kanin.

Den stora frågan lyder alltså: Finns kaninen på riktigt, eller är den bara fantasi?

Eftersom jag antar att ingen av er ändå kommer ta vara på min rekommendation att se filmen så lägger jag upp en av filmens scener här. En helt lysande monolog av Stewart. Det här, mina vänner, är skådespeleri.

We've entered as strangers - soon we have friends. And they come over... and they sit with us... and they drink with us... and they talk to us. They tell about the big terrible things they've done and the big wonderful things they'll do. Their hopes, and their regrets, and their loves, and their hates. All very large, because nobody ever brings anything small into a bar.

Toni sammanfattar 2010. Del 2 av 2

2010-12-30T21:52:00.007+01:00

”Nu börjar det”, tänkte en förfriskad Toni när han stod lutad ut från en balkong i Karlstad. Det var den första timman, på det första året i det nya decenniet. Han smuttade på det mousserade vinet i glaset och såg på fyrverkerierna. ”Nu börjar mitt nya liv. Det är nu jag ska ta itu med allt jag alltid hävdat att jag ska göra. Det här året ska bli det första steget mot det liv jag alltid velat leva.”

Ja, jag erkänner att det var lite pretentiöst av mig att tänka så. Men kom igen, jag var full. Jag drack upp det sista ur glaset och återvände in till mina vänner i lägenheten och tänkte: "I vilket fall som helst måste jag skaffa en riktig balkong. Det vore sjukt nice."

***

Det här är andra delen av min sammanfattning av 2010. I det föregående, som ni läser här, listade jag filmer och musik. Här kommer jag istället i kronologisk ordning gå igenom mina förehavanden under det gångna året.

***

Jag kom hem från Karlstad till Trollhättan. Den stökiga lilla ettan i mitten av stan var min senaste tillflyktsort. Min sysselsättning under det kommande året var klart från början: Jag skulle avverka tre sammanhängande terminer på Filmarbetarutbildningen. Jag minns att de två första månaderna på året var långa och rastlösa. I efterhand minns jag inte så mycket förutom att jag simmade frekvent och att M- och B- var på besök en helg. Sedan kom Göteborgs filmfestival som ett startskott, eller som ett ljus i de mörka vintermånaderna. När februari gick över till mars så kom polackerna tillbaka till stan. Under en helg gjorde vi kompletterande material till novellfilmen min utbildning gjort i samband med polska filmskolan under våren: En helg som fått gå under namnet ”Utan Snö Re-shoot”. Jag faddade och minns att jag var väldigt nöjd med livet.

Våren kom och livsglädjen med den. Jag var sjukt nervös när jag började en praktikperiod på en tv-serie som hette ”Gynekologen i Askim 2”. Det hela gick bra och blev en väldigt rolig inspelning, och jag fick lära mig väldigt mycket om filmarbete. Jag pendlade dock ständigt mellan Trollhättan och Göteborg, och när jag inte gjorde det fick jag bo hos släktingar. Det slet rätt hårt på mig och all privat tid försvann ut i luften. Jag var dock så exalterad och glad över att få vara med på inspelning, så jag stod ut med glädje.

När den praktikperioden tog slut hade sommaren kommit. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli skönt att ta ledigt ett par veckor innan nästa praktik skulle börja, vilken det nu skulle komma att bli. Jag började göra upp planer för att lifta fram och tillbaka till Kalix, eller åka ner till Berlin och hänga. Eller... jag vaknade upp ur dagdrömmarna av att telefonen ringde:

Sommaren i Trollhättan försvann snabbt. Jag fick strödagar på olika inspelningar, varav jag ägnade två veckor åt en kortfilm med ett team bestående av svenskar, amerikaner, britter och israeler. En film som hette ”Calico” och som var den första kortfilm jag faddade utanför skolan. På lediga helger kunde jag sitta med vänner och dricka öl nere vid strandgatan, eller ta ett dopp i en sjö. Tillslut fick jag fyra lediga dagar där jag åkte runt och besökte släktingar. Jag var rätt förvirrad när jag kom hem till Trollhättan. Det var nåt med den här staden som gjorde mig orolig och -som vanligt- rastlös. Jag fick nog, packade väskan och drog till Skåne.

Jag har sedan några år tillbaka haft en viss förkärlek till den landsdelen, till människorna och stämningen där. Den föregående sommaren hade jag bott i ett kaotiskt kollektiv, och äventyren från de månaderna kommer jag aldrig att glömma. Nu skulle jag däremot ner till en liten by utanför Ystad för ytterligare en praktik. En långfilm som hette ”Kyss mig”. Det blev två riktigt fina månader. Årets höjdpunkt, rent av. Jag har berättat utförligt om hur jag och några vänner bodde i huset ”Trollhyttan”. Om joggingturerna runt rapsfälten. Om galna möten och kämpiga arbetsdagar. (Det finns även dråpliga historier av mer privat karaktär -jag spar dem tills preskriptionstiden har gått ut.) Men jag kände mig aldrig trött eller sliten. Jag fick energi av att göra något som jag drömt om i hela mitt liv.

Om vi pausar här kanske ni ser ett mönster. 2010 har varit året då jag arbetat, dag som natt. Jag har följt den där drömmen om att slå mig in i filmbranschen. Förhoppningsvis kommer det här året att leda mig in i den, så småningom. Men det har fått ske på bekostnad av ett privatliv. Det här är det första året sedan 2005 då jag inte kan dra mig till minnes mer än en handfull historier om galenskaper som skett på vägen. Det här har inte varit ett år kantat av vilda resor, urspårade eskapader och passionerade relationer. Det har förekommit lite lösgodis här och där på vägen, men det här året har inte varit den buffé av berättelser att spara till barnbarnen som jag hade hoppats på. Men ärligt talat så gör det mig nog inte så mycket. Jag har valt det här för att jag vill, och för att det betyder något för mig. Så enkelt är det.

Fick ett samtal en dag på det kokheta kontoret på ett vandrarhem på den skånska landsbygden. Mina väner A- & T- skulle flytta till Göteborg. De hade ett rum över, och ville ha någon att dela hyran med. Så när jag kom tillbaka till västkusten flyttade jag till Göteborg. Det var en berusade och konstig känsla. Det var den staden jag var född i, och som jag så länge jag kunde minnas hade velat flytta till. Jag hade trott att bo i Trollhättan var nära nog, men redan efter första natten i staden så kändes det rätt. Äntligen hemma, liksom.

Förövrigt var det ingen rast och ro, som vanligt. Jag hoppade direkt på en kortfilm som hette ”Att köpa en bil”, den tredje gången jag fick fadda under 2010. Det blev nyligen klart att den kortfilmen blivit uttagen till Göteborg filmfestival. Efter det blev det deckarserien ”Irene Huss”, som också blev väldigt lyckad. På den minst sagt underhållande slutfesten kändes det som en slutfest inte bara för det projektet, utan för de nio månader som jag befunnit mig ute på produktion. Det kändes som om det här skulle ta slut imorgon så hade jag åtminstone fått vara med om nånting. Men jag var samtidigt smått skräckslagen över insikten att det här var rätt: Jag vill jobba med film i resten av mitt yrkesverksamma liv. Det här året hade jag satsat allt, och jag hoppas för fulla muggar att det var värt det.

När jag kom hem sov jag. I två dagar kändes det som. Sedan packade jag väskan igen. En väska som förövrigt börjar bli rätt sliten nu. Efter ett kort stopp i Stockholm åkte jag till Kalix. Här följer tre tomma rader för att symbolisera tystnaden och lugnet som följde mig under två veckor i min hemstad:
(

)
Här följer det uttryck som min rastlöshet utgav efter sisådär två-tre dagar: ”AAAAAAH! JAG VILL TILL GÖTEBORG! JAG VILL UT PÅ INSPELNING! JAG BLIR GALEN AV ATT INTE GÖRA NÅGOT!”

----

I en trea i utkanten av Göteborg sitter Toni och skriver på en sammanfattning av 2010. Han rynkar pannan och suckar eftersom han inte hittar den glöden i texten som han behöver för att kunna publicera den med gott samvete. Imorgon ska han åka till Eskilstuna för att fira sitt nyår där. Han lutar sig tillbaka och tar en klunk tjeckiskt öl. Reser på sig från sin stol, lämnar rummet och går ut på balkongen för att se på fyverkierna som kidsen på gården börjat smälla av i förtid.

”Har det börjat nu? Har jag börjat leva det här livet jag drömt om?”, tänker han och lutar sig mot det iskalla räcket. En raket smäller orosväckande nära marken och Toni tänker en cynisk tanke om hur kidsen på gatan med all rätt kommer vakna i morgon med några fingrar mindre.
”Äh, skärp dig. Gå nu in och packa ryggsäcken inför imorgon. Det kanske är bättre att ägna sig åt att leva livet än att tänka sönder det. Nästa år, när jag sitter och skriver på en sammanfattning av 2011 kommer jag nog inte vara särskilt klokare, men nåt säger mig att det kommer bli ett spännande inlägg. Jag kommer att ha slutat skolan och börjat arbetslivet. Jag kommer att ha lärt känna nya människor, fått nya historier, nya erfarenheter. Fan, det kanske är nu det börjar?”

---

Gott nytt år!

Toni sammanfattar 2010. Del 1 av 2

2010-12-26T16:34:00.006+01:00

För åttonde året i rad väljer undertecknad att skriva en ”årskrönika” där jag sammanfattar årets händelser och listar film- och musikåret. Det handlar som vanligt om ett navelskådande av episka proportioner. I år väljer jag dock att dela upp detta i två delar: Varav det första får handla om själva listorna. Varenda självutnämnd viktigpetter i det här landet skriver ju sådana i december, så varför ska jag vara sämre. Som vanligt ligger det en konflikt i att jag ägnar större delen av min tid till att se på gamla filmer, och lyssna på gammal musik. Så även om exempelvis The Nationals senaste skiva är det bästa som utgivits i år, så betyder det inte att det är det bästa album som jag upptäckt i år.

I alla fall. To whom it may concern:

Här är en spotifylista som sammanfattar musiken som nedan följer.

Årets bästa skivor:

1. National - ”High Violet”
Föregångaren ”Boxer” var lika smittsam som HIV, så att följa upp en sådan skiva skulle kunnat fått vem som helst att lägga av. Men The National (med eller utan ”The?”) gjorde det. Med mörka, komplicerade melodier och texter man inte kunde sluta nynna på, skapade de här deprimerade amerikanerna årets mest energiska skiva. The National är tillsammans med Roky Erickson de enda som kan komma undan med att göra textraden ”I was afraid I'd eat your brain” till en allsångsfest.

2. Håkan Hellström - ”2 steg från paradise”
Jag sa till en vän tidigare i år: ”Det är skönt när Håkan släpper en ny skiva, för man vet automatiskt att hur kasst livet än är, så blir det lättare att leva.” Det känns som en klyscha att prisa Den Eviga Göteborgaren precis som alla andra -men det finns en orsak till hyllningskörerna. I mina öron är ”2 steg från paradise” en soulskiva som besjunger staden den utspelar sig i. Skivan gör för Göteborg vad tv-serien ”Treme” gjorde för New Orleans. Att den släpptes lägligt till att undertecknad flyttade till staden på västkusten, är säkert ett plus i kanten. Dessutom tror jag att jag är den enda som älskar titelspåret.

3. Säkert! - ”Facit”
Tyvärr Håkan, årets bästa poplåt och poptext ligger faktiskt inte på din skiva. Den ligger på ”Facit”. Jag pratar om ”Dansa, fastän” som höjdpunkten på Säkerts andra album som cementerar henne som en av Sveriges bästa popartister. Med stor humor och bultande hjärta liknar skivan stundtals en novellsamling man kan dansa till. I skrivande stund kan jag inte få crescendot i ”köttet är svagt” i låten med samma namn ur huvudet.

4. Keith Jarrett & Charlie Haden - ”Jasmine”
En jazzskiva som består av ett piano och en bas. Inget annat. Men det räcker gott och väl. Underbart finstämda melodier. Av alla album som släppts i år är det här den jag lyssnat mest på, i synnerhet sena nätter då sömnlösheten varit total.

5. Roky Erickson - ”True love cast out all evil”
Jag vet egentligen inte om jag vill höja den här skivan så pass högt för att jag älskar den, eller för att jag älskar Roky. Men finns det en skiva i år som varit mogen, insiktsfull, delikat spelad och kärleksfull – då är det denna. Jag menar, hur skönt är det inte att att någon helt ironi vågar sjunga (och döpa sitt album till) budskapet att äkta kärlek vinner över all ondska. Speciellt när artisten i fråga vigt sin karriär åt att sjunga om demoner.

6. Drive-by Truckers - ”The big to do”
DBT har gjort bättre skivor. Men hur många rockband kan göra låtar som ”Birthday boy”, där riffglädje möter existensiella frågor, sjungen ur en strippas perspektiv. Inget band just nu kan vara lika smarta och svänga lika mycket på en och samma gång.

Bubblare:
Stefan Sundström - ”Ingenting har hänt”
Tallest man on earth - ”The wild hunt”
Dundertåget - ”De feta åren är förbi”
Teenage Fanclub - ”Shadows”
Sophie Zelmani - ”I'm the rain”
Dylan LeBlanc - ”Pauper field”
Fatboy - ”Overdrive”

Låtar jag lyssnat mest på i år:
Robyn ”Dancing on my own” (2010)
Teenage Fanclub ”Baby Lee” (2010)
The National ”Runaway” (2010)
Bob Dylan ”Going, going, gone” (1974)
Keith Jarrett ”No moon at all” (2010)
Miles Davis ”Concerto de aranjuez” (1961)
Johnny Bristol ”Hang on in there baby” (197-)
Drive-by Truckers ”Zip City”. (Snart tio år gammal sång som jag upptäckt i år. När jag joggade längst rapsfälten i Köpingebro så lyssnade jag på den här tills öronen blödde)
Svenska akademien ”Kenneths nya” (Detsamma gäller denna)

Årets bästa filmer:

Ingen av årets filmer har slagit mig på käften. Ingen har lyft upp mig ur stolen och ruskat om mig till den graden att jag gått ut ur biografen efteråt och undrat vad fan det var som hände. Ingen ”Apan” i år, alltså. Men det finns filmer som imponerat eller underhållit den grad att de fäst sig på minnet.

1.Inception (Den kanske har luckor större än mitt minne efter en blöt lördagskväll, men det här var filmen som var mest underhållande på bio 2010. Mycket snyggt och häpnadsväckande. När jag går på bio vill jag känna ett sug i magen. Det gjorde jag här.)

2.The Social Network. (Ingen kan få manus fyllda med babbel att bli så kraftfulla som Aaron Soarkin. Att han fick David Fincher till regissör var en fullträff. Även om filmen kittlar hjärnan mer än den berör hjärtat så är öppningsscenen årets bästa scen.)

3.Shutter Island (Martin Scorsese har de senaste tio åren varit ett sömnpiller. Men plötsligt återkommer han med full vigör och gör en Hitchcockhyllning värd sitt namn. En superspännande roman har blivit en lyckad filmatisering.)

4.You will meet a tall dark stranger (Woody Allens senaste film kändes först som en bagatell. Men den satte sig i hjärnbalken och blev fast där. Det som gör Woody till en mästare är hur hans hårt styrda och cyniska dramer kan framstå så lätta, komiska och avslappnade.

5.Kick ass (Tvungen att tillfoga denna i sista sekund. Mycket underhållning i år har varit serietidningsinspirerat. Den här var bäst på det.)

Årets konserter:

1.Här skulle det ha stått Drive-by Truckers. Jag vet att det skulle varit en välspelad och galen rockshow. Men bandet ställde in. Tack för den. Nu kan jag åtminstone leva med tanken på att DBT 2010 skulle blivit ett oförglömligt minne.
2.Dylan Moran, i Göteborg, April
Ja, årets bästa konsert blir alltså inte av en musiker, utan en stand up komiker. En av världens roligaste sådana, också. Det var helt enkelt ”sjuuuukt” roligt.
3.Fläsket brinner, Hammenhög, Augusti
På en liten scen i en liten by på en liten festival spelade ett gammalt proggband i somras. De spelade sin jazzrock och det var så jävla roligt.
4.Roky Erickson, Stockholm, December
Inte lika bra som Hulsfred '07, säger jag automatiskt. Men fortfarande väldigt bra. När jag fick stå bredvid min vän C- och lyfta en näve i luften till ”The night of the vampire” så var jag lycklig.
5.ZZ Top, Göteborg, September
Spelninggen i sig var väl bara 3/5. Men det är minnena som är det viktiga, och jag kommer sent glömma glädjen i att få höra de tre männen från Texas köra ett 80-tals medley av sina största hits. Kalla mig bonnläpp -varsågod.

Årets tv-serie:
”Treme”. (Serien som fått mig att bli förälskad i tanken på att resa till New Orleans. Serien är krävande och cynisk, men samtidigt sprudlande och kärleksfull. Vilka karaktärer! Vilka historier! Nästan viktgast av allt: Vilken musik!

Sedan har jag även sett om de båda säsongerna av den svenska ”SPUNG” från tidigt 00-tal. Varför är inte all svensk drama så här bra?

Årets bok:
Är det något jag verkligen inte gör så är det att läsa nyutkommen litteratur. Jag tror inte jag läst en enda bok i år som varit utgiven i år. Så därför får jag nämna det bästa jag läst i år -och älskat:

David Simon ”Homicide -A year on the killing street” (En repotagebok från 1990 av journalisten som senare skulle skapa ”The Wire” och ”Treme”. Vi får följa Balitmores mordrotel under ett år. Sällan har jag läst något så illusionslöst, så hjärtgripande och så spännande. Historierna från boken skulle sedan leda till tv-serierna ”Uppdrag mord” och tidigare nämnde ”The Wire”.

----

Så. Det får räcka för i år. Kommentera gärna! Denna första del åtföljs snart av en mer personlig sammanfattning. Alltså: På återkommande!

Två steg från Pääääradise

2010-12-13T16:26:00.003+01:00

Mitt rum är lika stökigt som alltid -kläder som ligger överallt, cd-skivor i drivor och min bokhylla är lika dåligt organiserad som min garderob. Så jag kan inte skylla på att de senaste månadernas förfall har berott på att jag jobbat för mycket, att jag inte haft tid. Inte egentligen, i alla fall. Nu ligger det en packad resväska på golvet. Om några timmar drar jag vidare.

I fredags avslutade jag min senaste praktik. Det var en väldigt rolig och givande inspelning som slutade väldigt tillfredsställande. Sedan jag kom hem från den utdragna slutfesten i lördags morse ha jag dock inte hunnit sova eller återhämta mig särskilt mycket. Men nu i dag, måndag, då jag dragit omkring i lägenheten och förberett mig för kvällens resa så har jag umgåtts med tankarna om de senaste nio månaderna. Bortsett från de lediga helgerna (åtminstone har de flesta varit sådana) så har jag bara haft sju-åtta lediga dagar sedan 12 april. Jag har varit ute på inspelningar non stop sen dess, med vissa få avbrott för dagar i skolan. Det är ingen överdrift att jag inte haft mycket till privatliv under den här tiden. Nu -plötsligt- när jag är färdig med "Irene Huss" så står jag plötsligt här och har ingen aning vad jag ska göra. En enda dag utan något på schemat försätter mig antingen i apati eller rastlöshet.

Så det finns bara en sak att göra för att få lite tidsfrist. Det är att göra vad jag alltid gör. Sticka iväg. Sätta mitt liv i Göteborg på paus, och göra ett mellanspel på andra ställen i Sverige. Jag har haft den livsfilosofin sedan jag var 18 år och tillkännagav: "It's a town full of losers. I'm pulling out of here to win" och lämnade Kalix bakom mig. Jag vet inte om jag vunnit särskilt mycket sedan dess, men så fort jag har börjat känna mig som en förlorare så har jag dragit mig ur, dragit iväg och dragit vidare.

Jag åker till Stockholm ikväll. Till C-. Imorgon kväll ska vi se Roky Erickson när han sjunger sina galna klassiker om zombies och blodiga hammare. Jag såg Rokys första europaspelning på Hultsfred '07 och det är bland det bästa jag sett.

Efter att jag och min vän från de norrbottniska skogarna umgåtts under ett par dagars tid ska jag sedan fortsätta resan uppåt -just till den nyss nämnda delen av Sverige där kylan och snön har sitt säte. Jag åker upp till Kalix och besöker släkten. Besöker J-. Det var ett år sedan sist som jag var "hemma" och jag har börjat få en viss längtan efter detta igen.

(Jag vet hur det kommer bli -jag kommer vara glad att se familjen, men bli uttråkad efter två dagar och sedan släpa omkring i två veckor och bara läsa och tänka för mycket.)

(Det är också snart dags för mig att skriva ner min "krönika". Alltså mina listor över vad som varit bäst i musik och film väg under livet. Jag kan säga redan nu att det inte är en hemlighet att Håkans nya skiva kommer få en bra placering på listan. "Jag vet vilken dy hon varit i" är på albumets årets bästa souldänga.)

Ja, sedan blir det något slags nyår i Eskilstuna som det ser ut just nu. Jag kommer förmodligen inte tillbaka till Göteborg förrän 2011. Då ska jag trycka på "play" igen och återuppta mitt liv. Jag har faktiskt lite idéer och planer på vad jag behöver i mitt liv just nu. Jag är dessutom rätt säker på att jag innan den 31 december kommer börja längta ihjäl mig efter att komma ut på inspelning igen.

För mitt i allt det här egocentriska rabblandet som jag antar inte är till intresse för någon som helst så vill jag bara göra en sak klar. Det kanske låter mig som att jag beklagar mig och deppar, men jag lever ett liv jag längtat efter sedan jag var en finnig tonåring med tandställning. Ett liv där jag bor i Göteborg och (nåja) arbetar med film. Nu är det bara de sista pusselbitarna som saknas.

Just like Tom Thumb's liknelser

2010-11-29T13:10:00.000+01:00

Jag har drabbats av en ny neuros. Lagom till mitt nya liv i Göteborg har jag upptäckt en ny ovana. Den är ostoppbar.

***

Det började när jag hade sett "The Social Network" och gick ut ur biografen och sa till A-...

...Nej, vänta lite. Det började tidigare än så. Med en annan film, och en annan replik...

***

Det var på gymnasiet, nångång under tvåan tror jag. SVT2 skulle visa "Annie Hall", alltså Woody Allens omtalade romantiska komedi från -77. Jag ville se den eftersom jag hört så mycket om Woodys filmer, men aldrig sett en själv. Filmen började, och efter de ikoniska förtexterna dök han upp. Killen i glasögon tittade rakt in i kameran och sa:

There's an old joke - um... two elderly women are at a Catskill mountain resort, and one of 'em says, "Boy, the food at this place is really terrible." The other one says, "Yeah, I know; and such small portions." Well, that's essentially how I feel about life - full of loneliness, and misery, and suffering, and unhappiness, and it's all over much too quickly.

Jag tror att det var nånstans där min fascination för liknelser föddes. (Det och en gravt ohälsosam identifikation.)

***

... jag kom alltså ut ur biografen med min nyblivna kollektivbo A-. När filmen hade slutat hade hela publiken rest sig upp och gått innan sluttexterna ens hunnit böja rulla. Jag tror jag redan skrivit om lustigheten som jag kastade ur mig så fort vi lämnat lokalen:

"Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!"

A- skrattade till: "Haha, det var ganska bra sagt. Jag ser det framför mig."

***

Det går inte att säga så till mig! När jag drar mina liknelser så flyger de bara ur mig och jag kommer inte tänka mer på dem om ingen anmärker på dem. Men någonstans i mig bor det ett bekräftelsekrävande ego som hajar till om någon skrattar åt skämtet i fråga. Det är som att jag inser att "shit, någon skrattade åt något jag sa. Det betyder att andra människor kanske också skrattar om jag säger det igen."

Och så blir det. Längst bak i huvudet sparas det en fil med lyckade liknelser, och när tillfället väl ges så dyker den fram igen. Vilket förmodligen bli ganska tjatigt för folk som umgås med mig ofta.

***

Jag står inne på mitt rum och spikar upp tavlor på väggen. Nu är sista pusselbiten lagd, och rummet inrett.

Min telefon ringer. Det är radiotjänst i Kiruna som undrar om jag har betalt min tv-licens. Jag förklarar återigen att det har jag inte, och det kommer jag inte heller att göra eftersom jag inte har en tv. Jag lägger irriterat på luren och säger till min andra kollektivbo T- som står ute i vardagsrummet:

"Nu ringde de till mig och undrade om jag har tevelicens... igen! Varje gång jag flyttar verkar de sätta mitt telefonnummer på snabbuppringning. Radiotjänst i Kiruna är som en kille som tror att han kommer få ligga med en tjej om han bara tjatar tillräckligt länge."

Jag använde den meningen till och med som en facebookstatus.

***

Det finns en sak jag får höra återkommande. "Hur länge har du klurat på den?". Många vänner verkar tro att jag sitter hemma och kommer på roliga liknelser som jag sedan drar vid tillfälle. Jag vet inte om det är något med mitt tonfall som får det att låta så, men det är verkligen inte fallet. Jag har svårt att uttrycka mig på många sätt. Känslor är inte min starka gebit. Jag påstår inte på något sätt att jag skulle vara rolig, men humor -hur tråkig den än må vara- har alltid varit det lättaste sättet för mig att kommunicera. Blir jag obekväm eller förbannad så kan jag inte hålla käften. Skämten bara ramlar ur mig. Av någon anledning har jag alltid haft lättast för liknelser. Kanske var det "Annie Hall" som satte igång nåt för sex år sedan.

***

Jag sitter i en bil med en kollega. Det är någon vecka in i min praktik på polisserien "Irene Huss". Jag kan i förbifarten säga att hela min höst försvunnit i blixtfart. Efter det att jag kom hem från Skåne och äventyret med "Kyss mig" så hoppade jag på en kortfilm som hette "Att köpa en bil". Jag hann knappt andas innan det projektet tog slut och det blev dags för flytt. Under några dagar packade jag ner allt jag ägde i Trollhättan, flyttade det till Göteborg och packade upp det igen. Dagen efter att jag installerat mig började jag på "Irene Huss". Ingen rast eller ro, men det är så roligt att jag lätt glömmer bort mig.

I alla fall:

Jag sitter i en bil med en kollega. Snön yr utanför fönstret och det är kallt. Jag må vara varmt klädd, men likväl blir man frusen av att stå ute en hel dag. Efter en stunds tystnad säger jag:

"Jag hatar snö och kyla."
"Gör du det? Vad ironiskt, med tanke på att du är från norrland", säger hon.
Innan jag hunnit tänka efter säger jag:
"Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små vänjer sig vid det och börjar gilla det när de blir vuxna."

I samma sekund jag säger detta tänker jag: Nej! Varför sa jag så? Tänk om hon tar illa upp? Eller om jag trampar på nån öm tå? Åh, Toni! Varför gör du såhär mot dig själv!

Jag lugnar dock ner mig när jag hör hur hon försöker kväva en skratt.

***

Det är första kvällen av Novemberfestivalen i Trollhättan. Jag sitter hemma hos min klasskompis J-. S- är där med. Vi dricker öl och ser på en livedvd med Springsteen som river igenom "Rosalita".
J- säger: "Säg det där du sa tidigare Toni när jag frågade om vi skulle se den här".
"Nej", säger jag och försöker skona S- från min otroligt grabbiga metafor.
"Vadårå?", undrar S-
"Okej då. J- frågade mig om vi skulle se Springsteen-dvd'n eller om jag tröttnat på den. Jag kontrade med: Den är så bra så att man kan inte tröttna. Det är ju som att tröttna på riktigt bra sex."
"Hehe".
"Hur länge har du klurat på den?", frågar S-
"Nej, jag kom på den då, i samma sekund som jag sa den", försöker jag.
"Du har kört många liknelser på sistone"
"Jo... jag vet. Men jag vet inte varför."

***

Jag står på H&M och försöker välja ett par byxor. Jag hatar att konsumera, men jag behöver ett par nya byxor eftersom ett gammalt par lämnat jordelivet. Jag har överhuvudtaget problem med mode: Trendkänslighet, yta och konsumtionshets är de skällsord som återkommer i mitt huvud. Dagens mode får dessutom hälften av befolkningen att se ut som färgblinda sexualförbrytare.

I hörlurarna lyssnar jag på Oskar Linros. Inte min sorts musik, men jag ger skivan en genomlyssning eftersom "Från och med du" faktiskt är rätt schysst. Halvvägs in kommer det en bra ballad. Jag hajar till när den kommer till crescendot:

"Säg mig att det finns något mer
Mera än Ikeasoffans tystnad
Säg mig att vi har någon överraskning kvar
Säg mig att du kommer bli lite mer som Annie Hall"

Jag hittar ett par svarta jeans på halva priset och går till kassan.

***

En fredag satt jag på Scandinavium och såg ZZ Top. Det var en bra konsert, med både höjdpunkter och bottennapp. Jag inser ganska snabbt att det som saknas i mitt liv är förmågan att odla ett helskägg. Visst, jag skulle inte orka odla en halvmeter ansiktsbehåring som Billy & Dusty nere på scenen. Men ett härligt, southern rock-skägg... Ja, det vore nånting.

***

Jag vaknar på min kompis soffa. Cementkeps. Har inte sovit många timmar. I går natt blev lång. Det här är sista dagen på novemberfestivalen. Jag slår på teven och rapport berättar att USA just investerat i ett omfattande robotförsvar. Jag är så bakfull att det tar mig en minut att inse att robotförsvar betyder ett system som ska stoppa missiler. För ett ögonblick tror jag att Barack Obama införskaffat ett försvar mot Transformers. Jag sätter mig upp i soffan och tar de klädesplagg som ligger närmast på ryggsäcken som jag lever ur under helgen.

När jag är framme på Novemberfestivalens lokaler råkar jag se mig själv i spegeln. Jag har kavaj, t-shirt och en halsduk knuten runt halsen -och jag ångrar att jag inte tänkt på vad jag iklätt mig i morse.
"Helvete. Jag ser ut som en kulturkofta. Det enda som saknas är en diktsamling av nån suicidal stockholmare som sticker upp ur bröstfickan så är looken komplett. Varför tog jag inte på mig fleecetröjan i morse?"
Jag ser några vänner sitta vid ett bord i baren. Jag slår mig ner vid dem. E-, V- och G-, tre gamla molkomlirare. De är rätt slitna de med, de var mer på gårnattens äventyr fram till sent. Vi utbyter historier om timmarna efter att vi skiljts åt.

När vi sitter där och snackar skit och skrattar åt varandras upptåg ("Christer Petterson ringde i morse, han ville ha tillbaka sin livsstil") så drabbas jag av en bekant känsla. En otvungen gemenskap. Jag tänker ibland på Woody Allens citat ur dokumentären "Wild man blues": "Är jag i Europa saknar jag New York. Är jag i New York saknar jag Europa. Jag är alltid på det ställe jag minst av allt vill vara på." Just nu, den här sega söndagsmorgonen, är jag precis där jag vill vara.

***

Fredagkväll. Järntorget. Jag och två nyinstiftade bekantskaper rör oss från Pustervik mot 7eleven. Vindarna blåser iskalla, trots min fleecetröja.
"Jag hatar kyla!", säger jag.
"Och det ska komma från en norrlänning", säger J-.
Jag hinner knappt tänka efter innan en klassisk replik ramlar ur min mun:
"Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små..."
"Toni, jag har redan hört den."
Pinsamt tystnad.

Plötsligt minns jag varför jag hållit inne mina liknelser så länge. Förr eller senare börjar jag upprepa mig själv, och pinsamheten när spontana repliker blir uppenbart upprepade är för stor för mig. Lustigheternas tid är föbi. För den här gången.

***

Telefonen ringer.
"Jag måste ha ett svar nu!", säger O-, "Ja eller nej?".
"Men... jag kan inte bestämma mig."
"Biljetterna försvinner så fort, jag måste boka inom fem minuter."
"MEN! Jag vet ju inte vad jag gör i mars, det för långt fram i tiden för mig att bestämma mig... jag kan ju sälja biljetten...men... jag hatar sånt här."
Med eftertryck: "Toni... Det handlar om Woody."
"Okej då. Du har rätt. Jag säger ja."
Jag lägger på luren. Jag ha just bokat biljett till att se Woody Allen spela jazz i Stockholm till våren.

På nåt konstigt sätt känns det som att en cirkel sluts.

Så sant som det är sagt, Rocky

2010-11-14T16:01:00.003+01:00

(Källa: http://www.rocky-digital.com/serien/default.asp?nr=327
Klicka på bilden för att få den större... )
Det här är lite av en klyscha, men Rocky var bättre förr. (Men vem var å andra sidan inte det?).

I alla fall, i den här seriestrippen lyckas Martin Kellerman fånga exakt mina tankar om att använda smileys och apostrofer i skrift. Jag vet att jag låter som en gammal, bitter gubbe när jag pratar om det här, men för mig är det helt omöjligt att använda ett ":)" eller "*glad*" om jag inte är ruskigt ironiskt. Om motparten inte förstår mitt känsloläge när skriver, så har jag antingen formulerat mig dåligt eller så är den andra dum i huvudet. Det är upp till var och en att uttrycka sig som man vill, men jag själv har och kommer alltid vägra smileys.

(För ungefär ett år sen försökte jag faktiskt bryta mot min egen regel. Jag hade en flörtig smskonversation med en tjej som frekvent använde alla förkortningar och symboler som fanns, och jag försökte smälta in och verka som en sund, vanlig kille och använda en blinkande gubbe för att ge en lite flörtigare ton på meddelandet. Men så fort jag såg detta ";)" framför mig bläddrade jag tillbaka och radera tecknen. Det kändes helt enkelt inte rätt.)

Säkert - "Dansa, fastän"

2010-11-02T22:36:00.002+01:00

jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister
dåliga bandet jag tycker inte om er
men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer
spela nåt som alla kan jag kan berätta nåt som alla kan
är ni med mig syster, bröder
dansa för att hjärtat blöder

Tillsammans med Håkans nya och Bruce nya box så är Säkers "Facit" det bästa som händer musikvärlden i höst. Ovan citerade vers är crescendot och höjdpunkten i den här strålande poplåten.

Biofacisten uttalar sig.

2010-10-24T22:11:00.003+02:00

Jag är alldeles nyss hemkommen från ett biobesök. Jag såg "The Social Network", som nog får sägas vara filmhöstens stora snackis. Med all rätt. Men det är inte mitt egentliga ärende med det här inlägget.

När filmen når sitt slut, en final som påminner om en korsning av "Citizen Kane" och "Gudfadern del II" utan att säga för mycket, så händer det där som jag stör mig på varje gång jag går på bio. Jag skulle till och med vilja säga att jag har börjat störa mig på det här fenomenet alltmer:

Så fort sluttexterna börjar så reser sig i princip hela biosalongen och lämnar lokalen.

Det är nästan med en komisk tajmning som folk hoppar upp ur sina säten och rusar ut ur lokalen. Jag har svårt att förstå meningen med detta... Vad är det alla har bråttom till? Personligen vill jag sitta kvar och smälta upplevelsen i ÅTMINSTONE två-tre minuter. Låta känslorna och tankarna komma! Men det är i princip omöjligt eftersom man måste resa på sig för att låta halva lokalen tränga sig förbi.

Jag har en liknelse jag gärna drar om detta: Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!

Speciellt när man betalat 100 kronor för äventyret (och nu pratar jag om biobesöket igen -inte sex!) så tycker jag att publiken ska passa på njuta av upplevelsen så länge det går. Speciellt då David Fincher & Aaron Sorkin i det här fallet lämnar tittaren med ett rätt viktigt budskap så tycker jag filmen förtjänar en korts stunds reflektion i biofåtöljen.

Å andra sidan -publiken har väl bråttom hem så att de kan uppdatera sin facebookstatus med vad de tyckte om filmen...

Sketches of Järntorget

2010-10-19T21:48:00.003+02:00

I Göteborg:

Jag promenerar in mot Järntorget. Jag är på väg till en föreläsning om filmavtal. Mycket roligare än det låter. Det är en fin höstdag. I mina öron spelar mp3-spelaren Miles Davis "Sketches of Spain", för att vara mer exakt skivans första spår. "Concierto de aranjuez". Ett fantastiskt stycke där Davis låter sitt tajta jazzband spela tillsammans med klassiska musiker.

Plötsligt hör jag något jag inte hört förut, en trumpet som bryter in bakom Miles trumpet och spelar en melodi som följer den elegant. Konstigt, jag har hört den här skivan hur många gånger som helst men aldrig hört DET där. Då upptäcker jag att trumpeten kommer från en gatumusikant på järntorget. En sliten rom, med ett smutsigt instrument. På nåt märkligt sett spelar han i takt med den musik jag lyssnar på i mina hörlurar. Jag blir förhäxad.... det låter fantastiskt, som om han jammade med musiken i mitt huvud...ända tills gatumusikanten byter takt och melodi.

Det kanske bara varade i sammanlagt 30 sekunder, men under den där korta stunden kändes det som om verklighet och fantasi smälte ihop. En ren slump som kändes som om den var planerad. Jag stänger av musiken och korsar torget.

Vila i frid, Solomon Burke.

2010-10-10T22:05:00.003+02:00

Solomon Burke är död. 70 år gammal, på en flygplats i Amsterdam.

Några av de som läser detta vet kanske inte ens vem Burke var, men de flesta har nog hört någon av hans största låtar: "Everybody needs somebody to love", "Cry to me" eller varför inte "Don't give up on me".

Det finns nog inget jag kan berätta som inte kan berättas bättre på nån wikipedia-länk, men en kort grundkurs ser ut på detta sätt: Solomon Burke var en fantastisk soulsångare som på 60-talet sjöng in några i dagens öron odödliga sånger. Han fick dock aldrig något större kommersiellt genombrott, utan hade ett rykte som snarare växte med decennierna. 2003 fick han oväntat stora framgångar med albumet "Don't give up on me". En skiva som jag kom att älska när den släpptes och som jag fortfarande i dag håller lika högt. Stundtals anser jag den vara den bästa soulskivan genom tiderna. Van Morisson sa en gång om Burke att "han kan sjunga telefonkatalogen och få det att låta underbart".

Jag hade turen att se Solomon Burke live på Storsjöyran 2005. En fantastisk konsert, där den överviktiga mannen fick ledas in på scenen och som sedan från sin specialbyggda tron lät sin makalösa röst fylla Östersunds stortorg. Han hade med sig ett tajt liveband, några familjemedlemmar och den glittrigaste kavajen som någonsin klätt en man i hans storlek. Jag lyckades fånga ett halsband som Solomon kastade ner från scenen. Det var bara några dagar sedan som jag senast höll i det och mindes konserten.

Jag ville bara skriva detta och berätta något mer än de korta notiser som i kvällstidningar berättar om att han hade 21 barn och 90 barnbarn (!) eller att han hade en hit som var med på soundtracket till "Dirty Dancing". Jag ville berätta att den här mannen som nu är död har betytt något för mig. Hans musik har varit ett soundtrack till MITT liv.

Redan tidigare har jag skrivit spaltmeter just om "Don't give up on me"-skivan. Det var där låtskrivare som b la Bob Dylan, Van Morrison, Tom Waits och Elvis Costello gav bort specialskrivna låtar till Solomon som sedan producerades varsamt av Joe Henry. Det finns inte en låt på det albumet som inte trollbinder mig. Det finns ett ögonblick i slutfasen av "Flesh and blood" då Burke sjunger:

the fever in my brain
is leaving smoke behind my eyes
but the part of me that wants to change
fights the part of me that trys

När han når den sista frasen brister han ut i en ton som varje gång ger mig kraftig gåshud. Det ögonblicket för mig är större än mycket annat jag upplevt.

Jag har haft hans låtar på kassettband i min forna Volvo 240; Jag har suttit på mitt pojkrum i Kalix och med stänga ögon hört "None of us are free" och känt att det finns en värld utanför kommungränsen som jag bara måste se; Jag har varit kär och full till hans musik; Jag har tröstat mig till hans musik; Jag har stått utpumpad efter en konsert och tänk "Vad var det som hände?".

De sista plattorna i karriären var ojämna, men han avslutade starkt med skivan "Nothing Impossible". En nästan överdriven soulbomb där varje låt badar i stråkar och blås. Sista låten heter passande nog "I'm Leavin".

Nu har han åkt vidare, Solomon. Var han är på väg eller var han kommit, det får andra än jag svara på. Tills vidare tycker jag att ni ser den ovan bifogade videon innan ni förälskar er i denna skiva: http://open.spotify.com/album/0C7sxExzbaHFgJfF1BM2NM

Jimmie Åkessons funniest moments

2010-10-05T21:52:00.007+02:00

Jag insåg det inte till en början. Men alltefter att dagarna gått, och Sverigedemokraterna fått allt mer utrymme i media så har det sakta blivit mer och mer självklart.

Jimmie Åkesson har gjort svensk politik roligare. Inte "roligare" i den positiva benämningen "intressantare" och "mer spännande". Jag syftar på "roligare" som i "mer komisk".

Här är mina tre favoritögonblick hittills.

1. Jimmie Åkesson och hockeykören

Vi var säkert många som såg Jimmie Åkesson hålla sitt segertal när det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. I samma sekund som den äppelkindade smålänningen gick upp på scenen så fylldes jag och många med mig av skam, sorg och frustration. När man sedan insåg vad som försegick så blev plötsligt stämningen... pinsam.

Plötsligt hörde vi hur SD's DJ skruvade ner eurodiscon så att en hockeykör kunde skandera "Jimmie Åkesson, shalalala". Det var oklart om Åkesson tagit sitt parti in i riksdagen, eller ett lag från Divison 1 till Elitserien.

2. Jimmie är trött.
Tyvärr hittar jag inget videoklipp från den här fantastiska stunden som fick mig att ligga dubbelvikt av skratt i tv-soffan.

Efter att ha deltagit i SVT's Rapport dagen efter valet och fått sina fiskar varma av K-G Bergström i en utfrågning så tågade Jimmie ut från SVT. När journalistuppbådet mötte honom med frågor så fick de endast korthuggna svar i stil med "inga kommentarer".

Ända till en journalist frågar Jimmie: "Vad ska du göra nu?"
Med ett gnälligt tonfall som om han varit en brådmogen tonåring, på den bredaste smålänska du kan tänka dig:
"Nu ska jag hem och sova, för det har jag inte gjort på flera dagar!"
Ett tips Jimmie-ponken; Folk kommer inte tycka mer om dig för att du gnäller som ett barn.

3. Jimmie i folkdräkt.

Den femte oktober 2010 så var det inte Fredrik Reinfeldts nya regering som var dagens bottennapp. Inte heller var det Sverigedemokraternas dramatiska utstormning från en gudstjänst eftersom de kände sig förnedrade av att ordet rasism hade används i predikan. Nej, det mest underliga med denna dag, det som var så otroligt konstigt att jag inte kan fina andra ord än: "Ha Ha Ha" är att Jimmieboy dök upp denna dag i folkdräkt. Svensk folkdräkt.

Var, när och hur kändes det som en bra ide?
Ville Jimmie framstå som en äkta svensk? Var det ett skämt?
Ville han slå ett slag för ett alltmer utdöende mode?
Stannade han aldrig upp den morgonen när han klädde på sig och tänkte "...vänta lite... Folkdräkt? Folk kommer skratta åt mig! Jag tar på mig slips och kavaj, som alla andra".

Jag vet faktiskt inte. Däremot så vet jag att Jimmie Åkesson plötsligt framstod som den där konstiga ungen som den första skoldagen dyker upp i kostym när hans klasskamrater på sin höjd bär t-shirts med Kalle Anka-tryck.

2010-09-19T22:08:00.002+02:00

En hög procent av Sveriges befolkning har låtit sig styras av egoism och rädsla. Än är inte resultatet av valet färdigt, men det ser tydligt ut som om det återigen blir en borgerlig regering och att SD kommer in i riksdagen. Det känns mycket tungt.

Det här landet består till stor del av idioter.

Scener från K- (Sommaren i Skåne, del II)

2010-09-07T22:04:00.007+02:00

När jag och J- för första gången gick husesyn i Trollhyttan upptäckte vi en låst dörr.

(Jag har berättat grundstoryn i ett tidigare blogginlägg: Vi är ett gäng Trollhättebor som praktiserar på en långfilm som spelas in kring Ystad med omnejd. Vi bor i ett hus i den skånska byn K-, som vi har döpt till Trollhyttan. Jag är SAD och statistansvarig. Det är ett hårt knog men en väldigt bra inspelning, med ett härlig team. Jag berättade även i förbifarten om hur mitt år som Trollhättebo gjort mig rastlös och i behov av en förändring. Det är här historien tar vid.)

Det var i slutet av juli när jag och J- gick en första tur kring huset och spanade in de olika rummen. Källaren luktade mögel men hade en skivstång med vikter och en gaffatejpad bänk. Men på övervåningen fanns det inte bara två större rum, en öppen spis och en tilltagen balkong. Det fanns även en låst dörr. Vi kände på handtaget och testade huvudnyckeln i dörren. Inget resultat.
"Jag slår vad om att det är nåt som gömmer sig bakom den dörren", sa J-.
"Eller hur. Jag är sjukt nyfiken", svarade jag.
Vi lät saken bero. Tills vidare.

***

Det lilla kontoret är kvavt. Ur laptopens högtalare ljuder Bob Dylans "Going, Going, Gone". Det svajande riffet svävar ut över det fullbelamrade bordet där alla statistlistor och dagbesked trängs med tomma energidrycksburkar. Kontoret är tomt, resten av teamet är i Danmark och filmar medan jag stannar kvar här i K- och förbereder den kommande veckan. Min blick vilar ut mot fönstret, mot äppelträdet där utanför, när telefonen ringer. Inte jobbtelefonen som brukligt, utan min egen privata. "Hej Toni, det är T-"
T- & A- gick på Molkoms Folkhögskola samtidigt som jag. De blev ett par där och har bott i hop sen dess. När jag åkt förbi Karlstad har jag bott hos dem. Två mycket goda vänner.
"Vi ska flytta till Göteborg", säger T-
"Vad kul! Ni har kommit in på era utbildningar?", säger jag.
"Ja, och vi har hittat en lägenhet... Det är en stor trea, och vi har ett rum över. Vill du ha det?"
Jag dröjer med mitt svar och min blick återvänder ut mot äppelträdet.

***

Jag promenerar tillsammans med en flicka i gångtunneln under Lunds tågstation. En gatumusikant fyller tunneln med en ostämd "Desalation Row".
"Så hur trivs du i Trollhättan?", frågar hon.
"Ja du vet hur stan är. Trollhättan är...depreverande. Men jag ska flytta till Göteborg snart.", berättar jag.
"Jaså?"
"Ja. Ska flytta in i kollektiv med två kompisar. Jag har inte sett lägenheten eller nåt sånt. Men det kommer säkert bli bra. "
Plötsligt dyker det upp en snubbe från ingenstans. Han är speedad.
"DU! Jag behöver växla en hundralapp till biljettmaskinen! K-kan du hjälpa mig?", hasplar han ur sig.
Jag ljuger: "Tyvärr, jag har inga pengar."
Då gör han -helt oförklarligt- ett snabbt dansmove.
"Ooo! MICHAEL JACKSON!", ropar han. Han försvinner lika snabbt som han dök upp.

***

Jag springer i regnet som om det skulle göra någon skillnad. Regnet faller hårt och obönhörligt över Helsingborgs gator. Längre fram vid gathörnet ser jag tre välbekanta siluetter. Det finns vänner som man känner så väl att man kan urskilja dem ur mängden bara på sättet de hänger på huvudet. Jag når fram till dem och tar skydd i kulverten där de ställt sig. Det är M- och J- (Kalixgrabbarna som jag delade lägenhet med förra sommaren), och den förstnämndes bror H-. De bor kvar i här i Helsingborg, men det är alltså H- som tagit över min plats i det norrländska kollektivet.
"Det är ett jävla väder", säger jag som hälsningsfras.

Inne i den närliggande lägenheten hänger min jacka på tork. Jag sitter på det breda fönsterbläcket och ser på hur regnet slår mot glaset. Grabbarna sitter i soffan. Någon av dem bläddrar i en hårdrockstidning. En annan väljer låtar på datorn. Vi snackar skit.
"Ska ni bli kvar här i stan?", frågar jag.
"Får fan se", säger M-, "måste hitta ett jobb först. Jag är trött på Helsingborg. Fan. Funderar på att flytta till Göteborg".
"Fan vad du klagar!", säger J-.
"Håll käft!", kontrar M-, "
"Hade inte du ett jobb?", frågar jag.
"När då? Skitsamma. Jag vill bara hitta ett ställe där man känna sig nöjd och slå sig ner. Fattar du?"
"Jag är hungrig. Vill nån ha en pizza?", frågar H-

***

När jag promenerar hem mot huset en sen onsdagsnatt ser jag upp mot fönstret som vetter in mot det låsta, dolda, rummet i Trollhyttan. Jag tycker mig se något röra sig där inne.

***

Morgonsolen ligger i ansiktet när jag springer den vanliga joggingrundan längst fälten. Havren vajjar i vinden medan "Zip City" låter sitt gitarrsolo rulla i mp3-spelaren. Jag är halvvägs när jag stannar upp och drar efter andan. Svetten rullar nerför pannan. Jävla skitkondition, tänker jag. På andra sidan fältet ser jag den nedlagda sockerfabriken som byn är byggd kring. En gång i tiden försörjde den hela orten, men nu står den tom och påminner K- om vad den aldrig mer kommer bli. Rörsockret från Brasilien var så mycket billigare, att produktionen i skåne inte hade en chans. Jag höjer voylmen på musiken i mina hörlurar och börjar springa igen.

***

Grabbarna i Trollhyttan. Vi sitter kring ett bord i matsalen på det närliggande vandrarhemmet. Vi diskuterar den låsta dörren på övervåningen i Trollhyttan.
"Min teori är att det ligger en arm- och benlös kille bakom den där dörren. På en skatebord!", säger D-.
"Hahaha", skrattar F-.
"Eller hur!", fyller B- i, "och mellan tänderna har han en piska som han slår i golvet"
"Vilket förklarar de där konstiga ljuden man hör om nätterna i huset", säger jag.
"Vet vad vi borde göra", säger J-
"Näe."
"På slutfesten borde vi samla ihop lite verktyg och se vad fan som egentligen döljer sig bakom den där dörren. Sanningen måste fram!"
"Lätt!"
"Absolut!"

***

Inspelningledaren ropar "TACK FÖR IDAG" i walkie-talkien, och nedriggen börjar. Efter en snar halvtimme är allt nedpackat, jag har delat ut alla dagsbesked och skickat hem alla statister. Produktionskontoret har fixat med pizza till teamet, och vi slår oss ner kring bänkarna i klassrummet vi haft som uppehållsrummet och börjar äta. En lång inspelningsdag är över, en utmaning till sådan. Vi har filmat hela dagen i en högstadieskola som vi fyllt med 110 statister. Jag har fixat, bokat och organiserat dem alla. Nu är jag trött och känner hur adrealinet lämnar kroppen. Jag lyssnar på hur de andra i teamet skrattar och skojar medan jag tuggar på vegetarianan. För lite mer än ett ett år sedan hade en sån är arbetsdag varit en dröm för mig. Nu är det med eller mindre vardag. Jag kommer sakna den här inspelningen... Den har varit en av de bästa jag varit på. Jag häller upp ett glas cola och slukar det snabbt. Sätter mig bredvid min klasskamrat D- och håller upp glaset för en skål.

***

Den skånska housemusiken fyller stortorget. Jag tränger mig igenom folkmassan för att ta mig dit som de glada smsen leder mig. "Toni! Kom hit!", stod det i dem. Det är några gamla kollegor från Greenpeace som gömmer sig där. Det är Familjen som står på scenen, och det sprätter i benen på mig. Det känns som om hela Malmö är ute på stadens gator i natt. Tillslut hittar jag dem.Vi utbyter kramar. En gammal flört från förra sommaren är där. Det blir lite konstig stämning när hennes pojkvän ska presentera sig tre gånger för mig. Jag tror han försöker markera nånting. Jag vänder mig om och pratar med min forna kollega S-, den alltid lika glada helsingborgaren. Hennes dialekt sjunger lika mycket som någonsin. Vi skriker för att överrösta musiken, jag är uppe i varv på det där sättet som jag blir när jag har bra dagar.
"Så hur är det med dig Toni?"
"Det är..fan, det är fantastiskt! Jag älskar att vara här! I Skåne! I Malmö! Folket, känslan, det är underbart! Jag är på en grym inspelning, jag bor med assköna människor...jag har fan stått och sålt smycken i dag."
"Haha, va? Varför då?", skrattar S-.
"Vad tror du? Imponera på en tjej förstås. Vette fan om jag lyckades...", skriker jag och stannar upp.
På scenen börjar Familjen spela "Det snurrar i min skalle".
"...nu måste vi dansa! Kom!"
Vi försvinner in i publikhavet. För att citera Kerouac: Det är natten och vad den gör med dig. Jag hade inget annat att erbjuda någon än min egen förvirring.

***

"Inse att det här är den sista grillkvällen i hyttan. Skål, mina vänner!", säger jag och lyfter mitt glas.
Kollegorna runt bordet gör det samma. Vi skålar in denna sista helg i K-, vi skålar in början på slutet. Vi sitter ute på balkongen och septemberkylan gör sig påmind. Jag känner mig mätt och ser ut över bordet med dess rester. Det luktar surt från kräftorna som vissa av bordets deltagare inmundigat. Själv är jag mätt av sojakorv, klyftpotatis, halloumi och öl. Någon kring bordet kläcker då en idé.
"Låt oss öppna dörren på övervåningen. Inatt!"

***

Sommaren är över. Det är dags att lämna Skåne och återvända hem. Så fort jag kommer hem ska jag börja arbeta på en kortfilm, så att ta det lugnt kommer det inte vara tal om. Livet kommer att fortsätta i hundrafyrtio knyck, men saker kommer att bli annorlunda. Jag ska flytta till Göteborg. Jag har bara ett halvår kvar på min utbildning, och är rätt säker på att det kommer innebära en del förändringar. Det känns som om jag fortfarande är på jakt efter något diffust mål, och att jag inte kan vila förrän jag hittat det. Människor jag träffat tycks också vara ute och rastlöst söka; Efter pengar, kärlek eller bara nånstans att trivas.

Jag är inte den enda som vettlöst ränner runt och försöker hitta rätt. Men på sistone så har vägen dit varit mer spännande och tillfredsställande för mig än på mycket länge. Jag har fått så mycket i bagaget av den här upplevelsen som mina två månader i K- inneburit. Nu lämnar jag allt det här bakom mig. Man stänger en dörr och öppnar en ny.

***

Jag har digitalkameran på videoläge, bilden är grovkornig i det dunkla ljuset, men den fångar huvuddragen. Grabbarna och tjejerna kämpar framför dörren. De utbyter idéer om hur det hela ska gå till, vad är egentligen det bästa sättet att öppna den låsta dörren. Jag känner en viss förväntan. Olika metoder testas. Tillvägagångssätt förkastas och nya föreslås. Det är en koncentrerad kamp, trots att alla döljer spänningen med skratt och skämt. Men plötsligt. J- kommer på en idé, och det fungerar. Vi drar efter andan.

Dörren går upp. Den öppnar sig långsamt, det följer en hög smäll. Jag hoppar till. Alla tar ett steg närmare och sticker sedan huvudena genom dörröppningen. Vi ser vad som döljer sig där bakom.

***

Löftet

2010-08-28T15:58:00.002+02:00

Jag hatar när jag känner att jag måste köpa något som jag egentligen klarar mig utan. Den maffiga boxen "The Promise: The Darkness on the edge of town story" har redan gett mig den känslan. Den 16e november kommer Bruce Springsteen tjäna ännu mera pengar än han redan har. Det är en box byggd kring Springsteens klassiska skiva "Darkness on the edge of town" från -78, ett mörkt mästerverk som påverkat mitt liv mer än vad ni tror. Den kommer att innehålla förutom originalskivan 21 tidigare outgivna spår (därav hälften ärligt talat redan finns på bootlegs). I en ännu dyrare deluxversion finns på 3 DVD'er en högintressant dokumentär om inspelningen av skivan, konsertupptagningar och en replika av anteckningsblocket som Springsteen kladdade låttexter i. Läs mer här.

"Darkness.." är en roman uppdelad på tio låtar och är en av Springsteens mest personliga album. Musiken är en urkraft. Trendkänsliga kritiker skulle kalla den för bredbent utan att ens reflektera över de insiktsfulla texterna, den sorgsna rastlösheten och känslan av att Springsteen skriker för att överleva. Den gräver i sångarens bakgrund och gör upp med de trasiga relationerna till fadern. Den minns arbetarklassens tunga ok, och den har en livsglädje som är svårslagen. Mörkret i utkanten av stan är skrämmande, men också renande. Vissa historier handlar om människor som livet kört förbi för att de var för upptagna med att köra för fort, andra historier handlar om ta sig så fort man kan mot det man vill ska bli ens liv. Den mest ikoniska textraden är ändock: "Ain't no sin to be glad your alive".

När jag 2007 fick höra "Badlands" framförd live på globen så kändes det som om livet sällan skulle bli lika stort igen.

Om jag köper den dyraste och onödiga utgåvan återstår att se. Även min massiva nördighet har sin gräns, som är helt och hållet ekonomisk. Men jag ska inte lova något. Vi får se hur starkt det där köpbegäret blir när den 16e november närmar sig. Men en sak är säker. Omslaget med Springsteen lutad mot en jänkare, i ett öppet landskap (Badlands!), under molntunga skyar, är makalös.

Konversation i Skåne #1

2010-08-15T15:01:00.006+02:00

Pågatåget mellan Malmö och Ystad. 00.30. Halvfull vagn. Jag sitter i mitten av vagnen och bläddrar i en tidning. Har haft en toppendag i Lund och Helsingborg. Försöker kasta blickar ut genom fönstret när vi stannar på olika stationer för att se exakt var vi befinner oss, och hur många stationer vi har kvar. Smått berusad tjej sitter några platser framför mig. Hon är blond, är rätt söt, sörplar på en öl och har en rastlös blick som söker efter någon att konversera med.

"Var ska du av?", säger hon.
"K-", svarar jag.
Hon fortsätter:
"Du ser nervös ut"
"Gör jag? Jag bara försöker se var vi är, vill inte missa min hållplats."
"Var är du ifrån? Du låter inte skånsk. Sätt dig här bredvid och prata."
"Okej... Var jag är ifrån? Det vet jag knappt själv längre. Norrlänning från början, men jag bor i Trollhättan vanligtvis. Just nu är jag bara här och...jobbar på en grej."

Hon räcker mig sin ölburk.
"Här. Drick lite. Ta en klunk. Kom igen nu."
"Tack"
"Vi kan lika gärna prata lite grann tycker jag. Så har vi nåt att göra. Jag heter Amanda..."
"Jag heter To..."
"...och jag bor i Ystad, så jag ska kliva av där. Det är så tråkigt att sitta på tåget och vara full -är det inte det?"
"Jag är inte f..."
"Drick lite mer öl. Jag ska in på fest i Ystad, var ute i Malmö men jag är ju bara -89a vettu så jag kommer inte in nånstans. Så min kompis pojkväns lillasyster skulle ut på BaraBar i Ystad så jag bara...Okej. Har du varit på BaraBar?"
"Näe"
"Du måste gå dit nån lördag! Ystads bästa ställe. Det är typ det enda, men är så nice!"
"Ligger inte det ovanför ett Coop?"
"Ja, vakterna där är så trevliga... Vad har du gjort i Malmö då?"

Hon tar en klunk öl och passar på att andas. Hon verkar inte andas särskilt ofta.
"Jag har varit och... ", säger jag och blir avbruten igen.
"...Här! Drick mer öl! Jag fick en sambo idag."
"Jaha"
"Ja! Jag satt i min lägenhet. Alltså, du kanske inte har märkt det, men jag är rätt social av mig. Så jag bara, okej, vad tråkigt det är att sitta ensam hemma. Så jag åkte till en djuraffär och köpte en kanin. Han är såååå söt! Du ska se honom. Det fanns två kaniner att välja på. En som var perfekt och en som var lite defekt. Gissa vilken jag valde!"
"Den def..."
"Den defekta! Han är så söt. Han har lejonman runt hela kroppen. Så jag gick ut och rastade honom på gården. Då kommer det fram en från bostadsföreningsstyrelsennånting och säger att jag inte får rasta honom där. Han bara, du får inte rasta djur här, det står på skylten. Jag bara, vadå, det står att jag inte får rasta hundar, det här är en kanin. Han bara, nej. Så jag gick in igen och så mötte jag en gubbe i trapphuset där som blev skitsur när han hörde det. Vet du vad han sa då?"

Jag gissar vilt. Tänker på nåt som nån sa tidigare idag.
"Någonting om lök?"
"Han sa jävla fittor! Hahahaha, värsta gubben på 88 år. Jävla fittor kallade han dem. Så han skulle ta upp det i styrelsen och säga åt dem att låta mig rasta min kanin på gården."
"Cool gubbe."
"Alltså jag jobbar ju på [en stor hamburgerkedja] utanför Ystad. Så jag ska möta några andra som jobbar där också men i Ystad, nu ikväll. Alltså, de tycker att jag är värsta bitchen. Kan du förstå det? Vet du var de kallar mig?"
"Näe"
"Typ hora. Vet du varför? För att jag säger vad jag tycker! Kan du fatta det? Vill du ha mer öl? Här. Drick! Vilken liten fest vi fick här. Hur långt har vi kvar? Några minuter? Ja alltså, jag erkänner, jag jobbar på [hamburgerkedjan] och det är ju liksom bara tillfället, men jag fattar inte varför de ska hålla på sådär och ha värsta konkurrensen mellan olika butiker. Men skit i dem, de är idioter..."

Hon blir tyst en sekund och stirrar ut i intet innan hon plötsligt fortsätter som om nån bara tryckt på PAUSE och sen PLAY:
"Alltså, de flesta av mina kompisar är killar. Jag är liksom en pojkflicka. Kanske inte klär mig så, men jag föredrar att hänga med killar, de håller inte på med en massa intriger och så. Men nu ikväll hade det varit roligt att följa med de andra in på klubbarna i Malmö. Men alla mina kompisar är några år äldre så jag fick stanna utanför"
"Du verkar vara väldigt ensam", säger jag men hon lyssnar inte på vad jag säger.
"Här ska jag av! Ditt stopp kommer precis här efter, du behöver inte vara nervös. Vill ha mer öl?"
"Det är bra"
"Du ska inte följa med på BaraBar?"
"Jag är väldigt trött."
"Det var kul att prata med dig. Vi ses nångång. Hejdå".

Hon kliver av tåget och försvinner ut i mörkret utanför fönstret. Det slår mig plötsligt att den där vännen som väntade på BaraBar kanske inte gjorde det ändå. Jag tar upp min tidning och fortsätter läsa.

Ang. Israel/Palestina:

2010-08-08T22:26:00.003+02:00

Här har vi ett bevis på argumentationsteknik på sjukt hög nivå. En amerikansk statsvetare gör mos av en dansk journalist, utan att ens byta tonläge. Att Finkelstein sedan har rätt i vad han säger gör bara saken bättre.

Tredje sommaren i Skåne

2010-08-03T12:57:00.002+02:00

Skrivet för en vecka sedan, en sen sömnlös natt.

Vi bor i Trollhyttan nu.

Det kallas så, huset vi bor i. Det ligger i hjärtat av K-, byn på den skånska landsbygden där långfilmen där jag och några av mina vänner praktiserar. Huset ligger lägligt nog mitt emot huset där större delen av filmen utspelar sig och på krypavsstånd från vandrarhemmet där resten av teamet bor. Trollhyttan är en två våningskåk med två stora altaner, ett tilltaget kök, omgivande syrsor som spelar om nätterna och en pikant doft av mögel i källaren. I det här huset ska vi fem praktikanter från Trollhättan husera. Därav namnet "Trollhyttan"... Jag är den skyldiga till ordvitsen.

***

Just nu kan jag knappt vänta till inspelningen sätter igång. Det känns helt bisarrt att jag och J- kom hit för bara lite mer än en vecka sedan. Att det dessutom är mindre än en vecka till inspelninsstart känns än värre. Tiden går obönhörligen fort och snart kommer det bli skarpt läge, och innan man vet ordet av har det gått två månader och så sitter man på tåget hem. "Vad var det som hände!", kommer jag att fråga mig. Nåja, inget konstigt med det. Jag har ju bara ställt mig den frågan varje dag sen jag lärde mig att stå upprätt.

***

Min första fredag sedan min återkomst till skåne blev ett äventyr värt sitt namn. Den började med att jag satte mig på ett plan till Stockholm. Väl där krånglade jag och en annan lirare oss ut till stockholms utkant, där vi hämtade två bilar som vi körde tillbaka till skåne. Vi var framme vid åttatiden på kvällen. Jag återvände tillbaka till Trollhyttan för spendera resten av fredagen i sängen, i framstupa snarkningsläge. Istället slogs jag plötsligt av en lust att återse gamla vänner, och innan jag visste ordet av befann jag min på en timslång resa till Malmö. Väl där mötte jag upp M-! Min compadre bland compadres! Om inte det var nog lyckades vi därefter hänga på gamla kollegor från förra sommarens tid på Greenpeace. Jag blev helt uppe i varv och glömde tröttheten och innan jag visste ordet av upplevde vi en galen natt i Malmö. Mellan allla kärleksfulla återseenden och alla falafel jag satte i mig så förstod jag hur enkelt och fantastiskt allt kan vara ibland.

***

Sista veckan i Trollhättan -staden- tycktes försvinna i ett töcken. Jag tog sovmorgnar som om de var de sista i mitt liv. Jag passade på att träffa släktingar, vänner och möta gryningar. Jag var och såg Eldkvarn riva igenom ett rutinerat set i ett öltält. Fjärde spelningen med dem. Jag fick äntligen höra dem spela "Somliga går i trasiga skor". Detta var min första och sista lediga vecka för den här sommaren. Ända sedan starten av april hade jag i princip inte haft en andningspaus, vilket jag egentligen hade trivts med. Fullt sjå. Rock and roll.

***

Jag hade ett samtal med en vän en sen natt innan jag åkte, och det kändes som ett sorts crescendo för året i Trollhättan. Det var plötsligt glasklart att de två kommande månaderna i skåne kom när de kom. I slutet av den föregående sommaren hade jag lämnat min exil i Helsingborg, en dramatisk och strålande period, för att bosätta mig i Trollhättan. Mitt liv hade sedan dess bytt inriktning totalt och jag kom ut på andra sidan tunneln som en människa med nya lärdomar, nya problem och exakt samma brist på frisyr. Men efter det där samtalet den där natten, efterfest med falafel och skåprensning, så förstod jag att det perfekta sättet att summera mitt första år (och det sista?) i Trollhättan innebar att lämna staden för en stund. Så det var vad jag gjorde. Jag packade väskan, tog en dusch och drog till Trollhyttan istället. Den natten rensade jag luften och laddade om.

***
Men innan jag drog hann jag gå ner till kanalen för att se Ulf Dageby sjunga och spela Dylan. Det var en ganska småputtrig, orepeterad föreställning. För det mesta läste den legendariska göteborgaren direkt från nothäften och känslan uteblev. Jag vet att det är så här många vill ha Dylan musik: regelmässigt utförd och plikttroget. Samma människor som inte klarar av att höra hur Bob själv leker runt med sina sånger och ständigt håller dem i rörelse. Själv bryr jag mig bara om att känna energin, hur musiken än ser ut eller låter. Dock brann Dageby till ibland, som i en rumlande "Thunder on the mountain" eller sin klassiska översättning "Bara om min älskade väntar". Pretto nog kändes det som ett bra soundtrack till mitt liv.

***

Tillbaka till vardagen i K-

Det finns ett lugn här om nätterna som jag inte upplevt på länge. De omgivande fälten för med sig något som jag har svårt att sätta fingret på. Även om dagarna är fyllda med jobb och snart kommer bli en dygnet runt-syssla, så känner jag mig ändå tillfreds på ett sätt som är obetaltbart. Kanske är det att den här kollektivkänslan påminner mig om livet på folkhögskolan i Molkom. Det har hitills skett mer än en gång att vi satt fyr på engångsgrillar ute på altanen, jag har låtit quornfiléerna brynas till perfektion och toppas med väl kylda folköl. Det är de minnena man tar med sig, om som ger den där extra energin när man väl står där mitt i natten och fryser häcken av sig på inspelningsplats. Om två månader är jag säkert leds på det, skogstokig och på jakt efter stadsliv. Nåja, den dagen får dröja.

Tills dess: Välkommen till Trollhyttan.

principer och krönikörer

2010-07-24T15:34:00.004+02:00

Jag har konsekvent undvikit att läsa texter av aftonbladets skribent Alex Schulman de senaste året, eftersom jag anser att denna inte bara skriver dåligt, utan även för att den vuxenmobbning som han gjort sig känd för är patetisk. Men jag lyckades ändå ögna igenom en text han skrivit alldeles nyligen. Den handlar om hur jobbiga vegetarianer är eftersom att "De där människorna som vägrar kött och väljer te i stället för kaffe – de gör det för att de vill vara speciella. De drivs av att sticka ut, särskilja sig."

Hade texten innehållit nån sorts humor eller nåt sorts perspektiv som kändes fräscht, då hade jag kunnat förstå hans synpunkt. Men denna text, precis som hans övriga, bygger på en världsbild där cynism och status är viktiga beståndsdelar. Och status -enligt Schulman och många av hans trendkänsliga kollegor- är det viktigaste som finns. Inte vem du är, och varför du är det. Det spelar ingen roll så länge du verkar viktig.

Personligen äter jag varken kött eller fisk sedan något år tillbaka -och precis som de flesta av alla vegetarianer jag mött så gör jag det på grund av ideal och principer. Dessutom så dricker jag inte kaffe på grund av ett enkelt faktum: Jag tycker inte att det smakar gott.

Juli månads skörd

2010-07-03T00:20:00.004+02:00

Klockan är egentligen för sent -jag ska upp tidigt och jobba imorgon. Igen. Efter att ha suttit och svettats över en laptop i alldeles för många timmar så möte jag upp B- och vi satte oss nere vid kanalen med folköl och snackade skit. En fin sommarkväll.

På söndag, i övermorgon, ska jag vara FAD på en kortfilmsinspelning. Det kommer bli grymt spännande. En riktig utmaning för undertecknad. Efter den tre dagar långa inspelningen blir det ett kort möte med familj innan jag tar en kort -kort- ledighet innan jag sticker iväg till skåneland i två månader för att praktisera på en långfilm.

Ja -nu låter det verkligen som om jag skryter. F'låt. Min egentliga tanke var att försöka kompensera den tystnad som kan komma att råda på den här bloggen inom den kommande framtiden med några YouTube-klipp. Temat är som många gånger tidigare "soundtracket till mitt liv". Jag har inhandlat en bunt skivor, och här är höjdpunkter från dem, och andra spår som befolkar mina öron just nu.

En av sommarens två bästa låtar. The National är lika episka som någonsin i deras bästa ballad.
What makes you think I’m enjoying being led to the flood
We got another thing comin' undone

Världens just nu bästa rockband. Med en låt från skivan som skulle ändra kurs på deras karriär för alltid: "Sothern Rock Opera". En dubbelskiva som genom att berätta historien om Lynyrd Skynyrds uppgång och fall berättar om deras uppväxt och den amerikanska södern. Som en roman av John Steinbeck, fast med gitarrsolon.

Kolla de här killarna. De ställer sig en efter en framför micken, kör ett solo och sen när de är färdiga så ställer de sig med de andra och tar en cigg och snackar skit. Det är coolt, det svänger och ingen har nånsin matchat Miles Davis ton lika bra som John Coltrane. (Jag köpte Coltranes kaosiga "Love Supreme" och gillar den mer och mer. Men nog föredrar jag Davis ljusa, långa, melodier.)

Köpa "The Rising" var man ju tvungen att göra förr eller senare. Bruce på sitt mest svulstiga humör. Men hur fan kan man inte gilla det här? Känner ni inte doften av sommar och sojabiffar på grillen?

Det här är, tillsammans med "When I still have thee" och ovan bifogade dänga av The National, det bästa som släppts i sommar. Det är provocerande poppigt, men herregud vilken refräng.

Grattis grabbar

2010-06-24T13:37:00.004+02:00

Det är roligt att ha begåvade vänner.

En av dem, Victor Nyåker, vann den regionala uttagningen till Novemberfestivalen förra helgen, "Filmörnen". Detta med en musikvideo som till hiphopgruppen Bara på Låtsas "Vad är jag?". Victor gick årskursen under mig på Molkom och är inte bara en ruskigt begåvad arbetsmyra: Han är en otroligt sympatisk lirare också. Här kommer ett klipp från videon (som ärligt talat ryckt ur sitt sammanhang inte gör videon rättvisa). Men -Grattis Victor!

En annan vän är Emil G. Ryderup som vann ett gäng priser för sin "Balladen om de olycksaliga". Han och ett annat gäng vänner hade gjort denna i mitt tycke berörande musikal. Jag hade läst manuset men var ändå inte beredd på den gåshudsvarning som uppstod när jag väl fick se filmen. Emils bästa film sen Novemberfestivals tvåan "Drawn to you". Grattis Emil och ni andra!

Även Hagfors stolthet Erik Järnberg Rååd vann pris. Han sopade banan med sin kortfilm "Jonny" i klassen mellanvikt. Anmärkningsvärt att han hade Göran Ragnerstam i huvudrollen. Hur han fick denna att skenbart onanera i mjukisbyxor har jag ingen aning om. Grattis Erik J. Håård!

Mixed up confusion: En avhandling om min oerhörda ambivalens

2010-06-13T23:14:00.000+02:00

I's kök, fredagkväll maj 2010:

När de andra runt bordet tar fram sina öl så ångrar jag mig direkt.
"Åh, varför tog jag med vin! Nu är jag ju sugen på öl! Det är ju grillkväll, hur tänkte jag. Då måste man ju ha öl."
Plötsliga skrattsalvor från de andra, jag förstår ingenting.
"V-vadå?" stammar jag.
"Vi pratade om det här precis innan du kom", säger J-, "du har alltid sån beslutsångest!"
Jag tystnar en sekund.
"Det har jag väl inte... Litegrann kanske. Eller?"

---

Det är min akilleshäl. En av dem i alla fall. I de långrandiga inläggen om mitt liv som brukade florera i den här bloggen mer förr än på sistone så var det också ett återkommande tema. Min fullkomliga brist på att ta beslut. Det finns undantag till regeln: När jag arbetar eller när jag ska ta stora livsavgörande beslut. Då brukar det inte vara så svårt. Men ge mig ett så banalt val som om jag ska ta med mig öl eller vin till en grillfest -och mina neuroser har lilla julafton.

---

Klassrum i Trollhättan september 2009:

Jag kollar på kalendern och inser att hälften av min tid på Filmarbetarutbildningen har förflutit. Tiden går vansinnigt fort. Jag minns plötsligt en av våra första lektioner när vi gick igenom grundläggande regler för hur man ska bete sig på en professionell filminspelning. Set-etikett så att säga. Det känns som om vi kommit en lång väg sen dess.
"Det är bra att tänka på att inte klä sig i för skrikiga och ljusa kläder", sa vår föreläsare, "ska man snabbt gömma sig bakom en buske så är det ju bra om man inte har en kycklinggul jacka."

---

Dylan sjöng det bäst, när han var yngre än vad jag är nu:

I got mixed up confusion
Man, it's a-killin' me (...)
Well, my hat's in my hand
Babe, I'm walkin' down the line
An' I'm lookin' for a woman
Whose head's mixed up like mine

---

Min lägenhet i Trollhättan, junieftermiddag:

På sängen ligger en kavaj och en skjorta. Ikväll är dags för slutfest på "Gynekologen i Askim", tv-serien jag praktiserade på under sammanlagt sju veckors tid. Det är en underbart vacker sommardag och att iklä sig skjorta känns som ett självklart alternativ. Då tvekar jag plötsligt. Ska jag ta en kavaj istället? Ifall det blir kyligare ikväll? Kavajen har ju bättre fickor, så det är ju klokt. Jag byter till kavaj. Då inser jag hur varmt det kommer bli om jag försöker gå nånstans med den här. Jag kommer vara genomsvettig innan jag ens hunnit ut ur lägenheten! Min telefon plingar till, ett sms: "T-Bone, vi står nere vid porten." Det är mina två klasskamrater och vi ska med ett tåg om femton minuter.

Jag kommer rusande nedför trapphuset -iklädd skjorta- och möter upp dem vid porten.
"Skulle jag kanske tatt med mig nån öl till oss som färdkost", frågar jag när vi börjar gå mot stationen.
"Nej", säger min klasskompis D-, "det kan vi ta när vi kommit fram till Göteborg."
Jag nickar och känner mig stolt över att jag inte kommer ha anledning till att ångra det beslutet.

---

En gräsplätt utanför Älvängen:

Några timmar senare sitter vårat tåg fortfarande fast mellan Trollhättan och Göteborg. Tågresan tar vanligtvis en timme, men efter något sorts banfel så är vi nu tre timmar försenade. Vi ligger ute på gräsmattan bredvid tåget och väntar på att tåget ska vara redo att åka igen. D- vänder sig till mig och påpekar det uppenbara:
"Du Toni, vi skulle nog tagit med den där ölen."

---

Det börjar ofta på samma sätt; Jag tar ett beslut på ren magkänsla och känner mig nöjd. Sedan ploppar det upp någon tanke i mitt huvud om någon faktor jag inte räknat in. Oavsett vad man tycker om astrologi: Jag är född i vågen. Plötsligt ser jag två listor framför mig. En med fördelar och en med nackdelar. Listorna fylls i kvickt och jag börjar väga dem mot varandra. Vilken vågskål väger tyngst? Magkänslan, den omedelbara impulsen, glömmer jag bort nånstans på vägen och den blir bara ett avlägset argument.

---

Eftersom CSN är en byråkratisk maskin av episka proportioner så är det givetvis ett oändligt projekt att få pengar när man studerar över sommaren. Ett projekt som drar ut lite för länge på tiden och som gräver djupa smärtsamma hål i min ekonomi. Så när skatteåterbäringen ramlar in på kontot så drar jag en lättnadens suck. För en litet tag var jag orolig för hur jag skulle ha råd med att köpa mat, eller cd-skivor för den delen.

Nu hade jag i alla fall råd att köpa en ny regnjacka. Eftersom jag den efterföljande dagen skulle arbeta några timmar utomhus och väderprognosen lovande skyfall, så var detta nödvändigt. Det jag inte visste var att denna monetära tillökning skulle bli ett eldprov för min ambivalens.

---

Myrorna, precis innan stängningstid:

Jag klev av rulltrappan och överblickade affären. Efter mina fruktlösa försök att få tag i en jacka som inte kostade mer pengar än vad jag hade så var Myrorna det sista alternativet. Jag haffade ett par mer eller mindre luggslitna jackor ur ett ställ och ställde mig i provhytten. Jag testade dem kvickt och effektivt och höll tillslut i en blå skapelse som endast kostade hundra kronor och var rätt fräsch. Den satt rätt bra till och med. Just när jag var på väg att vända stegen mot kassan så slog den till....DADADAM! Beslutsångesten från helvetet.

Jag mindes plötsligt den "regeln" om att ha kläder i diskreta färger på inspelning. Jag granskade jackan och började plötsligt grubbla över om jackan inte var... lite för blå? I det dåliga ljuset i hytten var det svårt att avgöra. Var den här färgen alldeles för markant? Den där listan i mitt huvud började skriva sig själv: Å ena sidan var jackan prisvärd, bra kvalitet och funktionsduglig. Å andra sidan kanske den skulle kunna göra bort mig fullständigt. Då släcktes plötsligt ljuset i hytten: Myrorna var en minut från stängningsdags. Jag var tvungen att göra ett beslut.

Plötsligt drabbades jag av insikten att ha trampat i samma gamla fälla. Att väga saker mot varandra är ett bra sätt att ta beslut på ett långsiktigt plan. Det är väl helt klart en bra förmåga i vissa situationer. Men det gör får långt när jag trycker tillbaka mina impulser. För ibland så är magkänslan det absolut bästa argumentet. Här stod jag i en provhytt på Myrorna i Trollhättan och upplevde en smärre kris över en jävla regnjacka?
"Skärp dig, T-bone", tänkte jag och gick till kassan med jackan. Den var blå nog.

---

Fotbollsplan i Trollhättan, lördagkväll:

Sojabiffarna bryns långsamt på grillen medan jag torkar bort svetten från pannan efter en eldig fotbollsmatch med vännerna. Jag flåsar kraftigt och tar en klunk vin. Min kondition är lika ickebefintlig som min bollkontroll.

Jag raljerar som vanligt med alla historier om min ambivalens. Blåser upp och överdriver problemen för komikens skull: Det hör ju inte till ovanligheterna. För det mesta brukar jag fatta rätt beslut och när det väl gäller så har jag skallen på rätt ställe. Det fina här i livet är dock att de bästa beslut jag tagit är de beslut som kändes självklara oavsett hur stora risker de inneburit: Vare sig jag flyttat till Norrköping för att bo med en tjej jag träffat två gånger, eller om jag dragit ut ensam på en tågluff i Östeuropa.

Men kvällar som denna, då det enda valet är att ha lite trevligt eller jävligt trevligt, då är livet perfekt. Kvällar då man har bra sällskap, god mat på grillen, ekologisk druvsaft i bägaren och ett väder som gjort för underverk. Då slår det mig, det enda som saknas är musik... Jag slår mig för pannan.
"Varför tog jag inte med mig min bärbara stereo?!"

Coola katter

2010-06-07T21:02:00.005+02:00

Spotifylista: Jazz
Just nu -när jag inte jobbar eller grillar- så läser jag Miles Davis självbiografi. Även om boken i sig är medelmåttig så har den fått mig att börja gräva djupare i jazz som genre. Under de senaste tre åren har jag gått från att avsky genren till att faktiskt börja bli lite av ett fan. Från att olika hiphopsamplingar inspirerat mig så har jag faktiskt kommit en bit på vägen.

Oavsett vad man tycker om musiken så måste man erkänna att många av de klassiska albumen har otroligt grymma omslag. Om jag får tag i någon av de här skivorna på vinyl så kan ni räkna med att jag hänger upp dem på väggen som konst. Visst känns det lite trist med mp3-kulturen när man går miste om sånt här:

Molkom Revisited

2010-05-28T21:57:00.000+02:00

Det var lite som en tidsmaskin.

Jag åkte tillbaka till Molkom, det var långhelg och ledigt från inspelningen. Jag passade på att åka till den där värmländska byhålan som för ett år sedan var mitt hem. Eller hem och hem: det var där jag sov, jobbade, åt, drack, bajsade och förvarade mina cd-skivor från och till i två år. Så visst, det är väl det som behövs för att nåt ska räknas som ens bostadsort.

Att komma tillbaka till Molkom var inte bara som en tidsmaskin. Det var som att resten av världen skärmades på samma gång. Som om allt annat i världen sattes på pausläge, medan jag återvände till bubblornas bubbla.

Klockan stod still i Molkom. Vi åt pizza. Vi tog en bastu. Vi satt på diverse tak och drack öl och vin. Vi gick ner till den lokala puben/ pizzerian och var nära på att hamna i bråk med lokalbefolkningen. Allt var som det alltid varit.

När jag lämnade Molkom för sista gången som elev så satte jag mig på tåget till Helsingborg. Det hade inte tagit länge innan jag fick ett sms: "Toni, du glömde din Woody Allen-affisch!". Ända sedan dess har jag planerat att återvända dit för att hämta tillbaka denna klenod. De två tidigare druckna besöken har jag glömt detta. Så det var inte mer än passande att när jag nu besökte Molkom för förmodligen sista gången i mitt liv, så tog jag den bökiga tavlan under armen och tog bussen hem till Trollhättan i spöregnet. Den här gången lämnade jag ingenting kvar där i Värmland.

Jag satt första kvällen med min compadre och f.d klasskamrat H-. Vi pratade om avslutningen då jag höll ett tal och i en svag stund så lovade jag att lägga upp en videoupptagning av just detta icke så märkvärdiga tal. Här kommer det. Bered er för att det blir något internt för er icke-molkomiter.

Mitt Hjärtas Gitarrsolo

2010-05-10T23:21:00.005+02:00

Jag är ute i skogen och joggar. Luften är varm, solen sticker fram mellan grenarna på granarna, men ett mörkt moln har lagt sig över himmelen och ibland kommer det svala och kyliga pustar av vind. Min kondition är inte vad den borde. Jag fortsätter framåt. Känner svetten rinna längst ryggen. I hörlurarna har jag Pink Floyds "Comfortably Numb", i en live version med b la Van Morrison som gästartist, inspelad i Berlin med den fallna muren som fond. Det var länge sedan jag lyssnade på den. En majestätisk sång som brann i takt med att Europas historia skrevs om.

Detta tänker jag givetvis inte på medan jag springer. Nej, jag försöker bara rensa huvudet och tänker nog mer på Sveriges stundande match mot Norge som börjar TV om några timmar. Vill bara tänka på stigen som jag har framför mig. Det är därför jag motionerar i första hand. För att få ordning på huvudet. För det är mycket i huvudet, en förvirrande röra. Samtidigt är det nästan tomt, slut på infall och idéer.

Då slår det plötsligt till. Som om jag trampat på en elektrisk ledning. Som om himmelen öppnat sig och fallit ner över mig. Fem minuter in i sången kommer sångens andra gitarrsolo... ett ekande vibrerande läte... ett ljud som får mig att sluta springa... som får mig att stanna upp och lyssna...dofterna omkring mig tycks bli mer markanta...färgerna tycks bli starkare. Det här gitarrsolot tycks vara det vackraste jag hört. Det känns inte som om tonerna går från mina hörlurar och in i mina öron. Nej, det känns som om de strålar ut ur mitt hjärta.

Tonerna bänger och bänder. Det är en enkelt melodi som lyfter och lyfter, som blir större för varje takt. Den bygger upp ett sorgset crescendo. Den omfattar varenda milimeter av ljudbilden, av världen, av själva syret i luftet. Och då! Då kommer Van Morrison in och sjunger:

"There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I can't hear what you're saying"

Wow, vilken upplevelse! tänker jag när jag plötsligt nyktrar till och återvänder till verkligheten. Jag fortsätter springa, upplyft av den nästan religiösa händelsen. Lyssnar kort därefter på sången igen, men kommer inte ens i närheten av den tidigare känslan. Jag klickar vidare till nästa sång och fortsätter springa. Jag har nått ner till älven nu. De mörka molnen på himmelen har försvunnit.

"Förjävligt hur pretantiös jag är ibland", tänker jag och svettas lite till.

Konstiga saker#3: Miracles

2010-05-09T20:21:00.003+02:00

Jag trodde jag var först med att tycka att den här videon är genom oavsiktlig komik helt sjukt rolig. Men sen visade det sig att den redan blivit lite av en youtube-snackis. Det handlar alltså om den bisarra rapgruppen Insane Clown Posse, ett gäng vita skräckrappare som sminkar sig som clowner och svär väldigt mycket, som släppt en ny singel. Låten i sig handlar om allt som gruppen anser vara mirakel. T ex magneter, giraffer och "djur som chillar utan vatten". När det sedan kommit till att visualisera sången så har bandet beslutat sig för att ta i ordentligt. Maken till övertydlig och överanimerad video får man leta efter.

Mina favoritrader ur denna sublima sång är definitivt:

Fucking magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying, and getting me pissed

Treme

2010-04-26T22:37:00.003+02:00

"You tell me all you wanna do is get high, play trumpet and barbecue in New Orleans your whole life?"

"That'll work."

Jag tänkte skriva ett långt inlägg och hylla HBO's nya tv-serie "Treme". Jag tänkte skriva om hur skaparna av lysande "The Wire" gjort storstilad comeback med denna serie som utspelar sig i New Orleans tre månader efter orkanen Katrina. Jag tänkte rabbla upp otaliga skäl till varför den tagit mig med storm: Om musiken, om dialogen, om karaktärerna, om sättet serien får dofterna från de fräsande köken att slingra sig genom tv-skärmen. Jag skulle definitivt skriva spaltmeter om musiken som dånar och pulserar och tar andan ur mig. Efter det skulle jag försvara hur jag hypar serien trots att det bara gått två avsnitt där det egentligen inte hunnit hända så mycket alls... Jag tänkte skriva att om man som jag älskar "The Wire", så kommer man dra en lättnadens suck över att se -och höra- "Treme".

Jag tänkte göra allt detta. Men sen insåg jag att det räckte med att se trailern. Se den.

Konstiga saker #2

2010-04-18T21:15:00.003+02:00

Klädkedjan MQ har en reklamkampanj med Pontus Gårdinger som syns på varenda reklampelare just nu. Det jag tycker är så konstigt med den bilden är inte de konstiga kläderna som förmodligen kostar alldeles för mycket. Nej, det konstiga är att Gårdingers huvud är så STORT. På reklampelarna är hans skalle lika bred som hans midja. Undrar om det är photoshop som ligger bakom? Eller har Pontus Gårdinger Sveriges största huvud?

Soundtrack of our summers

2010-04-11T18:08:00.005+02:00

Spotifylista: Grundkurs (och fördjupning) i ämnet "Soundtrack of our lives"

När jag lyssnar på Soundtrack of our lives så tänker jag osökt på sommaren. Den vackra, varma sommaren. Kanske för att deras musik gör sig bäst i en bilstereo på öppna landsvägar, eller på en grillfest då övergången från natt till morgon aldrig känts så episk. Imorgon börjar jag praktiken av tv-serien "Gynekologen i Askim", säsong 2, och kommer hålla på med det ända till sommaren. Det kommer att gå fort. Därefter kommer sommaren. Jag har bestämt mig för att den, precis som varje sommar, ska bli den bästa sommaren i mitt liv.

För våren, hur skön den är efter några riktigt långa vintermånader, så är den liksom bara ett förspel inför sommaren. Hur mysigt det än är med de första strålarna av värme så gör de bara så att man blir sugen efter the real deal. Själva huvudakten. Under mitt första år på folkhögskola så hade jag en mentor som hade ett återkommande motto: "Man vill ju ligga liksom". Även om det kan tyckas vara lite banalt så kan man applicera det på de flesta sammanhang och hitta ett oväntat djup. Om man ska fortsätta med den ansträngda liknelsen mellan sex och årstider: Ja, då kan jag inte säga annat än att man vill ju ligga liksom. Jag vill ha sommar. Jag vill se den där solen, den där livsglädjen, de svettiga dagarna och de svala nätterna. Jag vill ha dem nu.

Accept the change, for it's not so strange
You're not the only one in this world
Accept the change, cuz' were all insane

Cuz' somebody's waiting for you
Someone is waiting for you
Just waiting for you

So, don't worry, stop hurry
Get on with your life it's not to late
Don't worry, stop hurry
Get on with your life it's not to late

Konstiga saker #1

2010-04-06T19:02:00.002+02:00

Tänkte försöka börja med en nytt tema. Konstiga saker. Video, text, musik. Osv. Börjar med att bjuda på mig själv.

Ibland när jag är ensam hemma och går förbi min spegelbild på så hälsar jag på mig själv och säger "W'tup?" Jag vet inte varför jag gör så, men jag tycker att det är roligt.

Sex fantastiska helger

2010-03-31T21:51:00.008+02:00

Det hade stått still ett tag. Jag hade tagit det lugnt veckans alla sju dagar. Laddat upp mig. Vilat. Var sjuk en vecka. Jobbade lite. Sen sa det -PANG- och en serie episka och lyckade helger avlöste varandra. Så här gick det till.

Första helgen: B- och M- var på besök. Den ena kom från Skövde, den andra från Helsingborg. Två vilda kvällar. Det blåste på stan. Vi såg "Torsk på Talinn" och "Coupling". M- och B- försökte på småtimmarna när fredagen blivit lördag att hitta några tjejer sugna på efterfest på Trollhättans drottningtorg. De misslyckades fatalt. Vi gick ut igen på lördagen igen: M- stack på rockbaren Backstage medan vi andra jagade några tjejer i skepparmössor. Jag somnade den natten till ljudet av B- och M- som satt och såg på Ultimate fighting och åt kebab.

Andra helgen: Fredagen var en fin kväll. Tacokväll. Jag hade lånat allrummet i den byggnad jag bor i. Där fanns kök och biljardbord. Ett gäng vänner och undertecknad satt till sent och vräkte i oss denna underliga måltid och spelade spel. Biljardbordet gick även varmt det med. Något dygn senare var det söndag och Oscarsnatt. Filmnördar förblir filmnördar, så vi samlades ett gäng hos en klasskamrat och satt uppe hela natten och såg galan. Sällskapet var trevligare än själva galan i sig, om jag ska vara ärlig. Någon hade kommit på att det skulle vara dresscode, så vi satt framför teven så att säga finklädda. Vid sex på morgonen drog vi alla hem till sitt, bara för att återvända till skolan två timmar senare.

Tredje helgen: Intensiv helg. Lite sömn. På fredagen hade några gamla molkomiter hittat till Trollhättan. Ett gäng molkomiter gjorde det som vi brukar, vi snackade skit, väsnades och fick i oss några öl. Jag missade sista bussen hem och fick stanna ute i förorten Sylte en natt. Vaknade upp på soffan och upptäckte att det blivit vår. Ja, jag skrev väl om det ganska nyligen. Vi gick och åt bakispizza på ett ställe där pizzabagaren aldrig tycks komma ihåg vad man beställt.

Jag fräschade upp mig och drog på kvällen till en tillställning för kalixbor i Göteborg. Det blev en oerhört trevlig natt. Lärde känna M- från Umeå. Festdeltagarna tyckes outröttliga och fortsatte till klockan åtta på morgonen. Jävla norrlänningar. Jag stack därifrån med första bussen hem. Det snöade när jag nådde centralstationen.

Fjärde helgen: Varje torsdag är det filmquiz på Meza nere på stan. En trevlig tradition. Givetvis brukar jag vara med i det vinnande laget. En gång vann vi biljetter till en musikal. Kul, tyckte jag och en klasskamrat och gick dit på fredagskvällen. Nåt man inte brukar göra på fredagkvällar. Det visade sig att pjäsen var fyra timmar lång -och av ganska tvivelaktig kvalitet. Vi drog i första pausen. En annan klasskamrat hakade på och det slutade med att vi satt till klockan sex på morgonen och såg "Percy tårar" istället.

Resten av helgen ägnades åt en utflykt till stormarknaden Överby och en filmkväll på lördagen och ett tekniskt rep för en inspelning på söndagen. Ingenting dramatiskt. Men fortfarande även detta en mycket lyckad helg.

Femte helgen: Plötsligt var vi där igen. Filminspelning. "Utan Snö". Polacker, norrmän och svenskar i en enda stor blandning. Alla hade återvänt till Trollhättan för att göra "Reshoots" till den novellfilm som upptog en stor del av min tid november/december. Det blev två väldigt lyckade dagar då jag återigen fick leka FAD. Det blev inte mycket sömn den här helgen, men ett skönt bokslut för en inspelning jag sent kommer glömma. En fantastisk upplevelse som fått mig att växa. Både som människa och som aspirerande filmarbetare. Hur pretentiöst det än låter.

Den sjätte helgen har inte inträffat än, men jag har god anledning att tro att den kommer bli lika episk som de andra. Jag ska ta bussen till Stockholm och fira påsk med C-, en av mina bästa vänner. Två Kalixbor i huvudstaden. Det kommer bli kronan på verket för den här räckan av fantastiska helger. Även om jag uppskattar veckorna lika mycket som helgerna så finns det en viss glädje i den fritid man får. Arbetarklassen motto, så fint uttryckt av Bruce Springsteen:

You get up every morning at the sound of the bell
You get to work late and the boss man's giving you hell
Till you're out on a midnight run
Losing your heart to a beautiful one
And it feels right as you lock up the house, turn out the lights
And step out into the night

Sweet soul cookin' -Kvinnor, musik och mat

2010-03-21T21:47:00.005+01:00

Jag skrev ju alldeles nyligen om Plura & Mauros matlagningsprogram på tv8. För att fortsätta i den stilen -att kombinera mat och musik- så måste jag få dela med mig av denna kulinariska resa. Basisten och tillika en av de tre låtskrivarna och sångarna i "Drive-by truckers", Shonna Tucker, ger en guidad tur i hur man gör kyckling i Amerikanska södern. Den fettrika maten tycks också komma till användning när det gäller att smörja strängarna till basen. Toppa denna i dubbel mening delikata donna med en smäktande "southern accent"... då har du ett toppenrecept. Titta och njut.

"That's nasty funk y'all!"

Bandet i fråga, Drive-by truckers släppte förövrigt nytt i förra veckan. Bra som vanligt. Mer rockigt och melodiöst än på länge. Själv gillar jag när de vågar gräva lite i myllan, när spadtagen slår emot rötter som country och Lynyrd Skynyrd. Men det här funkar bra det med. Bäst är "Birthday Boy". En rökare berättad ur en strippas perspektiv. Skivan finns på Spotify.

Angående matlagningsprogram -och kvinnor: Läste kritik mot Plura och Mauros kök. Att det var för grabbigt och att kvinnor aldrig tillåts göra program där de dricker, röker och lagar mat i tv. Att kvinnliga tv-kockar bara ska vara söta och ordentliga. Att det inte finns någon kvinnlig Per Morberg. Jag kan hålla med på ett sätt. Könsrollerna sätter ibland osynliga barriärer. Men samtidigt känner jag: GÖR NÅT ÅT DET! Klaga inte bara. Gör ett tv-program med en kvinna -det behöver inte vara Shonna Tucker- och låt henne röka, svära och bli salongs när hon bereder en tre rätters. Jag skulle titta.

Soundtrack för vinter 09/10

2010-03-14T23:43:00.000+01:00

Öppnar ögonen. Aj. Det var ett misstag. Jag blinkar några gånger. Okej. Solstrålarna som ligger på mitt ansikte börjar kännas lite mindre jobbiga. Jag har huvudvärk. Torr i munnen. Är fullt påklädd. Jag är inte hemma va? Sätter mig upp i soffan. Tittar på klockan. 09.00. Tar på mig glasögonen. I andra änden av soffan sover H-. På golvet nedanför mig ligger A- och T-. I sängen på andra sidan rummet ligger B- och snarkar. Det står tomma ölburkar på bordet framför mig, de trängs med TP-frågor och smycken som tjejerna tagit av sig innan de lagt sig. Jodå, nog ser det ut som en reguljär molkomreunion brukar göra. D- kommer in genom ytterdörren. Hon har varit på promenad eller nåt.

"Det är helt underbart väder ute", säger hon.

Min forna klasskamrat A- grymtar nåt ohörbart till svar. Jag ser ut genom fönstret. Känner en kylig men frisk vind komma in i lägenheten. Plötsligt är det solklart vad som just inträffat. Det är inte en lätt bakfylla jag vaknar upp ur. Det är inte en fredagkväll som passerat. Det är det, men inte bara. Det är en lång vinter som jag nu lämnar bakom mig. Det är en vår som anländer.

***

Jag har satt ihop en playlist. Ämnad för spotify. I slutet av den senaste sommaren gjorde jag detsamma, en musikalisk sammanfattning över några spännande sommarmånader. Nu är det dags att göra bokslut för den långa, kalla, hårda, goda, fantastiska, deprimerande, upplyftande vintern 2009/2010. Vissa låtar fungerar symboliskt för den gångna vintern, andra är bara låtar jag lyssnat intensivt på. Här är den.

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/6mdK5CxY5K45uGAoL3AG3b

***

Weezer - (If you're wondering if I want you to) I want you to
Fantastisk pop. Ett perfekt sätt att inleda en lista. Den här har gått varm i vinter. Läs här

The National - Mr. November
I used to be carried in the arms of cheerleaders, är den hjärtslitande textraden i denna uptempodepp. Det finns kvällar då jag kommit hem, med en falafel som enda sällskap, och tänkt tillbaka på den där enkla tiden. Tiden i Molkom då "hejarklacksledare brukade lyfta mig till skyarna". Givetvis är det bara minnets bedrägliga sätt att lura mig. Denna vinter har varit mycket bättre än den förra. Men de där kvällarna med en falafel och The National, då tror jag motsatsen.

Alf Robertson - Jag lämna mitt hjärta i Göteborg
Denna sång har också varit återkommande i högtalarna denna vinter. Jag har de senaste månaderna varit nästan fientligt inställd till Trollhättan som småstad. Tråkigt med stort T har varit mitt omdöme. Men precis som min klasskamrat S- uttryckte det i bilen häromdagen: "Stan blir inte bättre för att du gnäller. Det blir vad man gör det till." Hon har rätt. Jag tror bara att innerst inne längtar jag till den stad som ligger så nära från var jag är nu. Staden jag drömt om i hela mitt liv. Alf Robertson, månader efter en stroke, sjunger om Sveriges framsida.

Fleetwood Mac - Go your own way
Fantastisk sång, populär på förfester.

Promoe feat. Per Vers - Dekadansken
Denna omskrivning av Promoes lysande Dekadansen är en vansinnigt skön dansk uppdatering. När jag satt på en ersättningsbuss i nån byhåla sex timmar försenad, på väg hem från en jul i Kalix hade jag denna i lurarna. Bakom mig satt en kvinna och grät, och blev tröstad av sin pojkvän, över nåt privat. Jag ville ge henne friheten från att åtminstone slippa ett extra antal öron som tjuvlyssnade på deras konversation.

Bruce Springsteen - Better Days
Efter årsskiftet började jag träna igen. I första hand genom att simma regelbundet. Någon som ansvarar för den musik de spelar i simhallen är uppenbarligen ett stort fan av Springsteen. När jag plaskar mig framåt mot framtida längder så är det ofta några av Bossens mindre spelade guldkorn som ljuder i högtalarna: "Sherry Darling", "Nebraska", "Independence Day" m.fl. Det här är en av dem. Bruce sjunger att det här är bättre dagar, bättre än de förut. När jag sitter i bastun efteråt och sjunker in i mina egna tankar, fysiskt utmattad men rensad från tvivel och oro. Då vet jag att det är sant. Det här ÄR bättre dagar.

Blue Rodeo - Cinema Song
En vinter är en bra ursäkt för att krypa ner i biomörkret. Det gjorde jag under Göteborgs Filmfestival. Men den här sången representerar för mig perioden november/december då jag jobbade på "Utan Snö". Novellfilmen. Lyssnade på denna ibland när jag kom hem från inspelningen. Det var ett spännande projekt som jag sent glömmer.

Juice Leskinen - Juanoski here I come
Skrev om Leskinen här och här

Jakob Dylan - All day and all night
När jag stod på en iskall busshållsplats i Angered många återkommande sena kvällar i början av vintern efter arbetsdagar på "Kommisarie Winter" så lyssnade jag av nån anledning ofta på denna. Kanske för att den handlade om att jobba hårt -och gilla det.

Drive-By Truckers - Let there be rock
Ja. Glöm inte rock and rollen. Liveversionen av denna räddade julafton.

Plura Jonsson - I hajars djupa vatten
Även detta ett soundtrack. Det mörka soundet, den ekande sången, i mina lurar när jag går genom snöiga gator i Trollhättan. Jag gick förbi ett fönster där ett tjog människor tränade nån sorts gymnastik. De rörde sig i synk till musiken. Jag blev stående i en halv minut. Det såg ut som en bisarr musikvideo.

Hank Williams - Alone and forsaken
I en gala för Haiti gjorde Neil Young och Dave Mattewhs en vacker version av den här sången. Hank Williams bästa. Den får väl symbolisera en omvärld som varit minst sagt kaotisk på sistone.

Band of Heatens - Jackson Station
Här

The Faces - Cindy Incidentally
Riffet är stulet av Bob Dylan, men med en ung Rod Stewart vid micken så är det nog ingen bryr sig.

Junip - The Ghost of Tom Joad
Cover på Springsteen. Jag har knappt lyssnat på den i vinter. Men den här versionen, med den flygande orgeln, finns i huvudet när sitter på ett tåg en dygnslång resa hem mot Kalix. Jag inser att den här spellistan innehåller mycket dov, melankolisk musik. Men sådan är årstiden. Med all rätt. Allvar har sin tid. Sommaren har sin.

Rolling Stones - Winter
It sure been a hard, hard winter
My feet been draggin' 'cross the ground
And I hope it's gonna be a long, hot summer
And the light of love will be burnin' bright

Juankoski here I come

2010-03-11T00:07:00.004+01:00

Ibland vill man bara sätta sig i en bastu med en kall öl och en knippe björkris och sen gå ut och ta ett dop i sjön. Kanske har man med sig en söt tjej. Sen vill man sitta på trappsteget utanför bastun och titta ut i den ljusa sommarnatten. När jag hör den sjukt catchiga refrängen i Juice Leskinens "Juankoski here I come" så är det ett sånt tillfälle.

Mauro & Pluras kök

2010-03-06T17:01:00.004+01:00

(Se Programmet här)

Dåliga dagar brukar jag lite skämtsamt kalla mig världens yngsta medelålders man. Så tycker ni att det blir lite för mycket gubbnostalgi nu, så förstår jag varför.

Jag har sett världens bästa matlagningsprogram. Det har hittills bara gått ett avsnitt så jag kanske är lite tidigt ute med att omnämna det så. Jag är dock benägen att ta den risken. "Mauro och Pluras Kök" gick i torsdags kväll på TV, och hamnade därefter på tv8 play. Länken till detta finns ovan.

Jag var rädd för att det här skulle bli pretentiöst och tråkigt -som liknande matlagningsshower lätt tenderar till att bli. Jag hade som många gånger förr fel. Idén till showen är enkel. Plura Jonsson, frontfiguren i Eldkvarn och ett av detta lands största låtskrivare, och han polare Mauro Scocco dricker vin, röker och lagar käk med några inbjudna gäster. Att Plura är kunnig i matlagning och rolig att lyssna på visste jag sedan tidigare, men jag blev överraskad av hur pass rolig och skön Mauro Scocco är. Han kan visst inte bara göra sliskiga ballader och lådvin, utan kan släppa både en och annan sarkastisk oneliner.

Gäster i första programmet var en blyg Lena Philipsson och en kanonfull Håkan Hellström. Gitarren kom fram både en och två gånger mitt i matlagningen. Även om min vegetariska kosthållning inte fick mig särskilt sugen på medelhavsfisken som tillagades så såg det åtminstone gott ut. Alltid något. På det stora hela kändes programmet som att någon dragit in några kameror rakt in i en hemmafest, vilket egentligen var fallet. Är man sedan något nördigt lagd som undertecknad, så kan jag inte låta bli att njuta av hur Håkan Hellström spelar Eldkvarns "Tag min hand" eller höra på historien om hur en berusad Mauro Scocco ringt till legendariska musikproducenten Kjell Andersson klockan tre på natten för att kräva att skivbolaget skulle stoppa Eldkvarns senaste singel...

Inspirationen spred sig givetvis till verkligheten, även om det inte blev fullt lika kulinariskt: På fredagskvällen samlades jag och ett gäng Trollhättebor för att arrangera en tacokväll. Vi hade lånat en gemenskaphetslokal i anknytning till mitt hus med både biljardbord och stort kök. Det blev några glas här med, både före, under och efter middagen. Jag avstod biljardturneringen i avsaknad av talang, men deltog däremot i en duell av "Masters of Music".

Tillslut hamnade vi ett gäng uppe i min lägenhet i nåt som med endast god vilja kan kalla efterfest: Vi satt väl mest och yttrade klagosånger över Trollhättan som stad. Jag höll långa tirader om hur svårflörtade trollhätteflickor är utan att komma fram till några särskilt nya insikter. Det var trots detta en lyckad kväll. Kanske inte lika laddad med anekdoter som i Mauro och Pluras fall eller för den delen lika välsmakande, men ändock en minnesvärd kväll.

The Return of Popkoll: 02/10

2010-02-26T14:45:00.004+01:00

Jag sitter här i min stökiga lägenheten och njuter av den annalkande fredagen. Jag har spenderat majoriteten av den här veckan förkyld och jävlig, men nu har det gått och blivit bättre. Att städa den här lägenheten, vilket jag kommer att göra strax, är nog förövrigt lönlöst. Den kommer vara stökig igen på söndag. Om några timmar får nämligen undertecknad finbesök. Två vänner -oberoende av varandra- har bestämt sig för att komma på besök i Trollhättan. M- från Helsingborg (f.d Kalix) och B- från Skövde (f.d Molkom). Det kommer bli en episk helg, vet jag redan nu. Enda gruset i maskineriet är att det inte blir av att se en semifinal nu på kvällen i Hockey; I alla fall ingen där Sverige spelar. Nåja, vi reder oss nog ändå.

Under den här fyra dygn långa sjukdomen jag genomled så hade jag inte energi till mycket annat än att se på tv, film, lyssna på musik eller läsa. Så även om jag blev rastlös in absurdum så hann jag åtminstone få i mig en hel del både aktuell och inaktuell kultur. Jag tänkte därför återge lite av dessa upplevelser. Jag brukade göra detta för några år sen under titeln "popkoll". Här kommer återkomsten.

SOPHIE ZELMANI "I'M THE RAIN"
Finns på Spotify
På Last.Fm's lista över de artister jag lyssnat mest de senaste åren så är Sophie Zelmani på fjärde plats. Hon är förmodligen den enda artist som är så otroligt svårlyssnad genom att vara väldigt lättlyssnad. För varje skiva hon släppt har hon blivit mer och mer lågmäld, tystlåten och mjuk i både melodi och sång. De första två lyssningarna på nya skivan "I'm the rain" är det svårt att ens koncentrera sig på låtarna, de flyter undan som enklaste hissmusik. Men som vanligt växer låtmaterialet. "If I Could" har ett förhäxande piano, titelspåret "I'm the rain" har hennes starkaste refräng sedan 2007 och "Song of the night" är en filt för öronen. Skivan har ett sammanhållet sound och är skönt befriad från allt som heter effektsökeri. Bra låtar och inget annat. Ett betyg? 4/5. Lätt.

DAVID SIMON "HOMICIDE -A YEAR ON THE KILLING STREETS"
Det här är en repotagebok som släpptes 1991. Journalisten David Simon hängde med mordroteln i en Amerikas tuffaste städer, Baltimore, under ett helt år. Som om allt vore en roman återger Simon här den råa smutsiga verkligheten, mil från allt som heter Hollywood. Boken ynglade sedan av sig i tv-serien med samma namn (på svenska Uppdrag Mord), som blev starten för alla realistiska snutserier. Simon är även skapare bakom fantastiska tv-serien "The Wire". Sanningen är den att jag fortfarande har kvar 100 sidor av den här tegelstenen, men jag har svårt att se att jag ska bli besviken av det som återstår. Boken är stundtals fascinerande i sin ärlighet. Den är rolig som få när den återger den råa humorn poliserna emellan. Men den är även gripande och tragisk när den återger exempelvis den allt mer desperata utredaren Tom Pelligrini när han försöker få tag i pedofilen och mördaren som dumpat en elvaårings sargade kropp i en gränd i början av boken. Verkligheten har sällan lyckade slut. Om ni kommer över ett exemplar av den här boken -Läs den genast.

"VREDENS DRUVOR", "HALF NELSON", "GHOST RIDER" & "STATE & MAIN".
Jag lyckades på kort tid se fyra filmer. Alla i olika genres, alla gav olika intryck. Dessa var alltså:

"Vredens Druvor" (Regi av John Ford från 1940). En gammal film, baserad på en av mina favoritböcker med samma namn. Henry Fonda i huvudrollen som Tom Joad, en historiens bästa karaktärer, killen som kommer hem efter fyra år i fängelse för dråp bara för att upptäcka att hans familj i Oklahoma blivit hemlösa efter att banken tagit ifrån dem deras gård. Detta skedde för tusentals familjer i depressionens USA. Familjen tar sitt pick och pack och drar till Kalifornien, där allt bara visar sig bli värre. Solskenshistoria? Näe. Men en fantastisk film. 5/5. Utan tvekan. Ett mästerverk.

"Half Nelson" är ett drama från 2006 med fantastiska Ryan Gosling i huvudrollen (mest känd för "Dagboken"). Om en lärare som på dagtid undervisar i historia med ett ovanligt engagemang och som på nätterna lever ut sitt drogberoende. Han utvecklar en vänskap med en elev på glid. Realistiskt, gripande och avslappnat. Minns att jag blev väldigt tagen när jag såg den på bio, men den höll ganska bra även nu en andra gång.

"State & Main" från 2000 med regi och manus av David Mamet är däremot en lite lättare komedi. En väldigt rolig satir över hur Hollywoods filmindustri fungerar. Många roliga oneliners. T ex:
-But it's a lie!
-It's not a lie. It's a gift for fiction

Sist men inte minst. "Ghost rider". Actionfilm byggd på serietidning. Nicholas Cage i rollen som en kille som är jättebra på att åka motorcykel och säljer sin själ till djävulen. Vad händer då? Jo, han får superkrafter och kan brinna. Typ. Kan vara en av de sämsta filmer som jag någonsin sett. Så dålig så att den blir så rolig att den bara blir dålig. Tror ni mig inte? Vad sägs om det här då:

Studentbal i Kalix, 2005

2010-02-21T16:13:00.007+01:00

Plötsligt minns jag min stundetbal. Jag vet inte varför, men historien poppar upp. Ni vet hur alla alltid tänker "sånt här händer bara mig", fast det egentligen händer alla. Så visst, det här är väl en historia som kunde ha hänt vem som helst.

Jag hade först inte tänkt gå på balen, jag var egentligen inte så brydd om spektaklet i sig, men när en snygg halvfinsk tjej i klassen frågade om jag ville gå så kunde jag ju inte tacka nej. Nu låter det som skryt, och det är det egentligen, men mina polare blev rätt avundsjuka. En kompis beskrev det som den värsta dagen i sitt liv, när jag berättade det för honom. En annan sa att jag inte skulle vara säker på att jag inte skulle befinna några meter under jord när dagen väl kom.

I alla fall. Jag stod med händerna i fickorna och väntade utanför ett kvarter som heter Kungsviks. Jag hade på mig min lite för stora studentkostym vilket kändes obekvämt. På den här tiden hade jag knappt burit en kavaj, speciellt inte med skjorta och en slips och hela tjotablänget samtidigt. Jag hade en ny frisyr också: Istället för att komma sidbena hade jag använt sånt där hårvax. Tyvärr kunde jag inte komma på nåt annat än nån sorts Tintin-lugg. Nåja, tänkte jag, det är bara tillfällig. Slipsen som jag fixat fram på nåt sätt skulle egentligen vara rosa för att matcha hennes klänning. Tyvärr var den nog en nyans för ljus, så när jag visat upp den för folk innan så hade några klagat på att den såg vit ut. Vilket var mer passande för en begravning än en bal.

Jag stod och väntade på att min baldejt skulle komma åkandes i den bil som skulle köra oss den 100 meter långa resan till parken där alla andra balklädda människor väntade. Att åka en fräck bil till själva samlingen är ju halva grejen med en stundetbal, ansåg jag. Jag hade pratat med N-, som hon hette, om detta. En gammal amerikanare hade jag hoppats på.

"Vet du nån som har en gammal bil?", frågade jag henne.
"Min syrra har en bil. Den är rosa!", sa hon.
"Men vad bra! Vad är det för modell? Är det en jänkare?"
"Jag vet inte sånt. Den är rosa. Och gammal."

Så där stod jag och väntade på att bli upplockad. Tillslut kom bilen puttrande. Ja, den var rosa. Men det var en Volvo 242, från mitten av 80-talet. Jag klättrade in i baksätet. Insidan av bilen var klädd i rosa plysch. Jag minns att jag tänkte: "ja, nog fan bor man i Kalix alltid."

En snar timme senare påbörjades marschen för alla balpar som gick mellan parken där alla möts upp till Folkets Hus där själva balen skulle äga rum. På nåt sätt hamnade jag och N- längst fram i ledet och därför var det vi som kom fram först till den röda mattan som de rullat ut framför ingången. Längst ut på mattan stod en stor betongkluns som lagts där för att inte mattan skulle rulla upp. Runt ledet som gick upp mot Folkets Hus stod en stor folksamling och fotade oss finklädda tonåringar. Jag började skämta om betongklumpen när vi närmade oss på det där sättet som jag själv kallar min oemotståndliga charm, men som andra kallar för nördig humor.

"Oj, vi får nog gå runt den. Vilken opampig entré det blir", sa jag.
"Äh, vi ska väl inte behöva flytta på oss bara för att det ligger en sten där", sa hon.
"Ska vi gå över den?", frågade jag.
"Vi går över den!", sa hon.
"Okej, här kommer den. Nu går vi över den."

Litet senare på balen tog en kompis mig åt sidan.
"Du To... varför har du en vit slips förresten?"
"Den är inte vit, den är rosa", försvarade jag mig.
"Vita slipsar har man på begravning.", sa han.
"Den är inte vi... äh, vad var det du ville?", sa jag.
"Varför lät du henne kliva på stenen när ni gjorde entré?".
"Vadå, vi gjorde det ju båda. Det var lite av ett skämt."
"Det såg rätt ogentlemannamässigt ut av dig", sa min vän.
"Struntsamma", sa jag, "ingen kommer ändå komma ihåg det."

Jag gick hem från efterfesten vid femtiden på morgonen. Om typ tre timmar skulle jag stiga upp och dra på champagnefrukosten inför studentexamen. Champagnefrukost var den officiella benämningen, men egentligen skulle vi äta kex och dricka finsk bål. Hälften av klassen skulle ha problem med att stå upp på traktorflaket. När jag gick hem i den ljusa sommarnatten passerade jag en cykel som låg i ett dike. En gul, något rostig, postcykel. Nån hade väl stulit den och lämnat den där. Det var helt folktomt på gatorna när jag cyklade hemåt.

När jag sedan slog upp lokaltidningen dagen efteråt så hade de en bildkavalkad från balen på mittuppslaget. På en av bilderna -och jag svär att det här är sant- såg man hur jag lät N- kliva över betongklumpen medan jag själv stod på marken. Dessutom så måste jag säga att med den dåliga upplösningen på bilderna i tidningen såg min slips kritvit ut.

Girls vs. Suits

2010-02-19T18:07:00.004+01:00

Även jag har fastnat för sitcomen "How I Met Your Mother". Seriens tidshopp och välskrivna karaktärer gör att man fastnar för den charmiga humorn. Kring november/december lyckades jag nog se seriens alla avsnitt på de få lediga stunder jag hade. I och med det hundrade avsnittet "Girls vs. Suits" valde manusförfattarna att bjuda på nåt lite extra. Ett musikalnummer som heter duga blev det.

Framtidens Melodi och Händelse vid bank

2010-02-14T23:39:00.004+01:00

Jag vet att inläggen kommer med ett ganska långsamt tempo. Ska försöka bättra mig. Vad tycks om den nya designen, förresten? Var den förra, som jag trots allt haft i fyra och ett halvt år (!) bättre?

Nu kommer ni nog dessutom bli besviken om ni hade räknat med att få läsa nåt som är av allmänhetens intresse. Istället tänkte bara återge en text som var en ren skoluppgift. Vi skulle nedteckna några tankar om någon film eller seminarium vi sett under Göteborgs filmfestival. Jag valde att skriva angående filmen "Framtidens Melodi" som jag tyckte mycket om. Lika bra att publicera den här, tänkte jag, då jag kommer in lite på det här med framtidens filmbransch.

Här är den:

Tankar angående ”Framtidens Melodi” & ”Händelse vid bank”

2007 vann den värmländska och flerfaldigt prisbelönta filmarduon Jonas Holmström och Jonas Bergenström (som i dagligt tal går under namnet Dubbeljonas) Göteborg filmfestivals kortfilmspris startsladden. Nu när filmskaparna gjort sig kända för att arbeta med extrem lågbudget, så hade de plötsligt resurser till en långfilm. Så blev fallet. ”Framtidens melodi” blev duons debutfilm.

Filmen handlar om två figurer i samhällets utkant; Janos är en medelålders man som hittar mat i soptunnor och hamnar i bråk med väktare på stan när han försöker tjäna pengar som gatumusikant. Stig är sjuttio och har utsett sig själv till Janos manager. Skådespelarna i ”Framtidens Melodi” är alla amatörer, och spelar i princip sig själva. Filmen är inspelad på dv, där filmteamet består av de båda regissörerna som både fotar och tar ljudet själva. De jobbar utan manus och låter istället filmen växa fram genom improvisationer.

Det är ingen vacker film, tekniskt sett. Hade inte ljudet i efterhand bearbetats av Ljudligan hade den förmodligen låtit sämre än den redan gör. Men som filmupplevelse och historia är ”Framtidens Melodi” oerhört uppfriskande. Den ger en insyn i en del av samhället vi aldrig ser filmer om i Sverige. När Janos, med sin alkoholiststämma och sin trasiga gitarr, sjunger och spelar Björn Afzelius ”Ikaros” säger den scenen mer om mänsklighet än hundra Beckfilmer på rad.

Ruben Östlunds kortfilm”Händelse vid bank” fick tjänstgöra som förfilm. Kortfilmen är trogen Östlunds berättarsätt, en filmskapare för YouTube-generationen. I realtid får följa ett misslyckat bankrån och de ögonvittnen utanför banken som väljer att reagera på minst sagt skilda sätt. Även Ruben Östlund har gjort sig känd för att arbeta på ett okonventionellt sätt. Det filmteam som han använder är snarare ett kompisgäng än en samling filmarbetare. Även här enbart med amatörer som skådespelare, och utan traditionellt manus. Resultatet är att han blivit hyllad som en av Sveriges mest nyskapande och spännande filmskapare.

Som aspirerande filmarbetare väcker dessa två filmer tankar hos mig. De mest intressanta filmerna i dagens svenska filmklimat tycks vara de filmer som går utanför ramarna. De som bryter med både vårat invanda sätt att se film, och i synnerhet SFI's filmkonsulters krav för filmstöd. (Här kan även Roy Anderssons filmskapande räknas in). Jag sätter personligen de här filmerna både kvalitets- och underhållningsmässigt högre än mycket av den konventionella filmen som görs i Sverige.

Samtidigt erbjuder inte filmskapare som Dubbejonas eller Ruben Östlund inte stora arbetsmöjligheter för det här landets filmarbetare. Den nya tekniken ger filmskaparna möjligheten att klara sig utan ett kostsamt team som kräver en inspelningsplanering. De här regissörerna vet nog knappt vad en FAD är. Det här är ju lågbudgetfilmer som följaktligen får en hyfsat liten publik i dagsläget, så det är väl inte som att de riskerar att konkurrera ut filmserier som Falk och Beck som försörjt många filmarbetare här i landet.

Det jag dock tycker är intressant är att jämföra de här två olika delarna av Filmsverige: I ena ringhörnan de traditionella berättelserna och filmerna, stämplade och godkända av SFI. I den andra ser vi de nya filmarna som växt upp med både ett nytt sätt att göra och distribuera film. En än så länge ganska tanig utmanare, men som uppenbarligen växer sig starkare dag för dag.

Med de nya filmskaparna växer det också fram en ny publik, och frågan är hur detta kommer påverka filmbranschen i framtiden. Jag kommer att tänka på ett seminarium om realism jag såg under festivalen. Den avslutades med att föreläsarna visade den mest sedda svenska filmen genom tiderna. Nej, det var inte ”Sjunde inseglet”, ”Göta kanal” eller ”Arn”. Det är ett minutlångt klipp filmat med en mobiltelefon på en bebis som skrattar. Filmen är i skrivande stund sedd av över 100 miljoner människor. Ingen filmarbetare fick betalt för produktionen.

Dylan Moran, 12e april

2010-02-07T20:57:00.003+01:00

Hur firar man en lysande vecka? Jo, med att punga ut med pengar för riktigt högkvalitativ stand up!

Dylan Moran, den ständigt bakfulle irländaren, är en av mina absoluta favoriter i denna humorgenre. Så när jag och två klasskamrater fick höra att denna komiker ska uppträda i Göteborg i april så kunde vi inte hålla oss från att köpa varsin biljett.

Jag har aldrig sett en stand up-komiker live, så därför är det ett ganska stort kliv att låta Dylan Moran bli den första. Lite som min vän H- som aldrig varit på en konsert i hela sitt liv, såg Håkan Hellström.

Som sagt så är det här biljettköpet pricken över i:et vad gäller 11 lyckade dagar. Göteborgs Filmfestival 2010 blev otroligt spännande. Jag såg många bra, intressanta filmer (b. la "Framtidens melodi", "Rage", "The Good Heart" och dokumentärerna "The Shock Doctrine" och "White Stripes"). Jag jobbade även två dagar på ett spännande jippo som fungerade som invigning för Göteborg Filmstudios, vilket avslutades med en helt otrolig och lyxig avslutningsfest. Jag gick på ett stundentmingel arrangerat av Film i Väst och såg några bra seminarium. Jag mötte många vänner, tog några öl i deras sällskap och sov givetvis så lite möjligt. Jag var på ett födelsedagsfirande hos ett tio mans reggaeband. Sedan kom jag hem till Trollhättan i tid för att gå på galapremiären av Josef Fares nya komedi. Det här är bara några exempel!

NU är jag riktigt nöjd över tillvaron.

GBG Filmfestival del III

2010-01-28T20:53:00.003+01:00

Imorgon börjar Göteborg Filmfestival. Ett av årets höjdpunkter. Åtminstone en av få höjdpunkter under vinterhalvåret. Inte bara eftersom det är en chans att se löjligt mycket konstig film från konstiga länder. Inte heller bara för att jag återigen får njuta av det fantastiska vädret som Göteborg har att erbjuda i februari (som i år sägs bli värre än nånsin!). Nej, det är även att jag får träffa så många sköna människor: ex-molkomiter, nuvarande molkomiter, nya bekantskaper, gamla bekanskaper, släktingar, filmfolk, vanligt folk. Osv.

Det här blir tredje besöket på festivalen. Första gången som jag faktiskt kommer delta från första dagen till sista, med någon dags paus i mitten. Tidigare har jag bara varit med de sista dagarnaa, och då har det mest blivit någon galen blandning av att se film på dagarna och festa på nätterna. Att sova har mest blivit något som fallit mellan stolarna. I år så tar jag en mer sansad inställning till det hela. Men räkna med att det kommer bli några galna nätter i Göteborg.

Ja. Nu är det officiellt. Jag ÄR peppad. Därför inleder jag detta inlägg med Band of Heathens "Jackson Station". Bra musik för bra dagar.

Bamsevintern

2010-01-26T22:17:00.004+01:00

Det är lustigt det där med kreativitet. De senaste veckorna har varit ganska händelselösa, men mycket dötid som bara passerat. Man skulle ju kunna tro att jag hade haft tid till att pyssla med manusidéer och noveller hur mycket som helst. Men nej, så har det inte blivit. Under december dock, då jag höll på att begravas i arbete med den filminspelning jag var med och arbetade på, så brukade jag vissa dagar ägna mig åt en liten hobby. När jag kom hem från inspelning och inte var så trött att jag somnade på studs, så brukade jag sätta mig ner och skriva ner lite historier som poppat upp i mitt huvud. En av dessa var en historia jag nångång dragit i fyllan. Den handlade om hur jag och min polare C- hamnat i en livsfarlig situation med några arga brunbjörnar. (Varje ord var sant.)

Jag hade planerat att bara skissa ner historien och låta den bli som mest ett A4. Några timmar och omskrivningar senare var den fem sidor lång... Jag kan aldrig begränsa mig. Det var den enda historien jag gjorde färdigt. Nu har den legat på hårddisken ett tag. Det brukar ju bli så, att man mest skriver för byrålådan. "Vad fan", tänkte jag dock tidigare idag. Jag kan ju lika gärna publicera den här på bloggen. Blir förvånad om någon orkar läsa igenom hela eländet.

Äh! Det finns säkert någon niondeklassare som laddar ner eländet, skriver dit sitt eget namn och lämnar in den som uppsats. Han kanske får ett G+. I sådana fall har man gjort nån nytta!

Klicka här för att ladda ner / läsa "Bamsevintern"

Ett utdrag ur texten:

"......Jag såg hur Chrille sprang mot en gran och med ett imponerande skutt, förmodligen gödd av viljan att överleva, började klättra upp för det väldiga trädet. Jag följde efter honom. Även om det var ett par år sen jag klättrat i träd så lyckades min fjortonåriga kropp transportera sig kvick uppför trädet. När vi kommit fyra, fem meter upp i granen så stannade vi upp. Vi såg hur björnarna stannat vid det och lyfte sina huvuden mot oss. Nu såg vi dessa enorma varelsers fulla storlek. En hänsynslös syn. De ställde sig på sina bakben och det där förbannade vrålet kom nu från dem båda. Då hände det som inte fick hända. Trädet svajade till när det ena djuret började klättra.

Nu var våra dagar räknade. Jag och Chrille såg på varandra och insåg att döden var oss bokstavligen i hälarna. Då slogs jag av en idé. En vansinnig och omöjlig sådan. Men den kanske var den enda vi hade.
”Chrille. Jag har en plan.”
Sekunder senare, när jag berättat om den, skred vi till verket. Det fanns ingen tid för att tveka.
”1...2...3...NU!”

På kommandot utförde vi vår dödsföraktande manöver. Vi kastade oss ut från trädet och ner mot de två bestarna. Med en osannolik tur lyckades vi med vad vi föresatt oss. Jag landade mitt på den ena björnens rygg och slog hastigt mina armar kring dess hals. I ögonvrån såg jag att Chrille gjorde detsamma på björnen till höger om mig. Djuren reagerade instinktivt och försökte kasta av oss. Fruktlösa försök. Björnen som jag hängde på kände inte till att jag förra sommaren vunnit det inofficiella distriktsmästerskapet i ”Epa Rodeo”. En populär sportgren i dessa krokar, som går ut på att hålla fast sig på taket till en epa-traktor, trots förarens försök till motsatsen......."

Den som har guldet regerar

2010-01-16T23:46:00.004+01:00

Det är lördagnatt och mina tankar kretsar kring världsläget. Hur pretentiöst är inte det? Orkar ni med att höra på vad jag har att säga?

---

200 000 människor har dött på Haiti. Det är ofattbart. En enorm katastrof. Jag har svårt att ta in detta när jag ser bilderna på nyheterna. Högar av döda människor på gatorna. Lik som grävs fram ur rasmassorna. Hade något liknande skett i min del av världen, i min närhet, skulle livet för alltid varit förändrat. Jag har upplevt min beskärda del av helveten här på jorden, jag vet vad det innebär att få någon hänsynslöst ryckt ur mitt liv. Men det här som skett på andra sidan jordklotet, det är nåt helt annat. Mina 50 kronor i månaden till Läkare utan gränser känns plötsligt än mer futtiga.

----

Lyssnar på P1 av nån anledning; Ett radioprogram om bland annat upphovsrätt. Visste ni att skivbolaget AOL Warner äger rättigheterna till b la "Bä bä vita lamm" och "Happy birthday". Det vill säga, använder du någon av dessa sånger i en film så kan du bli skadeståndsskyldig. AOL Warner har alltså köpt till sig den rättigheten. Jag kommer att tänka på några rader av Bob Dylan:

"Well, we live by the Golden Rule
Whoever got the gold, rules"

---

Det är väl ingen nyhet att påven representerar mycket av det som är fel här i världen. Nu senast så hade Vatikanen uttalat sig emot Avatar, James Camerons storfilm. Påven gick ut och varnade för att folk tagit åt sig det ekologiska budskapet i filmen. Jag citerar artikeln i aftonbladet:

-Den flörtar på ett fiffigt sätt med alla falska doktriner som har gjort ekologi till millenniets religion. Naturen är inte längre en skapelse att försvara utan en gudomlighet att tillbedja.

Vatikanstatens talesman Federico Lombardi menar att kritiken avspeglar påvens syn på att det är farligt att se naturen på ett gudomligt sätt.

Benedict XVI pratar ofta om vikten att skydda naturen, men samtidigt varnar han för att för att göra människan jämställd med andra levande varelser, skriver AP.

Trots min bakgrund som trädkramare så börjar inte jag varje dag med att be till en buske. Men jag skulle hellre göra det än att lyda en religion som förespråkar förtryck mot kvinnor och homosexuella. Jag har lärt känna många sköna religiösa människor, så jag vill inte dra alla över en kam. Men oavsett om man gillar den där filmen i 3D vars budskap är att rädda regnskogen eller inte, så anser jag att det är tjänstefel mot planetens alla innevånare att inte göra allt man kan för att hejda den destruktiva skövlingen av våra naturresurser.

---

Inget jag skriver i min blogg kommer få någon att ändra sig. Inget som inte är aktiva handlingar kommer nånsin påverka min omvärld i rätt riktning. Jag bara tänker högt. Nu har jag tänkt färdigt för i natt.

Bajs och sex

2010-01-11T19:46:00.003+01:00

Komikerduon Anders & Måns är på torsdag tillbaka med en ny serie. I de här två promoklippen skämtar de om bajs och sex. Fast inte samtidigt då. Det lovar gott.

Toni vill inte göra en Rod

2010-01-10T23:46:00.004+01:00

Vet ni vad som är en av de största farorna är med att bli äldre? Vet ni vad jag är livrädd för råka ut för i och med att jag går in i 2010?

Jo: Att göra "en Rod Stewart". Det kanske inte är ett vida spritt uttryck, så jag ska ta och förklara vad jag menar.

På 60- och 70-talet så var Rod Stewart "Rod the Mod". Beviset ser ni i klippet ovanför. Han var en av världens kanske coolaste personer. Han gjorde grym rock'n'roll och kunde sjunga gamla soulklassiker så att rösten brann. Rösten! Den var magnifik. Han varvade sin lysande solokarriär med att vara frontman i legendariska The Faces. Få har sjungit Bob Dylans sånger lika bra som Rod Stewart. Sedan hände något. Detta något kan kallas för 80-talet. Det började redan 1978 med "Do Ya Think I'm Sexy", sedan fortsatte det. Rocken byttes ut mot disco. Roddan blev pengakåt och började producera värdelös smörja. Rösten gick sönder och blev en parodi på sig själv. I dag sjunger han smöriga ballader och låter som en dålig karaokeartist när han sjunger sitt gamla material.

Det, mina vänner, är att göra en "Rod Stewart". Att sälja ut sig själv. Att glömma bort vem man är och bli något som är förmodligen bekvämare, men som tillför NADA till omvärlden.

Tänk om mitt 10-tal skulle bli som Roddans 80-tal? Tänk om jag försakar alla mina drömmar och förhoppningar? Hur gör man för att inte växa upp och bli nån som tar den lätta vägen? Ska man ta ett krummelurpiller som Pippi Långstrump för att inte bli stor? Eller gör man bara sitt bästa för att påminna själv i varje aktiv val man gör att ta den rätta vägen, och inte den lätta. Det låter lite jobbigt faktiskt. Jag måste nog klura på detta.

Toni sammanfattar 2009

2009-12-25T22:23:00.013+01:00

Det finns fler traditioner värda namnet i det här landet än att se Kalle Anka på julafton och att bli dretfull på nyårsafton. För att nämna två exempel.

En av dem, som jag misstänker inte uppmärksammas särskilt mycket av någon annan än undertecknad, är att jag vid nyårskiftet skriver en text som jag kallar "Toni Sammanfattar 200..nånting". Detta har jag gjort sedan 2003, då jag alltså bara var sexton år gammal. Sedan 2005 har jag publicerat denna sammanfattning här på bloggen.

Det är ju lite av en trend just nu att folk inte bara försöker pränta ner deras djupsinniga tankar om 2009. Nej, eftersom det är dags för ett nytt årtionde så ska ju alla förståsigpåare komma med fantastiska insikter om 00-talet. Jag väljer att bara nämnde det i marginalen.

2009 alltså. Det har varit ett dramatiskt år. Myckar har hunnit hända och förändrats. Jag själv, till exempel. Så här skrev jag i förra årets sammanfattning:

Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Året började i Helsingborg. På en bänk med J- och M- i centrum av staden såg vi nyårsraketerna gå i skyn. Gatorna var rökfyllda. "Fan grabbar", minns jag att jag sa, "det här kommer bli ett bra år". Sedan åkte jag tillbaka till Molkom Folkhögskola för min sista termin.

Början av terminen blev rätt sunkig. Minst sagt. Var med om lite tråkiga grejer med tråkiga människor. Januari var en tuff månad. Sånt som händer.

Sedan kickade en fin vår igång. Det var slutet på min tid på Molkoms Folkhögskola. Den här våren försvann åt ett projekt som jag snurrade in mig fullständigt i: "Tag Plats"! En kortfilm på åtta minuter som ärligt talat inte blev en femtedel av vad den borde blivit. Jag skyller inte på någon förutom mig själv. Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det hela kulminerade under tre dagar i Nora som jag aldrig ska glömma. En fantastisk inspelning med rälsbussar till vänster och gamla stationshus till höger. Där i mitten hittade vi de underbara klasskamrater som följde med och en skön lirare på 60+ som hette L- som spelade vår stins!

I övrigt bestod hösten av ändlösa folkhögskolefester, taskiga raggningsförsök (inte helt fruktlösa dock...) och en viss framtidsångest. Vi får inte heller glömma den där sången, "Det var Toni..." som tycktes följa mig i månader. I juni var jag tvungen att ta farväl till de vänner för livet jag tillskanskat mig i den där värmlänska bondhålan.

"Vad fan ska jag göra av mitt liv!", var nästa tanke. Inte ens själva sommaren hade jag en utarbetad plan att följa. Så jag packade resväskan lätt och drog till Skåne av alla ställen. Det blev en fantastisk sommar ( som ni kan läsa om här).

Jag började arbeta för Greenpeace igen och väckte min inre hippie som hade legat och sovit ett tag. Jag bodde med M- och J- i en kaosartad lägenhet i Helsingborg. Jag hängde i parker i Malmö där det inmundigades både öl och falafel vid jämna mellanrum, ibland i sällskap med nån flicka. En dag som etsat sig fast i mitt minne är en paradisisk dag i Dalby stenbrott. En visit i Kalix, följt av ett par grymma festivaldagar i Östersund, hann jag också med.

När sommaren närmade sig sitt slut fick jag äntligen det besked som jag hoppats på i månader: Jag skulle påbörja en fantastisk utbildning i Trollhättan. Än en gång gick flyttlasset. Nu till västkusten. Bara några mil från staden där jag föddes: Göteborg. Plötsligt gick saker som jag ville.

Jag kom till staden där det aldrig tycktes vilja sluta regna. Jag kastades huvudstupa in i nåt nytt. Lärde känna ett tjugotal nya vänner och klasskamrater som jag generellt kan kalla goda. Jag fick plötsligt en ny och tydlig riktning för var jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit.

En klasskompis beskrev min vårtermin i Trolhättan skämtsamt med orden "En winter utan snö". De två projekt jag spenderat min höst/vinter åt har nämligen varit dessa. En månad var jag på "Kommissarie Winter" på SVT. En otroligt rolig erfarenhet. Resterande tid ägnades åt "Utan Snö". En novellfilm som en ambitiös och skicklig regissör på polska filmskolan valt att göra till sin examensfilm. Jag fick vara med i en ledande roll i inspelningen. Grymt roligt.

Året slutade med det vanliga julfirandet i hemstaden Kalix. Nyår, som ni kanske förstått, är ju för mig en uppskattad högtid. Den här gången ägnar jag den i Karlstad. Än är inte värmland ute ur mitt liv, och jag kan inte se så många bättre ställen att välkommna det nya decceniumet på.

Så här står jag. Igen. Ett år klokare, ett år mer korkad. Jag tog mig hit på nåt sätt och resan var värd biljettpengarna. Jag skulle vilja säga att det var ett av de mer dramatiska åren av mitt liv, men de senaste tio åren har ärligt talat varit lite av en berg och dal-bana, så jag ska inte överdriva. Nästa år kommer jag förmodligen säga detsamma. Nästa år kommer jag vara några filminspelningar rikare, några studieskulder fattigare, några kvinnohistorier fler på hyllan och några fler fester i bagaget. Som det ska vara.

Jag skrev för ett år sedan att det skulle bli spännande att se var det slutade. Det var det också. Men det slutade inte. Det bara fortsatte.

Gott nytt år, vänner. Tack för 2009. Vi ses igen på andra sidan 2010.

---

Nu till den biten då jag tvångsmässigt listar vad som varit bäst i musik och filmväg under året. Jag inleder även med en kort summering av 00-talet:

Bäst på skiva under 2000-2009
Håkan Hellström. (Svårt att avgöra mellan debuten "Känn ingen sorg..." och "Ett kolikbarns bekännelser".) Dylans "Love & Theft" var också majestätisk.

Bäst på film 00-09:
"Sånger från andra våningen". (Lätt! Mästerverk!)

Bäst på tv 00-09:
"Sopranos". Det var under det här decceniet som tv-serier tog ett seriöst kliv från krams till konst. Vita Huset, The Wire, Six Feet Under, The Office, 24, osv osv.

Årets bästa skivor (utan inbördes ordning):
Jag vet inte om det beror på mig (förmodligen), men många av mina favoritskivor i år har en gemmensam nämnare: Den amerikanska södern. En stark trend under 2008/2009 har i mina öron och öron varit områdena kring Texas, Alabama och Mexico. Alltifrån tvs "True Blood" till många av de nedan nämnda skivorna.

Levon Helm "Electric Dirt"
Enligt ett känt citat är Levon Helm "den enda trummis som kan få dig att gråta". "Electric Dirt" är fylld av en äkta, familjär känsla med både nytt och gammalt material. Absolut bäst blir det när Helm sjunger den nyskrivna "Growing Trade". En hjärtslitande historia om en bonde som tvingas börja odla marijuana för att överleva. Trots att jag inte gått en dag bakom en plog, eller ens varit i närheten av den amerikanska södern, så kan jag känna djup sympati för berättaren i sången. Ett bevis på hur fantastiskt musik kan fungera.

Promoe "Kråksånger"
Svensk hiphops starkaste bidrag i år. Promoe rappar med hjärta och hjärna om politik, kärlek och en cynisk omvärld. Bäst är han i "Imperiet", en mästerlig jämförelse mellan blind kärlek och ett babylon som måste rasa. Passande i finanskrisens tider. Dessutom var "Svennebanan" en lysande sommarplåga, "Dekadansen" dansant och gästande PSTQ låter som en svensk Eminem i "Ondska".

Drive By Truckers "Live at Austin, TX"
Den här skarpa liveupptagningen är den enda i år som fått mig att både spela luftgitarr till fingrarna tagit eld ("Marry me"), önska att jag hade polisonger ("Ghost to most") och att kämpa emot tårarna ("18 wheels of love"). Den sistnämnda är en 11 minuter lång monolog om sångaren Patterson Hoods mamma och en lastbilschaufför vid namnet Chester. När monologen nådde sitt slut fick en norrlänning sätta sig ner där han stod och diskade för att han blev så rörd. Det ni!

Bob Dylan "Together trough life".
Inte någon av Bob Dylans bästa skivor, nej. Men ändock en stark uppvisning med det coolaste soundet på länge. Även här doftade sångerna texmex och tequila. 2009 var ett bra, och underligt, år att vara fan av Dylan, med både en julskiva och inofficell comeback som liveartist.

Årets bästa konsert:
Efter många funderingar och ett bra konsertår så säger jag:
1. Thåström på Malmöfestivalen. (Det som på skiva var tråkigt, blev live så suggestivt att luften vibrerade. Hångla fick jag också.)
2. Jenny Almsenius i Karlstad (Ja, den här relativt okända Göteborskan stod för en oförglömlig kväll!)
3. TSOOL i Karlstad med en gästande Sven-Erik Magnusson. (Rock and roll. Punkt.)
4. Promoe på Malmöfestivalen.

Därefter: Bob Hund på Malmöfestivalen & Storsjöyran, Tomas Andersson Wij på Storsjöyran, Dundertåget i Karlstad. Eldkvarn i Malmö.Mycket svenskt!

Årets bästa filmer:
1. "Apan" (En högst personlig upplevelse. Men jag blev så berörd, så påverkad, att ingen annan film kan mäta sig i år med denna.)
2. "Frost/Nixon" (Jag älskar välskrivna kammardraman)
3. "The Wrestler" (Allt som kan sägas är redan sagt)
4. "Flickan" (Även här en fantastisk svensk film. Otroligt förbisedd.)
5. "Eden Lake". (Gastkramande skräck med budskap)
6. "Anvil. The story of Anvil" (Underhållande dokumentär om hårdrocksbandet Anvil)

Årets beståndsdelar: Luftgitarr. Norrland. Värmland. Skåne. Västra Götaland. Festival. Fönster. Falafel. Efterfester. Bastu. Greenpeace. Filminspelningar. Tåg. Klockor. FAD. Trasiga toalettstolar. Rockquiz. Lägenheter. "Det var Toni Savela".

Lonely This Christmas

2009-12-24T21:21:00.003+01:00

Näe, särskilt ensam har jag inte varit den här julen. Omgiven av familj och vänner, så har jag haft det fint. Men nu när det bara är några timmar av denna julafton så vill jag dela med mig av detta fantastiska musikstycke. En riktigt bra julsång, som jag skrev för inte så länge sen, handlar om att vara ensam och full på julafton. Roliga frisyrer är även ett måste. Därav denna videon:

Även om julen är överskattad och kommersiell... God Jul allihopa.

2009-12-19T15:52:00.002+01:00

Det här är jätteroligt, tycker jag:

http://www.savela.com/

Jag gillar de käcka citaten mest av allt. De beskriver ju trots allt mig på ett sätt, eller hur?

Nattliga funderingar om färden hem

2009-12-19T00:27:00.005+01:00

Nätter som denna känns det som om världen inte är på väg någonstans.

När jag skriver detta rapporterar medier att klimatförhandlingarna i Köpenhamn har strandat. Kanske inte oväntat. Staden jag bor i har drabbats mer omedelbart: Jänkarna har meddelat att de tänker lägga ner SAAB, företaget som håller Trollhättan vid liv. Jag tror personligen att det här är två händelser som kan komma att påverka omvärlden negativt, lokalt och globalt. Naiv som jag är, hoppas jag på att allting ordnar upp sig.

Efter en dag i isolation och ensamhet befinner jag mig i ett limbo. Jag kunde, och borde, befunnit mig i Värmland just nu, men det är en helt annan historia. Bakom mig har jag en filmproduktion som jag kommer att minnas med värme, och framför mig har jag en jul och nyår som blir detta årtiondes sista. Nyårsskiftet kommer jag att fira i Karlstad, bland vänner och bekanta. Det kommer att bli... episkt. Först har jag dock en annan resa att klara av.

På söndag åker jag tillbaka till min hemstad. Det är snart fyra år sen jag flyttade från Kalix, och jag är aldrig så mycket norrlänning som när jag befinner mig söderöver. Att återvända har dock alltid en symbolisk innebörd. Den här gången är symboliken överhängande. Den här gången kommer jag klippa navelsträngen till min uppväxt. I framtiden kommer Kalix vara stället dit jag åker för att besöka min familj. Jag kommer inte längre åka till Kalix för att återuppleva min tonår.

En gång i tiden var vi fem grabbar. "Grabbgänget", som jag fortfarande refererar oss som. En bunt oroliga själar. Högljudda ungdomar med ovett i skallarna och fanskap i kikarna.

En gång satt vi i J's källare. M- knäppte på en gitarr. R- och C- spelade Xbox. J- tittade på.
"Vem av oss tror ni flyttar härifrån först?", frågade C-.
Undertecknad svarade ärligt: "Jag tror det blir jag".
Grabbarna skrattade tills de låg dubbelvikta på golvet.

Idag är gruppen spridd över Sverige. J- och M- bor tillsammans i Helsingborg (det var med dem jag spenderade årets sommar i Skåne). R- har jag tyvärr inte särskilt mycket kontakt med längre. C- blev kvar i Kalix på folkhögskolan. Jag blev den första som lämnade Kalix. Jag drog till Norrköping för att flytta ihop med en tjej. Sånt som händer.

Jag brukar i regel återvända hem två gånger per år. Några veckor över sommaren, och en vecka över jul. Då brukar de som flyttat vara på återbesök, och vi har ofta möts upp i C-s lägenhet för att återuppliva vår gemensamma uppväxt. Vi har druckit öl i en trång lägenhet med alldeles för hög hårdrock i högtalarna. Sånt som brukade hända.

Det går att säga att så länge jag kunnat göra detta, åka ”hem” och ”hänga med grabbarna”, så har jag aldrig riktigt lämnat Kalix. Jag har stått med ena foten i min uppväxt.

Nu ska C- flytta. Han drar efter årsskiftet. Han ska till Stockholm för att satsa på filmkarriären. Detta innebär att det här blir sista gången som en majoritet av ”grabbgänget” träffas på hemmaplan. Sista gången vi kan ta en fest i en stökig lägenhet i Norrbotten och låta allt vara precis som förut. Planen är just densamma. M- kommer följa med upp. R- kommer till och med haka på.

Efter detta besök kommer jag kanske inte återvända till Kalix på ett år. Min studiesituation ser ut så. När jag sedan åker tillbaka till Kalix kommer jag inte ha några vänner att besöka, alla andra som jag kände där förr är idag antingen utflugna, främlingar eller ointressanta bekantskaper. Jag kommer att träffa ”grabbgänget” många gånger till, vi är ju trots allt fortfarande bästa vänner. Vi kommer att ses i Stockholm, Helsingborg, Trollhättan och en massa andra platser som framtiden erbjuder. Men vi kommer inte svettas i de där trånga lägenheterna i Kalix längre. Det är ett naturligt och nyttigt steg. Så när jag tar den där dygns långa resan hem, så gör jag det med glädje. Dags att begrava det förflutna på riktigt.

Nätter som denna är kanske inte världen särskilt mer annorlunda än den var igår. Den kan lika gärna vara totalt förändrad, jag har bara inte förmågan att se detta. Det jag däremot kan se är vad som kommer att förändras, och vad det kan innebära. Jag måste säga att det känns rätt...gött.

Mämmilä Rock (Angående finnen i mig)

2009-12-11T23:51:00.005+01:00

Just nu handlar mitt liv bara om "Utan snö", den här novellfilmen som jag varit med och både FAD'at och SAD'at på valda dagar. Ett fantastiskt roligt projekt som tar slut på onsdag. Privatlivet blir ju ruskigt lidande, men vad gör man inte för att leka det (inte så) glamorösa livet som filmarbetare.

MEN! Därför vill jag nu ägna några tankar och minuter av mitt liv denna fredagsnatt (ja, jag ska upp och jobba imorgon) till att filosofera över nåt helt annat. Tidigare idag lyssnade jag på en skiva som fallit lite mellan stolarna. Laaksos finska album "Mämmilä rock". Denna finns varken på youtube eller spotify, så jag kan inte dela med mig av denna musikupplevelse. Det enda jag hittat är den taskiga liveupptagningen jag bifogat ovanför. Men jag kan åtminstone berätta om de tankar som detta album väckte hos mig.

"Mämmilla Rock" är i mitt tycke Laaksos bästa prestation. Jag är inte så förtjust i dem vanligtvis, men på den skivan så lyckas de blanda sylvassa refränger med tangodoftande melodier. Ibland gränsar den till vildsint punk, med blandade resultat. Markus Krunegård sjunger skivan igenom på finska. Det är underbart. "Hetkinen Juice Leskinen" borde blivit en hit lika stor som nånsin "Jag är en vampyr".

("Hetkinen Juice Leskinen", en hyllningslåt till diverse finska rockhjältar innehåller ett par rader som översatt lyder "Tack Remu Aaltonen, dina sånger räddade mitt liv". De är alltså riktade till Hurriganes legendariska trummis och ena sångare. Jag kunde själv ha skrivit de raderna utan problem.)

Jag är halvfinne. Det första språket jag talade var finska, men jag slutade tidigt med det och kan idag inte prata det längre. Känns ärligt talat som om jag försakat mitt eget kulturella arv. Jag kan fortfarande många ord och meningar och kan i vissa fall med viss koncentration förstå både det ena och det andra. Men jag klarar mig inte i en konversation längre än några centimeter.

Att lyssna på finska är dock för mig en känsla svår att beskriva. Det känns tryggt och hemmavid, som om att träffa en gammal barndomsvän. Som om finska vore mer kärt för mig än svenska. Det finska kynnet känns även för mig mer passande. Där glädjen är lika stor som melankolin, och den bullriga humorn lika framträdande som den tysta eftertänksamheten. Trots detta kan jag inte tala språket. Dumt, eller hur?

I samma vända har jag funderat över 2010. Det nya decennium som närmar sig med hyfsat tydliga besked. Popmpös som jag är känner jag att jag borde lova mig själv att sätta några mål för dessa kommande tio år. Ge mig själv uppgifter som jag borde genomföra för min egen skull, för min personliga utveckling, för att jag ska vara snäppet mer nöjd med mig själv. I och med att jag skriver detta så slår tanken mig: Jag ska ge mig själv tio mål, ett för varje år! Ett av dem: Lära mig finska. Igen. Innan 2020 blir verklighet (vilket känns som en evighet) så ska jag kunna ha helt okej kunskaper i finska. Jag ska kunna lyssna på "Mämmilä Rock" och förstå varje ord av texten. Det du, Toni. Där har du nåt att pyssla med.

De övriga nio målen ska jag fundera på. Publicera dessa innan nyårsskiftet. Tror redan nu att ett av dem ska bli "resa till USA". Men vi får se. Den 31 december 2009 kommer jag i alla fall sjunga refrängen till "Tu tu tu tulevaisuus":

Tule, tule, tule, tule tulevaisuus
tule, tule, tule, tule tulevaisuus
Mä sua ootan, mä sinuun luotan
Tuo mitä vaan vie mitä vaan

(Översatt till svenska: "Kom, Kom Framtid, jag väntar på dig, jag räknar med dig, ta med vad som helst, ta vad som helst")

Nakenlekar

2009-12-03T13:09:00.004+01:00

Såg denna kortfilm på Novemberfestivalen (den kom trea i Tungviktsklassen) och höll på att skratta ihjäl mig. Tyckte först att det var en ganska enkel film, mer som en sketch, men när jag väl tänkte på den i efterhand insåg jag att den på nåt sätt ändå bidrog till könsrollsdebatten. Lyckligtvis fanns den på YouTube.

Nu när november tar slut

2009-11-29T23:50:00.002+01:00

Helgen har passerat. En händelserik sådan. Novemberfestivalen 2009 hade jag sett fram emot ända sedan jag flyttade till denna västgötiska småstad som jag nu bor i, och på det stora hela så uppfyllde helgen mina förväntningar. En helg jag kommer minnas länge av många orsaker. Framför allt för att jag fått umgås med så många av mina fina vänner.

Som jag tidigare nämnde så börjar novellfilminspelningen nu på tisdag. Med endast två dagar dit börjar nerverna komma krypandes. De kommande tre veckorna kommer bli intensiva. Även om helgen varit lång så känner jag att mina batterier är laddade inför uppgiften. Nu gäller det.

Den här kvällen avslutades med att jag tog en promenad genom Trollhättekvällen tillsammans med C- som skulle ner till sitt hotell. Han har ju varit här och tävlat med sin film i festivalen och har således fått betald hotellvistelse. När vi sagt våra norrlänska osentimentala hejdån så gick jag hem i regnet och tänkte. Det här året är snart till ända. Inte bara året, utan även decenniet. Från tretton till tjugotre, jo, det finns en viss dramatisk tyngd i de åren. Kanske var det nu dags för mig att ta ett steg vidare. Bryta vanor och våga ta det där steget från uppväxtåren till själva...vuxenlivet. Nästa resa till Kalix kommer bli en symbolisk resa, av orsaker jag ämnar att återvända till senare. Efter den här helgen så känns det som att jag satt punkt för nåt gammalt och kan gå vidare till nåt nytt. Låter det pretentiöst? Det är det kanske också. Men det skiter jag i.

Nu ska jag få mig ett knippe välförtjänt sömn.

Himlen är misstänksamt grå

2009-11-22T23:21:00.004+01:00

Regnet faller obönhörligen och visar inga tecken på att upphöra med detta. Livet ser ut som en svensk deckare när himlen ständigt är grå som betong. Jag har haft ett paraply i flera år som varit en trogen tjänare. Det har hållit för många stormar sedan nån glömde kvar den i min lägenhet i Norrköping. Men efter den gångna veckans skyfall och blåst så har det deformerats och är snart otjänligt. Fyfan.

---

Jag klarar mig själv. Det har jag gjort länge. När jag var liten kallades jag för ensamvarg. Men jag måste säga att utan sällskap så är livet värdelöst. Jag älskar att umgås med vänner. Så enkelt är det. Även här i Trollhättan har jag lyckats bygga upp ett socialt nätverk som är måhända hyfsat begränsat men tillräckligt stabilt. Men det är ju likt förbannat så att mycket vill ha mer. I perioder vill jag ständigt ha folk runt omkring mig. Det kanske kallas för att vara sällskapssjuk, jag vet inte. Det hade ju inte heller varit fy skam att ha en kvinna på stadigt basis igen. Å andra sidan vet jag inte om jag hade haft tid och möjligheter för nåt sånt just nu. Skitsamma. Det blir som det blir.

---

I luften ligger en elektricitet. Den säger att snart, djävligt snart, kommer det smälla till. Sen är karusellen igång. Det börjar på fredag. Det vet jag bestämt. Då kommer vänner från hela landet komma till Novemberfestivalen här i staden. Många av dessa kommer bo här i min blygsamma etta. Risken är stor för att det blir vilt, och då menar jag inte "vilt" som i älg och rådjur. Jag ser fram emot att få återse C-, min compadre från Kalix. Mina goda vänner från Molkomtiden är givetvis även de kära återseenden.

Därefter kommer inspelningen av "Utan Snö" sätta igång. Förproduktionen har varit lång och nu är det alltså dags. Det handlar alltså om en novellfilm på 35mm som är ett examensarbete av en regissör på Polska Filmskolan i Lodz. Genom min utbildning ska jag få vara med och vara FAD på tre av de tretton inspelningsdagarna. Jag kommer även vara SAD (statistansvarig) övriga dagar. Jag är väldigt spänd inför detta.

---

Har ingått en pakt med några grabbar i klassen om att inte raka fejjan innan inspelningen är över. "Slutsspelskägg". På nåt sätt får min ansiktsbehåring mig att få se om en uteliggare. Alltid något.

---

Regnet duggar och vattenpölarna reflekterar gatlamporna, där utanför fönstret. Jag tänker på Sibyllas vegetariska burgare. Det kommer regna hela nästa vecka också. Tur att jag har stövlar. Och vänner.

En hommage till luftgitarren

2009-11-15T18:58:00.002+01:00

För bara ett par minuter sedan stod Sveriges bästa gitarrist någonsin i min lägenhet och rev av några fantastiska solon. Han satte varje lick, bände varje sträng perfekt och duckwalkade sig från kokvrån till soffan och tillbaka. Svetten rann i nära åtta minuters lång tid och mina fönsterrutor kom till att immas igen efter temperaturhöjningen i min lilla etta på trettionånting kvadrat.

Eller... Det här är kanske lite av en definitionsfråga. Gitarristen ifråga var egentligen undertecknad. Gitarren bestod av ingenting annat än luft, och varje gudabenådat solo var kanske bara charader till redan förinspelad musik. Det gick till såhär:

Jag stod och diskade efter middagen, med en spellista på datorn som soundtrack. Det hade varit en lång och kall dag på en lerig fotbollsplan i Lilla Edet, men det är en helt annan historia. Plötsligt dök en mp3a upp som jag inte hört på mycket länge: Bob Dylans rykande liveversion av "Silvio" från en livespelning i Norge 1998. Jag försökte stå emot, men det gick inte. Jag var tvungen att sätta ifrån mig diskborsten. Sedan gjorde jag det som varje man gör när han är ensam och ingen ser, även om han aldrig skulle erkänna det. Spela luftgitarr med alldeles för mycket allvar.

När jag stod där och lät högerarmen veva medan vänstern tog ackorden så uppfylldes jag den rena och vackra kraften av rock and roll. Dylans dåvarande gitarrcombo Charlie Sexton och Larry Cambell må ha lagt de här samspelta instrumentalbravaderna i verkliga livet för över tio år sen. Men för en liten stund så kändes det som om det var jag som skapade dem. Som om jag inte stod i en stökig lägenhet i Trollhättan utan på en arena i Oslo framför tusentals vilda fans. När sången sedan ebbade ut och stereon tystnade så vaknade jag till. Vad hade just hänt? Svaret var enkelt.

För att parafrasera en gammal ölreklam: Ibland är det skönt att få vara sig själv för en stund. Här är förövrigt en youtubare till tidigare nämnda spår. Tyvärr är inte ljudet lika kristallklart som på mp3, men det får duga. Känner ni hur det rycker i fingrarna?

Politiska bryderier.

2009-11-12T00:25:00.003+01:00

Saker som retat mitt politiska tålamod denna vecka:

1) Vattenfalls VD ,Lars G Josefsson, vill sälja av det svenska elnätet. Varför då? För att vi ska kunna köpa in oss i brittisk kärnkraft. Vattenfall, ett statligt bolag, äger redan några av Europas smutsigaste kolkraftverk. Nu vill de utöka sitt ägande i världens farligaste energikälla. Vad stolt jag är över att vara svensk ibland.

2) Stolt över att vara svensk blir man inte heller när man läser att Hököpinge i Vellinge kommun ger främlingsfientligheten i Sverige ett ansikte. Jag har själv, under mina episka resor i Sverige, besökt den här kommunen och är medveten om hur förmögen och verklighetsfrämmande den är. När en så pass ekonomiskt välmående kommun nekar flyktingbarn asyl så börjar man tvivla på om dessa beslutsfattare och ortsbor ens vet vad medmänsklighet innebär. Är det okej om vi lämnar tillbaka valda delar av Skåne till Danmark?

3)Tack vare det förbaskade kapitalistiska systemet som härskar i världen så har vi haft en finanskris som sänkt svenska kronans värde. Tack vare detta har jag alltså inte råd att ta ett sista minuten-flyg till USA och se Bruce Springsteen spela hela sin skiva "The River" live i New York. Inser ni. Hela "The River". Allt från "Jackson Cage" till "Point Blank".

Världen är dum ibland.

November (på Spotify)

2009-11-04T18:05:00.002+01:00

Hur kommer det sig att ett av årets osexigaste månader har ett av årets bästa soundtrack? Jo, det är sant. Jag har ställt i ordning en lista för Spotify där månaden November är huvudperson. Den innehåller starka kort som The National, Tom Waits, Echo and the Bunnymen och Sandy Denny. Ja, jag har även slängt in Laleh och Guns'n'roses för att krydda med lite hits.

The Nationals bidrag "Mr. November" kan ni även se ovan på YouTube-fönstret. Sången innehåller den svårslagna refrängen:
"I won't fuck us over, I'm Mr. November/ I'm Mr. November, I won't fuck us over"

Listan hittar ni här:
http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/0SQXbKKigrYQimM2S2X5Sx

"(If You're Wondering If I Want You To) I Want You To"

2009-10-29T19:09:00.003+01:00

Jag var grymt förtjust i Weezers skiva "Maladroit", men sen dess har de inte gjort mycket jag fastnat för. Den här senaste singeln är dock ruskigt bra poprock. Jag kommer göra mitt bästa för att introducera den på diverse fester de kommande månaderna. Ni som vanligtvis skyr mina YouTube-videos för att ni varken gillar Dylan, hiphop eller jazz: Det här är nåt för er.

Den officiella musikvideon, som inte går att bädda in, kan ni se här:
http://www.youtube.com/watch?v=6dF0GDCgl_Y

Det är så skönt att komma hem

2009-10-25T19:54:00.000+01:00

Inspelning, Västra Hamngatan i Göteborg. Ett fint hotell, för att inte säga lyxigt. Jag föser ett gäng statister från ett uppehållsrum till ett annat.
"Är ni snälla och ser till så att ni får med er allt?", ber jag vänligt och statisterna börjar plocka upp sina kaffekoppar och sina jackor.
"Kan ta ett tag", skämtar en av dem, "vi har redan hunnit bygga bo här."
"Såna är vi människor. Bosättare. Där vi lägger vår hatt är vårt hem, bokstavlingen."
Statisten skrattar.

---

Tåget anländer till Trollhättan. Jag är trött, äntligen fredag. Styr stegen från stationen upp mot skyskrapan där jag bor. Elefanten kallas området. Alf Robertson, urgöteborgaren, sjunger med sin strokestämma i mina hörlurar"Det är så skönt att komma hem".
Det är det, tänker jag. Skönt att komma hem efter en lång men god arbetsvecka i Göteborg. Äntligen hemm... Eller?

---

Där jag växte upp i Kalix hade vi älven. Där kunde jag och mina vänner sitta på en bänk när sommarnatten blev lång men ljus. Några grabbar på en bänk. Mygg som surrade irriterande.

I Norrköping, där jag spenderade en väldigt viktig tid i mitt liv, hade jag Backen. Jag hittade den en dag då jag var ute och joggade på det där spåret bakom mitt hus. Jag kom till en backe och när jag tog mig upp på krönet så skådade jag hela Norrköping. Från norr till söder kunde jag se slummen i Navestad till borgarbostäderna i Lindö. Jag brukade ha picknick där uppe och se på utsikten med vänner.

I Molkom... shit. Så många exempel jag kan dra. Det där taket vi i princip bodde på under de sista månaderna. Kommer ni ihåg den där första vårdagen då M- var på besök. Vi drog dit engångsgrillar, drack öl och lyssnade på musik. Oförglömligt.

Till och med i Helsingborg som bara var mitt hem för ett par månader. Jag minns en fredagkväll då jag hade en galen feber men ändå gick ner till den "tropiska stranden" ute på piren. Jag satt där med en söt skånska, vi tog några öl och såg solen gå ner i horisonten. Det var nyckelpigeinvasion och de små krypen fanns överallt.

Där och då. Jag la min hatt på backen och satt mig ner.

Nu bor jag i Trollhättan.

---

Msn-konversation med min namne T- söndag kväll. Det är roligt att läsa dem, man kan tro att jag har ett samtal med mig själv, eftersom vi heter likadant.

Toni säger:
du reser runt du.. Norrköping, Molkom, vart var det i skåne? och så trollhättan på det... Vad beror detta på?

Toni säger:
På grund av att jag är en rastlös själ. Inte på väg hemåt. Som en rullande sten.

Toni säger:
mm.. jag tror jag förstår

Toni säger:
Näe, men när man har så långt till Kalix så blir det ju lätt att man drar runt där man kan fixa boende. Nu i trollhättan hittade jag ju en så grym utbildning att jag var tvungen att dra hit. Om ett år när utbildningen börjar närma sig sitt slut (mars 2011), så är risken/chansen stor att jag hamnar i Göteborg. Priset jag får betala för att få syssla med film är väl just det att jag får vara beredd på att flytta på mig en hel del. Men om ett par år hoppas jag att jag får rota fast mig lite stabilare.

Toni säger:
ok
har du ordnat för dig nu så du har ett fruntimmer i varje hamn?

Toni säger:
Inte riktigt, men jag jobbar på det.

Toni säger:
ok... för det måste väl vara målet?

Toni säger:
Givet-jävla-vis

---

Jag gav mig ut och joggade i duggregnet. White Stripes i hörlurarna. Kom ner till älven och sprang längst den. Korta, huggna, andetag. Det är nåt med vattendrag som är så dramatiskt.

---

Jag började skriva det här för två veckor sedan. Sedan tog det stopp. Jag hittade ingen punch i texten, inget bra sätt att avsluta texten. Jag kände mig mest rotlös. Men jag satt där i min lägenhet som hade varken soffa, gardiner, byrå eller vardagsrumsbord. Jag hade jobbat mycket och inte haft så mycket tid till att umgås med vänner.

Ni vet vad en vändpunkt är? Här kommer den.

---

Jag köpte en soffa. Gick ner till prylboden nere på stan och prutade till mig ett bra pris på en schysst, skabbig soffa. (Ingen överdrift på att den var skabbig. Det både en uteliggare i den. Men när jag tvättade upp den blev den rätt fräsch.). Kort innan detta hade jag hittat en fullt fungerande byrå i mitt soprum. Bingo.

Det gick en vecka, jag åkte till Göteborg och bodde hos släktingar under ännu en praktikvecka. Trivdes. Kom tillbaka till Trollhättan. Tyckte att det var rätt skönt. Åkte med några klasskamrater på loppis i Vänersborg, köpte ett soffbord. Åkte till ett köpcenter och införskaffade gardiner och en del andra husgeråd. Laddade upp inför fest hemma hos mig, visste att det skulle komma ett gäng klasskamrater. Det skulle säkert bli trevligt.

Plötsligt stod jag där i min mysiga lägenhet. Hade Beatles i vinylspelaren, ett skönt gäng runt bordet. Det kändes som om det skulle bli en bra kväll. Då flyger dörren upp. En av festens deltagare D- säger:
"Toni, här kommer ett gäng veteraner".

In genom dörren kommer fyra vänner från Molkomtiden. De hade slängt sig i bilen och åkt från Karlstad när de hört att jag skulle ha fest. Jag kunde knappt tro det. Nu blandades "gamla" och "nya" vänner. Det var liv, rörelse, musik.

Jag var överraskad. Jag var överlycklig. Jag var hemma. Hatten låg på hyllan. Det skulle bli en oförglömlig kväll.

---

Bakfull. Äter gröt. Söndag morgon. Lägenheten är stökig och det står ölburkar överallt. Jag och D- sitter och ser på den episka musikvideon till Meat Loafs "Objects in the rearview mirror may appear closer than they are". Den är bland det mest underhållande jag sett.

D- stannade och sov på min soffa medan de andra molkomiterna stack till en gemensam kompis och sov. De sista gästerna gick vid halv fyra på morgonen. Jag häller upp ett glas cola var till mig och D-. Bakfyllemedicin. Vi spottar ut colan när vi inser att någon spetsat den med sprit kvällen innan. Jag skrattar. Ser ut genom fönstret. Det regnar. Lövträden där ute har blivit helt gula nu.

Apan

2009-10-22T22:57:00.005+02:00

Tidigare ikväll var jag på premiären av "Apan", jag och några klasskamrater hade fått gratis biljetter. Regissören och huvudrollen Olle Sarri var där och sade några ord före filmen. Jag trodde att jag visste ungefär vad som väntade. Tyckte att konceptet verkade spännande och att det kunde vara en hyfsat intressant film. Regissören Jesper Ganslandts har alltså inte låtit Olle Sarri läsa manus förrän efter inspelningen, utan har regisserat honom i realtid genom en hörsnäcka i örat. Filmen handlar om en man som vaknar upp i sitt badrum med blodiga händer. Något fruktansvärt har hänt. Nuff' said. Det blev inte vad jag trodde att det skulle bli.

"Apan" är en av de starkaste, värsta och bästa filmupplevelser jag någonsin upplevt. Den går inte att kategorisera i bra eller dåligt, den bara är vad den är och det väldigt mycket. Filmen lämnar många frågor, men för mig så är det egentligen ointressant ifall dessa frågor blir besvarade eller inte. Det vi istället för uppleva är ett expresståg som rör sig från punkt A till punkt B. En hänsynslös historia om skuld och självförnekelse, om människan och besten i oss. Krister, huvudrollen, har upplevt något oåterkalleligt. Det går inte att vända tillbaka, att få sitt öde ogjort. Han måste konfrontera sig själv och det mötet är minst sagt smärtsamt. Olle Sarri gör sitt livs roll.

Under filmen satt jag på helspänn och lät stämningen (för det är i grund och botten mer stämning än story i denna film) föra mig mot den gripande finalen. När filmen sedan klippte till svart, för att låta sluttexterna börja rulla, då kom allt över mig. Känslor vällde upp inom mig och när plötsligt en mycket oväntad sång av Bob började spelas, då slog det till med full kraft. Jag har aldrig blivit så berörd av en film på bio. Jag kanske har sett många bättre filmer, men jag har aldrig drabbats så hårt och skoningslöst som av "Apan". När jag kom ut ur biografen var jag tvungen att gå undan och gråta en skvätt. Min kropp tycktes inte vilja sluta skaka. Det här är ett känslorus som sällan, för att inte säga aldrig, händer mig. Men den här filmen, de här åttio minuterna av rörlig bild, gjorde något med mig. Den öppnade upp känslor jag inte trodde att fiktion kunde väcka hos mig.

Svensk film har haft ett bra år. Först kom "Flickan" och nu "Apan". Två filmer som inte går att jämföra, men som på var sitt håll är makalösa. Jag kan inte göra annat att rekommendera er att se "Apan". Förbered er på att ni inte kan vara förberedda.

(DN's recension är rätt bra)

Christmas in the heart?

2009-10-12T22:02:00.003+02:00

Det är några månader kvar till jul, men jag har redan köpt biljetter hem. Norrlandstågen brukar bli snorfulla tidigt, så ska jag få chansen att få sitta och trängas med andra utflugna norrbottningar på en dygnslång resa så gäller det att vara ute i god tid.

Detta leder mig till det där ämnet som jag har försökt undvika, men som jag nu inte kan länge kan ignorera. Speciellt inte med tanke på att halva den här bloggen bygger på en viss persons artisteri:

Bob Dylan släppte en julskiva idag.

"Whut?"

De som har haft nöjet att spendera en vinter med mig vet vad jag anser om julmusik. Jag är oerhört svårflörtad, om man ska uttrycka det milt. Jag minns till och med ett fruntimmer (eller var det två?) som blev förbannad på mig för att jag endast kunde uppskatta julmusik som handlade om att vara ensam och full den 24e december.

Det kanske bara är musiknörden i mig som sätter käppar i hjulet. Men jag har svårt att hitta nöjet i den glättigaste av genres. Att ägna en månad av året till att tvångsmässigt köra samma tröttsamma truddelutter om tomtar och renjävlar på repeat, är inte något jag anser som en vettig sysselsättning. Allvarligt talat, måste jag genomlida ännu en jul till tonerna av Pretenders "Have yourself a merry little christmas" så blir jag muslim.

Då går plötsligt min husgud Bob Dylan och släpper en skiva med enbart tolkningar på mer eller mindre klassiska julsånger. "Christmas in the heart" heter den. Jag visste att Dylan var nyckfull (en av orsakerna till att han kunnat hålla igång så länge), men det här tar priset. Resultatet kan väl bara bli skit?

För att komplicera det ytterligare så skänker han samtliga royalties som han tjänar på skivan (varenda öre) till välgörande ändamål. I detta fall att mätta hungrande barn. Det är svårt att baktala en sån sak om man ens försöker.

Jag har inte hört hela skivan, bara enstaka spår och små smakprov. Hur det låter? Fullkomligt bisarrt. Musiken är sjukt glättig och myspysig. Ibland kommer det in körer som låter mer än lovligt amerikanska. Högst upp på detta ligger Dylans sandpapperstämma. Låtarna handlar inte om att vara ensam och full på julafton (förutom "Christmas Blues" ). Till och med "Have yourself a merry little christmas" finns med här.

Men det låter som om den tomte som sjunger dessa sånger ÄR full. Som om han blandat julwhiskeyn med klorin, och nu har allvarliga problem med matsmältningen. Det här är så bisarrt så jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag kan inte bedöma om detta är bra eller inte. Men det är definitivt intressant. Förmodligen kommer jag spela skivan återkommande gånger mot mitten och slutet av december, i brist på bättre. Men tro inte att jag blivit reformerad i julsångsfrågan bara på grund av detta. Jag fortsätter att hävda att världens bästa låt i genren är Tom Waits "Christmas card from a hooker in Minneapolis".

Betyg på förskolan?

2009-10-08T22:41:00.002+02:00

Den här mannen är ond. Punkt slut.
Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/sverige/bjorklund-vill-ge-omdomen-fran-forskoleklass-1.970163

Om jag hör Jan Björklund använda ordet "Flummskola" en enda gång till så kommer jag personligen åka till Stockholm och ge han pisk på rumpan.

Lägesuppdatering 4/10

2009-10-04T21:03:00.003+02:00

Jag skämmer ju inte bort er med fylliga inlägg nuförtiden, det kan jag ju erkänna. Men så blir det ibland. Jag har helt enkelt inte haft tid.

Det har varit mycket och det har varit bra. Minnesvärda veckor har passerat. Här följer en lista på händelser:

1) Två helger i rad har jag befunnit mig i Karlstad. Den första gången för en överraskningsfest åt min polare A-. Vi är inte bara gamla klasskamrater, vi fyller även år samma dag. Men det var på lördagen som ett dussin människor gömde sig i hans vardagsrum medan han och hans flickvän T- var ute på stan och käkade. När de sedan kom hem hoppade vi alla fram och hans förvåning var obetalbar. En fest värd namnet, blev det också.

2) Jag har påbörjat min praktik på SVT Dramas nya omgång av "Kommissarie Winter". Jag sitter mest på produktionskontoret, men det har fortfarande varit både lärorikt och förbannat roligt. Det tog ett par dagar att komma in i lunken, och nu när jag går in i vecka två (som består av ett gäng kvälls- och nattinspelningar) så hoppas jag att det kommer börja flyta på ordentligt. Vet i dagsläget inte hur exakt många veckor jag blir kvar där. Men ett par stycken i alla fall, hoppas jag och tror. En sak är säker. Sömn kommer jag inte få mycket av.

3) I fredags morgon när jag steg upp 05.50 var det kallt, mörkt och jävligt. Solen hade inte gått upp, och värmen i min lägenhet har de inte skruvat på än. På vägen till tåget som skulle ta mig till Göteborg fick jag plötsligt en historia i huvudet. En skröna från min barndoms vintrar i Kalix. Innan jag nått fram till Göteborg hade jag vävt fram något som väldigt snart ska bli en novell. Jag måste bara hitta tid till att skriva den. Kommer, i sådana fall, förmodligen publicera den här. Var annars...

4) Filmörnen! Den regionala och årliga filmfestivalen i Värmland hade jag sett fram emot länge. Det var inte många timmar sen nu som jag kom hem från den. Lyckat blev det också. Välförtjänt vann min forna klasskamrat S- pris för bästa film med sin lysande kortfilm "Grattis John". Själv vann min kortfilm "Tag Plats" pris för bästa foto, bästa ljud och bästa kvinnliga skådespelerska. Roligt! Men största nöjet med festivalen var dock de två dagarna i Karlstad och Molkom. En helg fylld av kära återseendet och intensivt festande. Jag somnade klockan halv sex nu i morse på soffan hemma hos A- under en långdragen efterfest. Tack alla fina vänner som var där för en helg som åtminstone i mina ögon blev smått legendarisk.

Nu är jag dock för trött för att skriva något mer. Ska ta en välbehövlig dusch innan jag sätter mig ner och ser ett avsnitt av "The Wire". Därefter blir det ett dejt med min huvudkudde. Imorgon fortsätter mitt liv. Det är, för att uttrycka det simpelt, jävligt nice.

Lägesuppdatering 24/9

2009-09-24T17:17:00.003+02:00

Nina Simone fullständigt river väggarna i min lägenhet. Jag ser på en livespelning som en klasskamrat brände till mig på dvd i födelsedagspresent: Live at Montreux 1976.

"Have you ever been to Africa?" vrålar hon ut mot publiken. Hon erkänner att hon är "half-high". Sen sätter hon sig vid pianot och sjunger en jazzig "I wish I knew (how it would feel to be free)".

Jag är alltså tjugotre år gammal idag. Det inte så illa pinkat. Det är inte alla som gjort det. Igår så fyllde Bruce Springsteen 60, det är ännu mer av en bedrift. Ett tag funderade jag på om vi skulle ha en gemensam födelsedagsfest, men det blev inget av. Jag har varit upptaget med mitt och han han säkert haft sitt.

Jag har haft fullt upp, det är ingen lögn. Igår höll jag och två klasskamrater i en casting åt en novellfilm som min utbildning organiserar. Vi höll till i Göteborg, ute på Hissingen. Den tredje vi arrangerar på bara två veckor. Vi har avverkat nästan 150 provspelande ungdomar. Snart följer ytterligare. Jag var trött när jag kom hem igår kväll.

Den här dagen, bemärkelsedagen, började med ett studiebesök på Ljudligans kontor i Film i Västs lokaler. Ingen lång promenad, skolan ligger i princip vägg i vägg. Vi fick se exempel på hur de arbetar med ljudläggningen på "Snabba Cash". Mycket spännande. Ännu mer spännande är att jag förmodligen redan nästa vecka drar ut på min första praktik.

Ikväll blir det dock festligare. Middag med klassen. Om en kvart, faktiskt, ska vi mötas på torget. Därefter blir det Rockquiz på en bar som heter Backstage. Det känns som om det kommer bli en lyckad kväll.

Så. Slut på uppdateringen. Måste rusa nu. Vi hörs snart igen, vänner.

Bastuanekdot

2009-09-17T23:37:00.004+02:00

Det är torsdag, snart midnatt. Svt2 visar "Serpico". Sidney Lumets mästerverk från 1973, med Al Pacino i en av sina bästa roller. Få gånger har jag sett någon ägna sig åt så fullständigt skådespel som i den filmen: Pacino ÄR Serpico.

Tidigare idag var jag på gym för första gången sedan början av juni. Mina muskler är minst sagt möra. Bortsett från några få joggingturer i somras så har jag de senaste månaderna låtit min kropp förfalla. Det var många år sedan jag var i så dålig form som jag är just nu. Detta trots att den kommande tiden kommer bli den kanske mest strapatsfyllda tiden i mitt liv. Den mängd av arbete som ligger framför mig är massiv. Jag känner därför att det är motiverat att jag börjar sköta om min kropp igen. Det är min plan i alla fall.

Dagens anekdot gäller dock en bastu. Efter dagens fullgjorda träningspass upptäckte jag till min glädje att gymmet i fråga erbjöd en bastu. "Yeah!". Jag skuttade som ett lyckligt barn upp på översta laven i den folktomma bastun och satte mig för att njuta av den omslutande värmen. Men näe, så jävla kul ska man inte få ha det. Nån hink med vatten för att kasta på aggregatet fanns inte. Jag letade, men utan resultat. Jag satt i den kvava värmen i tio minuter innan jag gick därifrån besviken.

"Ni hade ingen hink i bastun", sade jag till personalen när jag var nyduschad och på väg hem.
"Det är för att det inte ska finnas nån", fick jag till svar.
"Ehm.... va?" frågade jag.
"Det är en elektrisk bastu. Den öknar värmen av sig själv, och tillför vattenånga succesivt".
"Skojar du med mig?", sa jag.
"Vi måste ha det så. Annars spricker stenarna och då kan brandlarmet gå", sa han.
Jag trodde inte mina öron. Så vad är meningen med en bastu om man själv inte kan öka värmen och den på sin höjd är pissljummen. Sådana här problem har man inte i Norrbotten. Jag skakade på huvudet och gick därifrån.

Varför?

2009-09-12T19:51:00.003+02:00

Listan över saker jag inte förstår mig på är lång. Jag erkänner detta. Det finns många saker och företeelser som jag inte kan få in i min begreppsvärld. Hur mycket jag än anstränger mig. Så är det bara.

Hur en mikrovågsugn egentligen fungerar kan jag inte få in i mitt huvud hur många gånger jag än slår upp detta på wikipedia. Hur kan världsrymden vara oändlig? Fattar inte det. Jag går också bet på hur en abortmotståndare fungerar. Är de ständigt berusade? Ironiska?

Men mest av allt så är det rojalister som retar mig. Vad får en människa, som är vid sina sinnens fulla bruk, att tycka att det är en bra idé att vi har ett kungahus i Sverige? Varför är det en bra idé i en demokrati att man låter sin statschef ärva titeln? Även om han inte har någon formell makt så är det väl egentligen en motsats till just begreppet demokrati?

Jag har sökt efter argument som skulle förklara varför detta är en bra idé. Varför lägger vi varje år ut 87 miljoner kronor av våra skattepengar på att kungafamiljen? 44 miljoner av dessa är Kungens apanage. Det vill säga stålarna som han och hans familj lägger på representation och privata konsumsion. 44 MILJONER! Man kan köpa 66 biljoner paket med ekologisk gröt för de pengarna.

Jag struntar egentligen i själva kungafamiljen. Strunt samma att vår statschef är en dåligt påläst varghatare med unkna jämställdhetsvärderingar. Strunt samma att hans barn använder de där pengarna som skulle kunna bli gröt till bättre behövande till att gassa på lyxbåtar. Strunt samma. Jag hade känt samma sak om kungafamiljen hade bestått av riktigt sköna snubbar och tjejer med dreads. Att vår nation inte är en republik är oförklarligt.

Så snälla. Kan någon förklara varför vi ska ha ett kungahus i Sverige? Ge mig ett argument som jag tycker är vettigt så lovar jag att byta åsikt. Eller åtminstone sluta skriva såna här meningslösa politiska tirader som ändå ingen bryr sig om.

"The night time is the right time"

2009-09-06T15:25:00.004+02:00

Första kvällen i lägenheten i Trollhättan var minst sagt underlig. Större delen av tiden pratade jag högt för mig själv.
"Ska jag öppna den här lådan först? Nej, jag tar den istället. Vänta, var la jag skruvmejseln?"
Psychovarning, eller hur?

Jag hade efter en lång period av internatboende, kollektivboende, Norrlandsbesök och andra sorters övernattningar inte upplevt särskilt många nätter utan att ha varit omgiven av människor i åtminstone angränsande rum. Ska sanningen fram så kan jag bara minnas en enda natt sedan åtminstone december. Utan att överdriva kan man säga att jag blivit mer än lovligt sällskapssjuk. De senaste dagarna innan detta hade jag bott hos mina två goda vänner D- och T- i Karlstad. Kvällen jag kom till deras lägenhet bjöd de på hemlagad pizza och paj. Några dagar senare hjälpte de mig med flytten. Deras hjälp var ovärderlig. Jag är oerhört glad över att ha två så pass fina vänner.

I alla fall. När de sedan återvände till Karlstad och lämnade mig ensam med mina flyttkartonger och min nyinköpta 120cm säng så blev jag smått förvirrad. Kopplade in tv'n och lät den skvala så att jag skulle ha något som helst sällskap. Jag insåg ju att jag snart skulle få nya vänner här i stan, men kvällarna skulle dock ändå bli något tystare än vad jag vant mig vid.

Tiden sen dess, nu en och en halv vecka senare, har passerat snabbt och tillfredsställande. De få dagar jag hade innan skolan började hann jag installera mig lagom mycket i lägenheten.Packade upp kartonger och gick långa promenader i området för att lära mig att hitta lite bättre. Jag bor i en skyskrapsliknande fult designad kåk som pryds av en stor stjärna på sin kortsida. Stjärnan är belyst om nätterna. Fulla studenter kan följa den för att hitta vägen hem sena nätter. Känns sådär hyfsat bibliskt. Jag har dragit mer än ett dåligt skämt om hur jag stött på de tre vise männen som följt samma riktmärke.

Det har regnat från och till med få undantag. Ofta börjar det regna när man vill det som minst. Precis när man är hungrig och ska gå och handla på Hemköp, till exempel. Jag har sedan inflytten hunnit med tre utekvällar i varierande storlek. Ironiskt nog har jag de kvällarna hängt med gamla Molkomelever som haft olika anledningar till att befinna sig i Trollhättan.

Skolan satte snart igång med en rivstart. Jag har inte berättat så utförligt om utbildningen här på bloggen, men den är minst sagt FET. KY-utbildningen bygger på tanken att de som vill ha filmarbetarjobb efter utbildningen kommer kunna få det, om man är benägen att jobba så hårt som det krävs. Den inriktning jag läser, FAD, är den som har haft den tuffaste konkurrensen. Under de fyra terminen som utbildningen varar så kommer jag hinna med att praktisera på 6-8 långfilminspelningar. Innan året är slut kommer mitt namn finnas på IMDB.com (en pojkdröm, tjoho!). Vi kommer hålla på med en massa spännande projekt och hela tiden ha ett nära samarbete med branschen. Det kommer inte bli lätt och det bli mycket jobb. Precis som jag vill ha det.

De första dagarna var det något som kändes konstigt. Det här stället kändes så... rätt. Det kändes som om jag var exakt var jag borde befinna mig vid exakt den tidpunkt som krävdes. Hade jag kommit för ett år sedan hade det varit för tidigt, hade jag kommit senare än just nu så hade det varit försent. De där få tvivlen jag haft var nästan bara av gammal vana. När det väl kom till kritan så kändes det konstigt att det inte kändes konstigt. Jag hade kommit fram till en punkt då jag visste att jag var på rätt väg. Är det något jag lärt mig under mina dagar i Sveriges olika län så är det klyschan att målet är vägen.

Rätt plats vid rätt tillfälle. Denna devis fick sitt bevis en sen kväll. Jag hade varit på en filmkväll med några klasskompisar, vi hade sett den underbara "Ed Wood". På vägen hem berättade jag för två av dem som slog följe halva vägen, att jag var i stort behov av en bokhylla. Det stod lite för många kartonger med böcker, skivor och filmer på golvet som behövde packas upp. Jag sa god kväll till dem och gick backen upp till kåken. Jag såg en lastbil utanför porten med texten "Luleå". Jag kunde inte hålla mig från att hälsa på flyttgubbarna. De tycktes vara trötta efter sin långa körtur, men skulle givetvis ändå spela macho. När de hörde att jag hade mitt ursprung i Kalix så slappnade de av.
"Vill du ha en bokhylla", frågade en av dem.

Jag fick baxa upp den själv till lägenheten, vilket var lättare sagt än gjort, men det var det värt. Jag skrattade hela vägen upp.

Nu har jag min bokhylla. Nu har jag min lägenhet. Nu har jag min väg att gå. Jag har inte pratat något mer för mig själv, jag har vant mig vid att somna utan att höra någon snarka i detta rum eller ett närliggande. Det här är det sjätte stället jag bott på under de senaste fem åren. Jag börjar bli van med det här och jag gillar det. Jag ska nu stänga av datorn och lägga mig och bereda mig inför en ny måndag. En ny arbetsvecka. Det känns bra.